Avdelningen för enkelriktade samtal

När jag tidigare idag flanerade genom stan och stannade upp, noterade jag en man på 50+ som satt på marken i närheten, reste sig upp och gick fram till mig. Dum som jag var ignorerade jag inte honom för att fortsätta promenera, utan stod kvar - han såg aningen bekant ut.

- Om... Om man skulle skriva ett manus..., började mannen, som såg sliten ut, hade äckliga partiklar runt munnen och tände en Camel utan filter.

Vad är det här för människa? tänkte jag. Vet han vem jag är?

- Film... Är ju så... Det finns så mycket konst. Men jag kan ju inte göra film som Mikael Wiehe kan sjunga.

Var han full eller psyksjuk?

- Jag har ju inte följt med så länge när det gäller film. Bara sedan min barndom.

Aha, okej, det var ju logiskt.

- Men du vet, som konstnär får man ju aldrig bli full. När man är över 50. Man får inte vara full då, när man står där på scenen och inte har mer.

- Du menar att idéerna inte får ta slut? frågade jag, och det var så han menade.

- Men hade jag fått välja, så... Film... Jag är ju egentligen musiker. Men... För att välja... Ja, hasch, skulle jag nog säga.

Okej, där kom förklaringen, som jag dock redan listat ut.

- Man kan ju göra så mycket. Nu bor ju du och jag här. Men om jag fick välja, så... Ja, Amsterdam. Där skulle jag bo. Jag röker ju på varje dag. Hela tiden.

Det menar du inte? Jag gjorde trevande försök att komma därifrån, men det var svårt. Det gick flera sekunder mellan varje mening han sa, ibland mellan orden.

- ...Och där står du i ... fiskbensmönstrat ... som jag älskar!

Men så trevligt, då.

- Men tänk dig något som ... Kaurismäki.

Vart ville han komma?

- Jag tänkte att du och jag kan ju skriva ett manus.

Jaha, uppenbarligen visste han vem jag är.

- Jag tänkte ringa Jaques Werup... Men han är galen.

På så sätt?

Plötsligt frågade han något oväntat:

- ...Och... Och vem är du, om jag får vara så fräck och fråga?

- Pidde Andersson heter jag, sa jag.

- Göran, sa han och skakade min hand.

Han släppte inte min hand.

- Och vad gör du, då? undrade han.

- Jag sysslar med film.

- Va? Gör du det? Gör du det? Gör du verkligen det?

- Jo. Jag trodde att du visste vem jag var. Har vi träffats någonstans tidigare?

- Det... Det vet jag inte. Kanske. Du ser kanske lite bekant ut.

Han hade fortfarande inte släppt min hand. Jag bläddrade genom mitt minne. Var han en av de där gamla haschrökarna jag träffade på en vernissage i somras, som sedan bjöd på en öl på Möllan, innan de försvann för att röka på och läsa undergroundserier?

Den flera centimeter långa glöden på ciggen han inte lyckats blossa på nådde hans fingrar. Han släppte den och tände en ny.

- Vi skulle nog behöva ... två miljoner.

Till vaddå? Till Kaurismäkifilmen han vill göra med mig?

- Två miljoner. Men det kan väl du fixa till nästa vecka?

Jag lyckades slutligen ursäkta mig, och medan jag skyndade bort i kylan hörde jag hur han upprepade gånger sa "Måste du verkligen gå?".

Ovanstående referat är på ett ungefär. Det jag kommer ihåg. Han pratade i cirklar. Väldigt ojämna cirklar.

Just say no, kids!