Seriefestival i Malmö

Denna och nästa helg pågår seriefestivalen AltCom i Malmö; en festival utspridd på diverse ställen. Nästa helg kommer dess centrum att vara Form/Designcenter, där det bland annat kommer att smällas upp en marknad där ett gäng serieförlag och andra ska kränga grejor. Kan avslöja att mannen som gav flaxkikaren ett ansikte, Bobokännaren Daniel Ahlgren, kommer att ha ett eget bord på marknaden. Jag tycker vi kan samlas runt det och äta middag.

Det kommer även att anlända en lång - hur lång som helst - rad internationella gäster, varav jag hört talas om en (1); Ho Che Anderson. Festivalens tema är sex och krig, så förvänta er inga Grupp 666-tecknare eller Delta 99-författare.

I onsdags invigdes festivalen med att Seriefrämjandets utställning "Mus Mouse Maus" nådde Malmö Stadsbibliotek, efter att ha häckat i Göteborg och Stockholm. Utställningen består i att en rad skandinaviska serietecknare tolkar Art Spiegelmans klassiska serieroman MAUS på varsin kvadratisk seriesida. En del av de medverkande är gamla polare till mig, och resultatet som helhet är förstås lite ojämnt. serierna hänger två och två på plancher; för en reslig herre som jag är det inte sådär jättebekvämt att läsa den undre serien. Utställningens placering är inte heller den bästa; den har tryckts in på en balkong på vid serieavdelningen. Den skulle behöva en luftigare lokal.

Två av utställningens serier blev när de hängde i Stockholm anklagade för att vara antisemitiska. Det är de självklart inte. Minns att en fåntratt på DN nyligen stoppade en Rockystripp med motiveringen att den skulle vara antisemitisk. Martin Kellerman är inte antisemit och strippen var en uppenbar drift med fördomar.

Jag noterar att Seriefrämjande på sistone börjat svänga sig med ordet "curator" när de arrangerar utställningar. Det bör de nog sluta med. Jag fnissar. Det blir inte mer respektingivande om det står "curator" i ett hörn. Det ser bara fånigt ut.

I torsdags var det vernissage på Makeriet, ett väldigt litet galleri på Möllan. Swedish Comic Sin heter utställningen, som består av erotiska seriesidor och teckningar av elva serietecknare, tydligen är allt hämtat från en bok som kom i våras.

När jag skrivit om svensk skräck- och exploitationfilm, har jag otaliga gånger citerat vad Pete Tombs och Cathal Tohill skriver i sin bok IMMORAL TALES om europeisk sex- och skräckfilm. De skriver att det under 1960- och 70-talen även producerades sexfilm i Sverige, men här ansågs sex och naket vara något naturligt, vilket gjorde filmerna väldigt trista och ospännande. Vi saknar det katolska oket, skammen och annat andra länder runt om i världen bär på.

Detta är ett av de två fundamentala problem Swedish Comic Sin brottas med. Den är inte erotisk. De medverkande är främst väldigt unga tjejer, de ger intryck av att vara nästan hälften så unga som jag. Dagens samhällsklimat är jävligt politiskt korrekt, allting måste accepteras, ingen får lämnas utanför, man aktar sig för att betraktas som fördomsfull.

Det finns egentligen bara två lägen för erotisk konst - bild, film, serier, text - och det är Antingen Eller. Antingen gör man det extremt återhållsamt med enbart små antydningar, blinkningar, kommentarer och en glipa i kläderna som visar bar hud. Eller så gör man pang på rödbetan-grejor, och fläskar på. Kött, svett och könsorgan. Bilderna som hänger på Makeriet hamnar någonstans mitt emellan. De går inte hela vägen. De är självklart också väldigt noga med att få in homosex, såklart. Det är möjligt att där fanns andra varianter också, jag minns inte. Jag är en medelålders straight man och jag tänder inte på sådant. Sorry, men moderna erotiska serier känns bara konstruerade och PK, de saknar känsla, de är inte farliga, snuskiga och förbjudna.

Det andra grava problemet med utställningen, är att de flesta av de medverkande tecknar i mangastil - den mest sterila, könlösa stil man kan välja. Jag har nog nämnt det förut, men jag anser manga i de allra flesta fall vara ett manér. Åtminstone när stilen utövas av folk utanför Japan. Figurerna är androgyna - men det finns kanske en poäng med det? Att kampen för jämlikhet nu gått så långt att man inte ska kunna se skillnad på män och kvinnor?

Natalia Batista har dock gjor en teckning; ett myller av kopulerande kroppar, som jag gillar. Det känns självklart att denna bild även fått pryda omslaget på boken.

Efter att ha sett utställningen fick jag lust att läsa grejor av Druunatecknaren Serpieri. Eller varför inte några härligt gubbsjuka grejor av Manara. Hans skyltdockor med olika peruker andas fortfarande lite katolsk skam.

Wormgod är det udda artistnamnet Mattias Elftorp och Susanne Johansson har tagit sig. Maskgud? Nåja. De huserar på Panora och står bakom den hittills intressantaste och framför allt mest kreativa utställningen: "Zombies: Landscape of Death" heter den. Visst, zombies är ett jävligt uttjatat tema just nu, men det här är coolt. Elftorp - som även är festivalens projektledare - och Johansson har på frigolitskivor målat zombies som långsamt närmar sig oss. Dessa skivor har satts upp på samtliga fyra väggar i utställningsrummet, som sedan släckts ner och fyllts med rök. Märklig, oroskapande musik spelas. Besökarna ombes plocka åt sig en pannlampa (!) och bege sig in i mörkret och dimman.

Effekten är fullkomligt fantastisk. Bara att sticka in huvudet i rummet ger effekt - man ser silhuetter av människor som långsamt rör sig därinne och blir till ett med de målade zombierna. Cool idé.

På Panora pågår även en filmhelg just nu med gratis filmvisning. Det handlar dock mest om animé. Jag har än så länge bara sett den första programpunkten på filmprogrammet, kortfilmssamlingen LES RELIGIONS SAUVAGES som visades i fredags. Två timmar hysteriskt blinkande, epilepsiframkallande animationer. I princip fullkomligt omöjligt att titta på. Eller så är det jag som är gammal. Men efter pausen mitt i hade tre fjärdedelar av publiken gått. Jag satt nog och nickade till emellanåt. Fast jag lyckades se då kåta dockorna som bajsade varandra i munnen.