Filmhelgen

Okej, då har jag spenderat i princip hela eftermiddagen på Panora, där jag betade av några filmer - för att därefter komma ut på gatan och mötas av vildsinta MFF-supporters som körde runt och tutade eller bara stod rätt upp och ner och viftade med flaggor, alternativt ölburkar, medan de vrålade "MALMÖÖÖÖÖ!". It goes without saying att jag inte är MFF:are. Hade ränderna haft andra färger, förslagsvis svart och vitt, hade jag dock joinat dem.
Till saken.

Först tog jag tillfället i akt att se Anders Morgen-
thalers PRINCESS från 2006, som jag omnämnde i gårdagens recension av ÄPPLET OCH MASKEN. Var den så dålig som alla sagt? Jodå. Bra var den inte. Aningen primitivt animerad. Varför den vann en Guldméliès för Bästa Europeiska fantasyfilm begriper jag inte. Fast det är klart, handlingen är fantastisk och osannolik: danska porrfilmsproducenter som blivit multimiljonärer på sina skitiga gonzofilmer och bor i gigantiska lyxvillor i Köpenhamn? Hi hi hi! Var finns de? Och en präst som plötsligt blir en hämnare modell Bronson och visar sig kunna slåss och mörda - var kom de kunskaperna från? Producenten som tog emot priset på FFF i Lund sa att filmens budskap var Fuck Porn. Jag gissar att hon och Morgenthaler aldrig tittade på de (trista) porrfilmer Zentropa, som även ligger bakom PRINCESS, gjorde.
Dagens andra film var METROPIA, den vedervärdiga svenska filmen jag sågade tidigare i år, och den ville jag verkligen inte utsättas för en gång till. Jag passade på att läsa dagens tidningar.

Efter den följde en halv-
timmes-
lång japansk animation vid namn MAN-EATER MOUN-
TAIN. Filmen kallades ett formexperiment, men visade sig vara gjord i den gamla fina svenska barnprogramstraditionen, med kameraåkningar över stillbilder. Storyn bygger på en gammal japansk legend och det hela var lite ... udda. Den engelska texten var inte särdeles synkad med berättarrösten och försvann ibland för snabbt, och för min del uppstod viss förvirring. Men de svartvita, laverade teckningarna var snygga och uppfriskande nog inte gjorda i mangastil.
Slutligen visades THE SKY CRAWLERS av mannen som gjorde GHOST IN THE SHELL. Handlingen lät intressant - filmen utspelar sig i en värld (Framtid? Parallellvärld?) där det råder fred och företag arrangerar därför krig som ska fungera som något slags underhållning media kan rapportera om. Handlingen följer en handfull unga piloter på en ödslig flygbas. Flyg- och stridsscenerna är imponerande, dessa är animerade i superrealistisk 3D, medan resten är traditionell platt animéstil. Men större delen av filmen består i att rollfigurerna pratar och filosoferar, hela tiden ackompanjerade av långsam, drömsk musik.

THE SKY CRAWL-
ERS varar två timmar, men känns som fjorton. Det här är en otroligt långsam och sömnig film på ett intressant tema. Som så ofta är fallet uppstår förvirring för mig som inte är inne på animé: alla figurerna ser likadana ut och de har komplicerade namn. Ingen som heter Battler Britton eller James Bigglesworth, eller ens Ginger. Och inte någon David Locke så långt ögat kan nå.
Jag höll på att skriva att jag inte sett någon animéfilm på flera år, men det stämmer inte - det slog mig alldeles just nu att jag ju såg den där PONYO förra året. Men just nu känns det som om jag fyllt animékvoten för flera år framöver.
Nu vill jag se Scooby-Doo.