Bio: Igelkotten

I ett land och i en skog och i en liten stuga
bodde internationella igelkotten Ivar.

Alltså, här hade jag väntat mig ett tvåtimmars igelkottsraffel med Magnus Härenstam, lämpligt att placeras i nästa Djävla Djur DVD-box, men se där bedrog jag mig fatalt.
IGELKOTTEN är ett franskt drama baserat på romanen "Igelkottens elegans" - dock distribuerat av Djävla Djur-bolaget Studio S Entertainment. Har jag läst boken? Såklart jag inte har. Vore den författad av Guy N Smith hade jag dock gjort det. Med tanke på hans böcker om mordiska jättekrabbor, vad hade väl inte han kunnat åstadkomma med en igelkott?
För femton år sedan skrev jag en recension i Magasin Defekt som jag avslutade med "den suger fjärtar ur döda igelkottar" - tyvärr minns jag inte vilken film det var. På sätt och vis vore det lite roligt om 29-åriga Mona Achaches IGELKOTTEN var riktigt usel, så att jag kunde citera mig själv. Fast vid närmare eftertanke hade det nog blivit fånigt att göra det.
IGELKOTTEN pressvisades inte i Malmö, så jag såg den på en ordinarie kvällsvisning tillsammans med en liten, vuxen - och tyst! - publik. Det såg onekligen skojigt ut på Filmstadens ljusskyltar som listar filmtitlar och starttider. UNSTOPPABLE. SAW 3D. IGELKOTTEN. "Talar alla svenska?" frågade jag killen i kassan när jag hämtade ut min biljett. "Men det här är ingen barnfilm!" sa killen.

Garance Le Guillermic spelar den brådmogna elvaåringen Paloma, som är så pass livstrött att hon tänker ta livet av sig på sin tolvårsdag, som vid berättelsens början infaller om 169 dagar. Paloma bor i en gigantisk fastighet i Paris med fem enorma lyxlägenheter. Hennes familj är stormrik och ganska irriterande, och Paloma tycker att livet är något meningslöst, och under dessa 169 dagar ska hon dokumentera livet i huset med sin filmkamera.
I en skabbig liten lya längst ner bor portvakten Renée Michel (Josiane Balasko), ett grått, överviktigt och allt annat än attraktivt fruntimmer som är lite tvär och tillbakadragen. Hon föredrar att sitta och läsa i sitt lilla rum, proppfullt med böcker. Och så äter hon choklad.
I en annan av de flotta våningarna bor en distingerad, äldre, ensamstående japansk man; Kakuro Ozu (Togo Igawa från Nu Images NINJA), som en dag oväntat bjuder Renée på middag - en scen som gjorde mig väldigt hungrig. Snabbnudlar är ju en rätt tråkig rätt som jag dessutom äter alldeles för ofta av ren lathet, men gentlemannen Ozus nudlar såg makalöst läckra ut, tillverkade med kärlek. Renée och Ozu fortsätter att träffas lite försiktigt och trevande, och minsann om inte den fula, taggiga tanten blommar upp och visar sin vackra insida. Även Paloma börjar besöka Renée; hon trivs bättre med henne än med sin knepiga, pillerknaprande mor.

Lilla Paloma har dock inte ändrat på sina planer, och räknar obekymrat ner dagarna till sin födelse- och dödsdag, och säger att det inte handlar om när och hur man dör, utan om vad man gör när man dör.
IGELKOTTEN visar sig vara en riktigt sympatisk liten film. Jag läser på nätet att Achache har tagit sig stora friheter med boken, men eftersom jag inte kan jämföra med den, är det förstås ingen som stör mig - det här är en fullt fungerande film.
Berättelsens utgångspunkt är onekligen udda - det kan väl inte bli särskilt trevligt att följa en liten tös som tänker ta livet av sig? Men detta till trots är IGELKOTTEN ett lättsamt drama som ibland dessutom är riktigt roligt. Skådespeleriet är väldigt bra, i synnerhet när det handlar om relationen mellan Renée och herr Ozu.
Filmfotot är snyggt, vid ett ställe övergår en scen i en oväntad animation, och minsann om inte Gabriel Yared (BETTY BLUE och ytterligare hundra filmer) står för den trevliga filmmusiken.
En kvinna längre bak i salongen satt och snyftade under en scen.
Paloma är en händig tös som dessutom är duktig på att rita, så inte nog med att hon ritar en igelkott, hon gör även en pop-up-bok som gåva till Renée.

(Biopremiär 12/11)