En illavarslande trend

Att mimare tillhör det värsta som finns är försås ingen nyhet. Obehagliga, pretentiösa typer.
Ett liknande irritationsmoment, som jag till skillnad från mimare stött på lite väl ofta, är sådana där "mänskliga statyer". Croisetten i Cannes brukar vara försedd med flera stycken. Ni vet, sådana där som sprayar sig med bronsfärg, eller bara vit färg, ställer sig blick stilla på en podium, och när någon kastar en slant till dem rör de på sig.
Den vanligast förekommande varianten brukar vara Man med hög hatt och antik filmkamera. Och se på fan, härom månaden såg jag en sådan - en Man med hög hatt och antik filmkamera - uppställd här i Malmö. Det var nog första gången jag sett fenomenet i Sverige.
Nu är det mitten av oktober. Efter att seriefestivalen avslutsats, vandrade jag genom Malmö med några av de medverkande, innan jag vek av för att gå hem. Dock slog det mig att jag var tvungen att återvända till centrum för en grej.
Där gick jag längs den mörka Södergatan. Kallt. Småregnade. Folktomt på grund av detta. Och vad ser jag i ett gathörn? Jo, en vitmålad dårfink uppställd på ett podium, där han väntade på att någon skulle kasta pengar till honom.
Det kan inte ha varit roligt att vara den mänskliga statyn. Tänk att stå där blickstilla - i regn och kyla. Alldeles ensam. Sicken tosing!
Jag begrep inte riktigt vad han - eller hon? - skulle föreställa. Jag skyndade för fort för att ta en närmare titt.