Bio: Fair Game

Foton copyright (c) SF

FAIR GAME. Är det månne en tredje filmatisering av den där thrillern som senast gjordes med Cindy Crawford i huvudrollen - den där superfloppen, ni vet? Nu utbrister ni genast: Vaddå, har den gjorts tidigare? Det kan ni hoppa upp och sätta er på! 1986 filmatiserades FAIR GAME första gången, i regi av George P Cosmatos. Herr manusförfattaren Sylvester Stallone tog sig troligen stora friheter med boken, eftersom den plötsligt handlade om en snut som kallades Cobra. "Fair Game" betyder "lovligt byte", men LOVLIGT BYTE med Goldie Hawn och Mel Gibson heter BIRD ON A WIRE i original och har inget med boken att göra.

Denna inledande utvikning är fullkomligt irrelevant. BOURNE IDENTITY-regissören Doug Limans FAIR GAME bygger på en annan bok, rättare sagt; den bygger på två böcker. Filmen handlar om förre CIA-agenten Valerie Plame Wilson, som avslöjades av Vita Huset i början av 2000-talet. Det handlar alltså om en sann historia.

Naomi Watts - just nu aktuell i tre olika filmer på repertoaren - spelar Valerie, som är en duktig agent ute på fältet, hon räddar viktiga personer i Irak och sätter dit bad guys i andra länder. Men hon är mer än en spion. Hon är gift med Joe Wilson, spelad av världens tråkigaste människa; Sean Penn, och de har två barn och försöker leva ett normalt familjeliv mellan varven. Deras vänner känner inte till att Valerie är agent.

Men när den politiskt ganska hetlevrade Joe (som ofta förstör middagar och sammankomster med argsint politiskt babbel) i en artikel i New York Times 2003 anklagar Bushregimen för att ha manipulerat information om Iraks eventuella massförstörelsevapen, beslutar sig Vita Huset för att göra något åt Joe, vilket de gör via hans fru.

FAIR GAME är en film i samma tradition som 1970-talets stora, politiska thrillers. Det är ett dialogdrivet drama för en vuxen publik. Samtliga skådespelare är utmärkta, och plötsligt dyker oväntat Sam Shepard upp som Valeries farsa.

Dock får Liman aldrig filmen att lyfta. Han får aldrig riktigt kläm på berättandet, jag blir inte engarerad av det som sker på duken. Det är mest en massa pladdrande fram och tillbaka, namedropping och händelser staplas på varandra. Först under filmens sista tredjedel blir jag intresserad. Då har fasaden rasat, Valerie exponeras och filmen förvandlas till ett familjedrama som är mer spännande än allt Irakraffel och annat som fyllde filmen dessförinnan.

Ett annat stort - stort - problem, är att Doug Liman, som även agerar filmfotograf, kör med handhållen kamera mest hela tiden. Är det något jag är trött på, är det handhållen kamera. Okej om det skakar i en nervig actionfilm, men det här är ett drama. Folk pratar utan att springa och skjuta samtidigt. I en av de sista scenerna står Valerie och Joe rätt upp och ner mittemot varandra - men tro inte att kameran är stilla, nejdå, den skakar och har sig. Det är fullkomligt onödigt. Inte blev det bättre av att jag i publiken hamnade bredvid en kille som - nej, han snackade inte! - inte kunde sitta stilla. Han ryckte, dunkade nacken i ryggstödet, kliade sig i huvudet, klappade sig på bröstet med mera i två timmar. Och jag vågade inte be honom sitta stilla - tänk om han var sjuk?

I och för sig skulle jag kunna ge FAIR GAME trea i betyg ... men nä, jag tycker den är lite för tråkig. Jag kommer nog aldrig att se om den.

Den riktiga Valerie Plame Wilson dyker upp under eftertexterna och killen som designat förtexterna heter Fredrik Sundwall.

När jag skulle gå ut ur Filmstaden blev jag stoppad av ett par människor som höll på med en enkät om ... gissa vad! Jo: XXXLutz, förstås! Jag verkar vara förföljd av XXXLutz. Jag fick uttala mig om deras reklamfilm och en del annat, och som tack fick jag ett presentkort på 50 spänn på varuhuset, trots att jag påpekade att "MORE IS MORE MÖBELSTORE" är en jävligt fjöntig slogan.

 

 

 

 

(Biopremiär 5/11)