Bio: Biutiful

Foton copyright (c) Nordisk Film

När jag såg Alejandro González Iñárritus BABEL i Cannes tyckte jag att den var väldigt bra, om än väldigt lång och gravallvarlig. Nu är Iñárritu tillbaka med BIUTIFUL, som också är lång som ett ösregn, ännu allvarligare och direkt nattsvart.

Javier Bardem, som innehar huvud-
rollen som Uxbal, fick pris som bästa manliga skådespelare i Cannes i våras, och det kan han väl vara värd. Hela filmen kretsar kring Uxbal, som med mungiporna ständigt pekande neråt livnär sig på att fixa svartjobb åt illegala invandrare i ett vedervärdigt sjaskigt Barcelona.

Uxbal bor i ett vedervärdigt sjaskigt hem, där han har ensam vårdnat om sina två små barn, eftersom frugan (Marisel Álvarez) är kokobello (och har en skitstor näsa). För att göra tillvaron ännu värre, får Uxbal reda på att han är döende i cancer. Han beslutar sig för att han ska spendera återstoden av sitt liv med att bli en bättre människa och utföra goda gärningar. Eller något ditåt.

Det är ingen munter film, det här – tvärtom. Och frågan är om det hela inte är lite för svart och dystert. Jag satt och tänkte att jag väl någonstans borde gilla den här filmen, men det blir lite för mycket; hade Iñárritu tagit i ytterligare en aning, hade effekten blivit direkt komisk, det hade blivit en parodi. Dessutom varar BIUTIFUL i två timmar och tjugoåtta minuter. Två långa timmar och tjugoåtta ännu längre minuter.

Men självklart är det mesta i filmen ytterst välgjort och i de flesta fall välspelat, när vissa personer inte spelar över. Jag blev dock inte särdeles engagerad; i min biofåtölj kände jag mig lika livlös som Uxbal.

Filmen innehåller ett besök på en strippklubb med rätt fräsiga nummer, stället verkar gigantiskt. Och plötsligt börjar oväntat två asiatiska homos hångla loss så att saliven stänker. Uxbal är synsk och kan prata med döda, vilket är ett udda inslag.

Jag märker att jag inte har speciellt mycket att säga om BIUTIFUL, vilket är ett tecken på att filmen missar sitt mål en aning.