Halloween är ju en rätt fånig företeelse - här i Sverige. Jag vet inte. Jag borde ju gilla grejen. Men att importera en amerikansk tradition på 90-talet och sedan inte riktigt veta hur man ska fira det hela, eller ens när eller varför, är bara dumt. (Och herregud, det räcker ju med att slänga in någon av ALLA HELGONS BLODIGA NATT-filmerna i DVD-spelaren för att se textskyltar som tydligt deklarerar "OCTOBER 31")
Jag läste för en stund sedan i Sydsvenskan att PSYCHO hade Sverigepremiär detta datum för exakt 50 år sedan.
Intressant sammanträffande. Jag gissar att det var en ren slump, 1960 hade nog väldigt få svenskar hört talas om Halloween.
PSYCHO figurerar dessutom på förstaplatsen på Rotten Tomatoes lista över de 50 bästa skräckfilmer som gjorts. Och det stämmer. PSYCHO är och förblir den bästa skräckfilm som gjorts.
Bland det mest intressanta är att filmen, trots att den är så pass gammal som den är, svartvit och, tja, omodern i skådespeleriet, fortfarande upplevs som otäck av de (flesta) som ser den för första gången. Jag minns när jag själv såg PSYCHO för första gången i början eller mitten av 1980-talet; jag var väl 15, 17 år eller så, och det enda jag visste var att Janet Leigh skulle mördas i duschen. Jag visste inte när, varför och av vem.
Min yngre syster såg filmen först på 90-talet och skrämdes även hon, eftersom hon inte heller kände till något om handlingen (hon är dessutom noll intresserad av skräck). Jag har hört liknande stories av flera andra.
Och vi som är trogna fans fortsätter att se om filmen, om och om igen. För att få återuppleva alla detaljer vi älskar - fallet nerför trappan, uttalet av Arbogast, trippelexponeringen på slutet - och för att upptäcka nya.
...Och varje gång retar vi oss på den fullkomligt onödiga förklaringen på slutet.
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar