Flipper och serier

I fredags inleddes SM i flipper här i Malmö. SM? I flipper? Jag hade ingen aning om att det existerade. Men jodå, det har existerat i flera år, men har aldrig arrangerats i Malmö. Det hela ägde rum på Interpool - ett slags bar och spelhall jag aldrig tidigare besökt. Ett par vänner till mig hade varit där igår och tittat, men själv hade jag väl inga avsikter att gå dit.

Men så visade det sig att en av TOPPRAFFELs mest trogna läsare befann sig på plats i stan och tävlade, och tyckte att jag skulle komma förbi, vilket jag gjorde (Tack för ölen, Henrik!).

Hmmm...

När jag tänker på flipperspel, tänker jag främst på bowlinghallen i Landskrona på 70-talet, där stod ett par spel. Och så tänker jag på spelhallarna ombord på de färjor jag och familjen färdades med när vi skulle på bilsemester utomlands - 70-tal även där. Jag brukade storögt betrakta de blinkande, lockande spelen, och höll på att kissa på mig av upphetsning när jag upptäckte att det fanns ett KISS-flipper, som dessutom spelade "Shout It Out Loud". Fast jag fick nöja mig med andra spel, som det där med två cowboys som gick upp och ner på varsin sida av en linje och sköt på varandra - eller det där med harpungeväret och fiskarna.

Men kanske tänker jag allra mest på mitt eget flipperspel. Som barn sålde jag jultidningar, och ett år - antagligen 70-tal även här - lyckades jag sälja tillräckligt mycket för att få ett flipperspel som premie. Jag blev allt lite besviken när jag fick hem det. Det var en liten, konstig sak i plast, vad jag minns aningen mindre än ett A3-papper, och det funkade nog aldrig riktigt som det skulle. Eller så funkade det, men det var så lamt att jag trodde det var fel på det. Fast jag uppskattade rymdmotivet som lyste upp när man knäppte på spelet.

Jag har inte spelat flipper på skitlänge. Mer än tio år, tror jag. Senast jag spelade var i en hall i Lund, vilken vi trillade in på under en Fantastisk Filmfestival. Jag gav mig på ett flipperspel - och det visade sig att jag var skitdålig. Jag testade även något slags armbrytningsspel som krävde råstyrka, och jag kände mig rätt nerslagen när en kompis' tjej fick bättre poäng än jag. Bummer.

Det var längesedan jag såg så många män församlade på en och samma plats som när jag klev in på Interpool. Jo, där var några kvinnor, men mansdominansen var lika kraftig som kvinnodominansen på ett kulturevenemang. Förutom bakom bardisken hörde jag ingen prata skånska. Enligt Henrik berodde det på att alla skåningar slagits ut - tydligen saknar vi traditionen att tävla i flipper i Skåne och är för dåliga. Nåja, vi kan ju trots allt inte vara bäst på allt, vi måste låta även stockholmare få känna sig lite stolta ibland, så varför inte i flippersammanhang?

Det var ett farligt oväsen i hallen och det var rätt fascinerande att betrakta spelarna, som tog rätt mycket plats i anspråk när de intog sina spelställningar. Det var svårt att tränga sig förbi.

Henrik försvann bort till ett spel för en ny duell, och jag gick ut i regnet för att ta mig till Form/Design Center och seriefestivalen AltCom.

Hur många unga, piercade tjejer kan man få in i ett rum? skulle festivalen också kunna kallas. Större delen av lokalen upptogs av en seriemarknad och det var enbart alternativförlag och fanzineutgivare som hade bord. Med undantag för Galago, Kolik Förlag och kanske ett par till, handlade det om serier som är svåra att få tag på om man inte vet att de existerar och var man kan beställa dem från. De få seriebutiker jag ibland besöker plockar inte in dem. Och det är oerhört längesedan jag hade koll på fanzinemarknaden - vänta nu, oj, den har jag nog inte haft koll på sedan 80-talet. Jag satt förra året och hade en nostalgisk diskussion med Gunnar Krantz om detta. Myziplyz. Böld & Fibbla. Aktuell Råporr. Det var tider det. Dagens seriefanzines ser inte riktigt ut som på min tid. Tekniken har gått framåt. Vissa ser ju ut som "riktiga" tidningar med färgtryck och grejor. Vart tog de skitiga A5-tidningarna vägen?

Tack och lov hade Daniel Ahlgren några på sitt bord. Han hade minsann ett eget bord, Ahlgren (som vad jag vet inte är piercad. Eller tjej.). Där prånglade han ut sina seriealbum från de senaste tjugo åren, och det slog mig hur förbannat produktiv karln är. Massor av album och flera av dem rejält tjocka. Betydligt tunnare var Ahlgrens gamla fanzines från 80-talet, utgivna av Djur-Nisses Comix. Men han sålde även antika fanzines av andra. Tyvärr hade han inte tidningen Gurgel. Jag har aldrig läst - eller ens sett - Gurgel. Det var serieförläggaren Ingemar Bengtssons trettio år gamla fanzine, som bland annat innehöll en humorserie om den antagligen helfestlige August Karlsson. Jag tycker nog att Ingemar kan ge ut en samling på sitt Optimal Press (där för övrigt både Ahlgren och jag varit förlagda).

Ahlgren hade även släpat med sig en låda begagnade serier hade försökte sälja. Prins Valiant var det ingen som ville ha. Jag hittade ett konstigt album av Bob de Moor i dansk utgåva, men Ahlgren bedyrade att det var väldigt dåligt.

En fanzinetrend verkar vara tjejer som gör grova humorserier. Åtminstone omslagen och titlarna var roliga. Ponnyklubben tar den i tvåan (som en kompis' åttaåriga dotter ville ha). Men de var mindre lockande när man bläddrade i dem. Varför anses det så fult att lära sig teckna snyggt?

Fast det häckade även ett helt gäng töser på marknaden som gjorde allt för att teckna snyggt. Tyvärr handlade det om manga. Allting såg ut att vara gjort i marsipan. Könlöst, kitschigt och lite äckligt.

De flesta av föredragen missade jag. Jag tog dock del av det mesta av Fredrik Strömbergs om propaganda i serier - fast det hade jag redan hört. Den här gången var det dock på engelska och Fredrik hette plötsligt Stromberg i efternamn.

Den ende internationelle gäst jag kände till var kanadensaren Ho Che Anderson. Det var en bra kille, vi fann varandra direkt. Jag trodde att han skulle vara värsta vänstersnubben, men icke. Han är mer inne på exploitationfilm och vill nu göra en women in prison-rulle med vampyrer. Skön snubbe. Men så hörde jag också först talas om Anderson när han tecknade porrserier åt Eros i början av 90-talet.

Djur-Nisses Comix.

Vilket fantastiskt förlagsnamn!

Hoppas det återuppstår och ger ut serier om folk som hittar flaxkikaren. Vad sägs om "Ödesflaxkikaren"?