DVD: Splinter

SPLINTER (Njutafilms)

Det är skillnad på hajpade och omtalade skräckfilmer då och nu. När jag började intressera mig för- och samla på skräckfilm på 1980-talet och fick tag på de filmer alla pratade om; de som det skrevs spaltmil om i tidningar, böcker och fanzines, satt jag och utropade "Wow!" i TV-fåtöljen. Det var ju grejor som EVIL DEAD, SUSPIRIA - you know the drill. Filmer som verkligen är klassiker.
Numera utbrister jag oftast "Vaffan var det här?", "Var det allt?" eller "Det var ju inte så farligt..." efter att ha sett en ny uppburen film. Typexempel är ju THE BLÄH WITCH PROJECT. Den fick mig bara att klia mig i huvudet och undra om mänskligheten är dum i huvudet. Varför är folk rädda för träd? Och CABIN FEVER - skulle det vara kul?!
SPLINTER är engelsmannen Toby Wilkins' långfilmsdebut, han gick därefter vidare och gjorde THE GRUDGE 3, som jag recenserade för ett par månader sedan. Wilkins' film är kanske inte lika hajpad som ovannämnda häxprojekt, eller HATCHET eller MARTYRS och de andra, men den fick väldigt bra kritik när den dök upp utomlands häromåret.
Men efter att ha sett filmen kände jag bara "Jaha - var det här allt?".
SPLINTER handlar om Polly och Seth (Jill Wagner och Paulo Costanzo) som kört ut i skogen för att campa. Dock har de tummen mitt i handen och lyckas inte sätta upp tältet, så de beslutar sig för att ta in på ett motell istället.
På vägen blir de dock stoppade av Dennis och Lacey (Shea Whigham och Rachel Kerbs), ett kriminellt par på flykt undan rättvisan. Viftande med en picka tvingar de sig in i bilen - men de kommer inte långt. De råkar nämligen köra på ett märkligt, taggigt djur.
När motorn plötsligt börjar koka, stannar de på en bensinmack, där de genast konstaterar att ägaren blivit något slags taggig zombie. Och de där taggarna smittar de som blir stuckna. Lacey smittas. En polis som dyker upp slaktas å det grövsta av taggiga zombies som häckar utanför macken.
Större delen av filmen består av dessa få huvudpersoner instänga i macken. De skriker och bråkar, och ibland attackeras de. När man förvandlas till taggig zombie, knäcks benen i kroppen på de mest onaturliga sätt, som om en osynlig biff stod intill och bröt av armar och ben. Och så blir man geggigt svart och taggar skjuter ut ur huden.
Ett stort problem med SPLINTER är att 50% av huvudpersonerna är riktigt osympatiska skurkar. Redan där är Wilkins lite fel på det. De två kräken borde dödats redan i början. Nu är de bara med och irriterar.
Specialeffekterna är hyfsat coola, det är fräckt med till exempel avslitna händer som får liv och knallar omkring på golvet. Tyvärr är de flesta monster- och attackscener extremt snabbt klippta och filmade med ryckig kamera, så det är svårt att se vad som händer.
Som helhet känns filmen alldeles för tunn. Den är inte tillräckligt engagerande, rolig eller spännande. Bitvis brutalt och blodigt, men - det räcker inte. Jag blev besviken. Dessutom slutar den precis likadant som alla sådana här filmer. Som sagt: var det här allt?
Vore filmen skånsk, hade den hetat SPÅGA.