Bio: Cornelis

Foton: Crille Forsberg. © 2010 Chamdin & Stöhr Film

1987 dök det upp en annons i tidningen - Cornelis Vreeswijk skulle en tid senare spela någonstans i trakten, troligtvis i Helsingborg. En kille - några år yngre än jag - som jobbade på samma reklambyrå som jag frågade om vi skulle gå och se och höra legenden. Men det blev aldrig någon konsert, Cornelis dog innan utsatt datum.

Det är mycket Cornelis just nu. Förutom den nya långfilmen om honom, är en bok i faggorna; författad av Kalle Lind och illustrerad av Jimmy Wallin, båda vänner till mig. Och Hans-Erik Dyvik Husby, som har huvudrollen i filmen, ska ge sig ut på turné med Cornelis' låtar.

På 1980- och kanske även 90-talet brukade jag köpa Cornelis-

plattor till farsan i födel-

sedags-

present och julklapp. Han önskade sig sådana, och jag upplevde det som att det främst var 30- och 40-talister som lyssnade på Cornelis när jag växte upp på 70- och 80-talen. Jag var förstås väl medveten om vem han var i egenskap av en av Sveriges mest kända artister, men jag och mina jämnåriga vänner lyssnade inte aktivt på Cornelis - när nu inte Imperiet fick för sig att tolka "Personliga Persson". Men om jag inte är helt ute och cyklar, var det väl knappt någon alls som lyssnade på Cornelis under 80-talet - förrän han dog. Elvis-effekten.

Ovan nämnda Kalle och Jimmy är yngre än jag, Jimmy mycket yngre, och jag undrar om jag månne tillhör en generation mittemellan Vi som var unga när Cornelis slog igenom och var rebell, och Vi som har återupptäckt Cornelis tjugo år efter hans död. Jag tillhör Vi som var unga när Samantha Fox var stor.

Det är en minst sagt udda konstellation som ligger bakom filmen CORNELIS. Regissör är unge hip-hoparen Amir Chamdin, som tidigare enbart gjort OM GUD VILL; den där filmen med Nina Persson och som jag aldrig såg. Och så då norrmannen Dyvik Husby, bättre känd som Turbonegros en gång i tiden nerknarkade sångare Hank von Helvete, i huvudrollen som holländaren som blev svensk. Ja, konstellationen är mer än udda, den är ju direkt osannolik.

Därför är det extra kul att konstatera att CORNELIS inte bara är en bra film, det är en alldeles utmärkt film. Vem hade förväntat sig det efter ovan nämnda förutsättningar?

Det som först och främst slår mig - och det är ound-

vikligt att nämna det först av allt - är den alldeles fantastiska tidskildringen. Filmen utspelar sig under 1960-, 70- och 80-tal (med några flashbacks från 40-talets Holland), och jag går på att det verkligen är dessa årtionden. Det är fullkomligt makalöst. Det ser till och med ut som om Chamdin filmat med råfilm från den tiden för att få rätt look; ofta ser fotot ut som hämtat från våra gamla älskade, svenska kultfilmer, och ibland känns det som min familjs gamla Super-8-filmer från när jag var väldigt liten gosse på 60-talet. Största skillnaden är väl att min farmor och mormor inte sitter stilla i en soffa och ler stelt medan farsan ropar "Rör på er, det här är ingen stillbildskamera".

Tänker jag efter har jag aldrigt riktigt vetat när, hur och varför Cornelis Vreeswijk kom till Sverige. CORNELIS öppnar med några scener där tyska soldater för bort honom som liten gosse i Holland, ytterligare några flashbacks från hans barndom dyker upp senare i filmen. Därefter får vi följa Cornelis' liv och karriär från det att han är anställd på mentalsjukhuset i Beckomberga i början av 60-talet fram till hans för tidiga död i levercancer 1987.

Jag köper Hans-Erik Dyvik Husby rakt av som Cornelis Vrees-

wijk. Jag sitter aldrig och tänker att det där är en skådis. Fast den gode norrmannen skulle lika gärna kunna föreställa Beppe Wolgers. Och mot slutet, när han är grå och sliten, börjar han minsann även att likna Hasse Alfredson.

Malin Crépin gör ett fint porträtt av Cornelis' första fru Ingalill Rehnberg som födde sonen Jack, och Helena af Sandeberg är Bim; fru nummer två. I sedvanlig ordning är hon bra. Jag var tveksam till Johans Glans' medverkan som Metronomes grundare; producenten Anders Burman, men han funkar bra i sina relativt få scener - även om han mest känns som Johan Glans i polo och kavaj. Han håller en kort utläggning om en nyinköpt köttbit.

David Dencik är Fred Åkerström och jag vet inte riktigt vad jag ska säga om honom - han är väl inte särdeles porträttlik, men scenerna med Åkerström är fantastiska. Han är nästan parodiskt butter och alltid full, och här finns ett enastående slagsmål i vilket Cornelis använder en gigantisk polkagris som tillhygge.

Ska jag invända mot något i filmen, är det att det känns som om flera pusselbitar saknas. Det förklaras aldrig varför Cornelis beter sig som han gör, varför han super och drogar ner sig, varför han får utbrott, varför han aldrig gör som han blir tillsagd, konstant vägrar lyda, och varför han oavbrutet fattar dåliga beslut. Jag får intrycket att han var väldigt korkad, omogen, eller eventuellt led av någon sjukdom vars namn är en bokstavskombination. Jag har ingen aning. Som sagt, när jag växte upp förekom Cornelis Vreeswijk på TV och i tidningarnas skandalrubriker, och jag tänkte aldrig mer på det när jag gick till Music Corner och köpte The Cure och Sisters of Mercy.

Filmen innehåller dessutom plötsligt ett hopp på tio år. Men det är intressant att Jack Vreeswijks pojkrum pryds av affischer på Jaques Brel och KISS.

CORNELIS berättas oerhört effektivt, det är ett med svenska mått mätt ett ovanligt driv i filmen, som aldrig någonsin hotar att bli tråkig, och hela tiden intresserar. Filmens rytm förbättras av den nästan konstanta musiken. Jack Vreeswijk står för filmmusiken, men självklart dominerar Cornelis' sånger. Dyvik Husby tolkar en del av dem, men oftast är det originalversionerna vi hör.

Just det, vi får även se lite från inspel-

ningen av Lars-

Magnus Lindgrens film SVARTA PALMKRONOR från 1968. Jag har aldrig sett den filmen, eller ens hört talas om den, men det förekommer ett kort klipp med en ung Max Von Sydow och en inklippt Hank von Helvete.

Vreeswijk medverkade i fler filmer, men inga av dessa nämns. När jag var barn visades nyinspelningen av RÄNNSTENSUNGAR från 1974 för jämnan, och han figurerade även i INGENJÖR ANDRÉES LUFTFÄRD, med flera.

Tyvärr återges ingenting alls av inspelningen av Torgny Wickmans KYRKOHERDEN, till vilken Cornelis komponerade all musik. Enligt Wickman stängde Cornelis in sig på ett rum med några flaskor whisky, och kom sedan ut nästa dag med samtliga låtar till filmen.

 

 

 

 

(Biopremiär 12/11)