Ett kärt återseende #3

RYMDENS VAMPYRER (LIFEFORCE, 1985)

På 1980-talet hette bibeln Scandinavian Film & Video. Varje månad - på utgivningsdagen - kastade jag mig över senaste numret för att läsa om biorepertoaren, videoutbudet, och en massa annat - alla annonser icke att förakta.

Ett par av de fasta avdelningarna var Klippligan och Månadens totalförbjudna film, på den här tiden klippte Statens Biografbyrå för brinnande livet, och många filmer blev följetonger i F&V. En av dessa var Tobe Hoopers LIFEFORCE, som i Sverige fick den ganska torra titeln RYMDENS VAMPYRER - vilken dock är logisk, eftersom fiolmen bygger på en roman av Colin Wilson som heter "The Space Vampires".

Hooper har väl egentligen bara gjort en enda film som är riktigt bra - MOTORSÅGSMASSAKERN från 1974. Dock blev ju POLTERGEIST makalöst framgångsrik, även om det sedan den kom spekulerats i om det inte ändå var producenten Steven Spielberg som regisserade det mesta.

Denna spökfilms framgånger ledde till att Menahem Golan och Yoram Globus på Cannon Films lockade till sig Hooper med ett kontrakt på tre filmer och framför allt fria tyglar. Golan hade gått från att vara ett obskyrt B-filmsbolag till att bli ett hårdsatsande, mäktigt bolag - men som efter en rad dyra felsatsningar snart var tillbaka i lågbudgetträsket.

För Cannon gjorde Tobe Hooper den sjövilda THE TEXAS CHAIN SAW MASSACRE PART 2 med Dennis Hopper, en film jag och många med mig verkligen gillar, men den floppade. Han gjorde en nyinspelning av INVADERS FROM MARS, som floppade den också. Jag har inte sett den sedan den kom, men jag vill minnas att den var rätt trevlig.

Och så gjorde han den svindyra LIFEFORCE, som floppade något makalöst och fick otroligt usla recensioner. Här i Sverige råkade den inte helt oväntat illa ut; Statens Biografbyrå gjorde fem rejäla censurklipp på sammanlagt en bit över två minuter. Filmen hade biopremiär här 1986, men jag såg den inte förrän den släpptes på video - och jag kommer knappt ihåg någonting alls, mer än att Mathilda May gick omkring helnäck och att så fort rymdvampyrerna gjorde vad de skulle, saknades det en bortklippt scen.

Nu, 24 år senare, har jag sett om LIFEFORCE - och min främsta tanke är: Vaffan tänkte de på när de gjorde den här filmen?

Steve Railsback är astronauten Tom Carlsen som ingår i ett team som utforskar Halleys komet. De träffar på ett utomjordiskt rymdskedd som de bordar. Där inne hittar de döda fladdermöss (?!) och tre nakna, nedsövda humanoider; två män och en kvinna - den sistnämnda spelad av debuterande Mathilda May.

När rymdfärjan återvänder till London hittas dess besättning död. Carlson saknas och humanoiderna ligger fortfarande i dvala.

Men så vaknar den kvinnliga humanoiden upp. Hon spankulerar omkring sprott språngande naken och suger livskraften ur folk. Nej, hon sätter inte tänderna i dem, istället töms offren på energi genom munnen i ett blågnistrande ljussken. Offren skrumpnar ihop - och det är detta Biografbyrån envisades med att klippa bort i Sverige. Fan vet varför, men de var väl inte kloka på den tiden. Mumierna ser inte ut som något annat än dockor.

Räddningskapseln från rymdfärjan dimper till slut ner och i den sitter Carlsen, som tillsammans med överste Caine (Peter Firth) och doktor Fallada (Frank Finlay) beger sig ut för att stoppa de tre rymdvarelserna. Ja, nu är även de två manliga rymdvarelserna ute på parad, och de ser till att London förvandlas till en krigszon.

Våra hjältar upptäcker att den onda rymdsjälen kan hoppa från kropp till kropp (som i THE HIDDEN) och plötsligt finns den i doktor Armstrong (Patrick Stewart) som måste bekämpas. Och sedan...

...blir det bara konstigare innan allt sprängs i luften och vampyrerna kan pålas med ett speciellt rymdspett. Brudar med spett i gillar Mazetti!

LIFEFORCE är en fullkomligt vansinnig film. Det fanns inte en chans i världen att det här skulle kunna bli en framgång. Filmen är för flängd och osammanhängande. Först ändrade Tobe Hooper på det ursprungliga manuset som skrivits av bland andra nyligen bortgångne Dan O'Bannon (ALIEN med flera), och sedan klipptes filmen om rejält innan den till slut fick premiär. Det som kanske var hyfsat begripligt blev nu fullkomligt obegripligt.

Filmen är påkostad och pampig så att det står härliga till. Det hela öppnar med fullkomligt enastående musik komponerad av Henry Mancini, och detta maffiga verk framförs av The London Symphony Orchestra.

För att specialeffekter, rymdskepp och annart skulle bli så bra som möjligt, anlitades John Dykstra, som tidigare fått världen biopublik att gapa åt STAR WARS-filmerna. Och som sagt, rollerna fylldes med brittiska karaktärsskådespelare - och de som medverkar är inget mot de som hoppade av eller tackade nej.

Dessa fina aktörer tvingas dock att brottas med ibland fullkomligt bäng dialog och scener som känns hämtade ur en exploitationfilm. Många viktiga scener i manuset filmades aldrig, och Stewart klagade på att flera av hans bärande scener klipptes bort. Ett par skådisar klipptes visst bort helt och hållet.

Som sagt; jag är inte förvånad över att filmen bombade som en skadeskjuten albatross. Men det hindrar inte filmen från att vara underhållande! Här finns mycket att tycka om. Den är aldrig tråkig. LIFEFORCE är för knäpp för att vara tråkig.

Sedan är det förstås svårt att förstå att Biografbyrån ansåg det nödvändigt att klippa i denna snälla, blodlösa film. Byråns uppförande var skandalöst. Idag hade nog RYMDENS VAMPYRER i oklippt skick troligen försetts med en elvaårsgräns.