DVD: The Runaways

THE RUNAWAYS (SF Video)

Ärligt talat vet jag inte om jag någonsin hörde The Runaways medan de fortfarande existerade under 1970-talets andra hälft. Populärkulturutbudet i Sverige på den tiden var fortfarande lite märkligt och jag har väldigt fragmentariska minnen av vad som spelades på radio. Förvisso hade vi sällan radion på i hemmet när jag växte upp - jag minns att vi lyssnade på Radio Malmöhus till frukost och till kvällsmaten brukade det vara program modell "Upp till tretton", medan helgerna förgylldes av "Melodikrysset" och "Svensktoppen". Förvisso stod radion i köket hos mormor och morfar på hela förmiddagarna, och där var jag som dagbarn när jag var riktigt liten - men det enda jag minns är "Ring och sjung" med Mona Krantz och framförallt "Middagsmarschen" klockan tolv, då morfar med kepsen käckt på sned kom hem från jobb för att äta middag (det här var alltså 70-talet, då åt man inte lunch. Åtminstone inte den äldre generationen).

Men jag minns att jag tyckte att det var märkligt att de flesta - åtminstone de coolaste - av de band jag läste om i Poster aldrig spelades på radio. Det var aldrig hårdrock på radio - om det nu inte skuffats undan till ett obskyrt program senare på kvällarna när den tilltänkta publiken tittade på TV istället för att lyssna på radio.

De band jag gillade och lyssnade på, hörde jag på skivor jag antingen hade själv, eller som fanns hos kompisar eller deras äldre syskon. KISS, Sweet, Slade, Alice Cooper och så vidare. Och ibland gick vi till skivbutiker och lyssnade på skivor medan vi lystet och storögt tittade på de tuffa, lockande LP-konvulten och dess bilder på banden. Jag undrade hur banden såg ut när de framträdde; när de rörde på sig - för inte fan fick man se dem på TV, möjligtvis med undantag för nyhetsreportage om hur dåligt inflytande KISS och Alice Cooper har på ungdomen.

Jag nämnde tidningen Poster ovan. För eventuella unga läsare får jag berätta att Poster var en föregångare till OKEJ och bestod av ett antal affischer som vikts ihop till en tidning i magasinsformat, det var bilder på båda sidorna av arken, och även en del artiklar. Nu innehöll förstås Poster även affischer på ABBA, Björn Skifs och Björn Borg, men KISS var av allt att döma det band som drog flest köpare och de figurerade ofta. Jag köpte tidningen till och från 1976-78, tror jag, och då gick det inte att undvika posters på The Runaways.

Som liten gosse tyckte jag att The Runaways verkade vara ett farligt band. Jag hade alltså ingen aning om hur de lät, men jag visste vad bandmedlemmarna hette, hur de såg ut, att de knarkade kopiöst mycket och alltid ställde till med skandaler. Jag undrade hur de lyckades spela in skivor och uppträda med tanke på hur nerdrogade och vilda de var - enligt artiklarna.

Floria Sigismondis film bygger på Cherie Curries bok "Neon Angel" om The Runaways och Curries liv efter att hon hoppade av bandet 1977. Filmen avhandlar dock bara åren 75-77, och produktionen fick inte tillstånd att skildra Lita Fords och Jackie Fox' liv, så deras uppdykande och medverkan blir lite märklig. Det pratas mycket om att tjejerna bara var sexton eller yngre, men då alla i bandet är födda 1958 utan Currie, som är född '59, står det ju klart att de var sjutton när de startade.

Jag har ingen som helst aning om hur mycket av det som sker i filmen är sant. Självklart har man tagit genvägar och förenklat för att det ska bli en underhållande och dramatisk film. Men man har valt att göra den som en klassisk musikerskildring i samma anda som THE GLENN MILLER STORY, THE TOMMY STEELE STORY, THE BUDDY HOLLY STORY och så vidare; man går från början till slut utan krusiduller; the Rise and Fall och eventuellt ett comeback-Rise på slutet.

Kristen Stewart är Joan Larken som kallar sig Jett och vill bilda ett tjejband. Utanför en klubb får hon syn på legendariske managern Kim Fowley (en härligt vidrig Michael Shannon) och går rätt fram och säger "I'm Joan Jett, I play the guitar and I wanna start an all girl band". Fowley vädrar framgång och pengar - ett gång tonårstöser som spelar rock. Jailbait! Han parar ihop Jett med trummisen Sandy West (Stella Maeve) som står en bit bort och säger åt dem att gå hem och öva, vilket de gör. Elgitarr och trummor. Det låter ju inte så bra, så Fowley beger sig ut för att hitta en sångerska.

Dakota Fanning är Cherie Currie, vars mor, en före detta skådespelerska, plötsligt flyttar till Malaysia. Kvar blir Cherie och hennes tvillingsyster Marie, som tvingas ta hand om deras gravt alkoholiserade farsa. Cherie dyrkar Bowie, inspireras av hans utseende och stil, och när hon en kväll beger sig ut på stan blir hon förstås upptäckt av Fowley. Han frågar om hon kan sjunga, men han är mest intresserad av hennes utseende och det faktum att hon är minderårig.

När Currie dyker upp till husvagnen som används som replokal väntar, förutom Fowley, Jett och West, även Lita Ford (Scout-Taylor Compton) och Jackie Fox (Alia Shawkat) - det förklaras inte var de kom ifrån, och de för en anonym tillvaro i filmen, i synnerhet Fox, som i princip bara medverkar när bandet framträder, till på köpet är hon omdöpt till Robin, vilket orsakade förvirring.

För att tösabitarna ska få rätt attityd, har Fowley anlitat några killar som kastar skräp, burkar och en torkad hundskit på bandet medan de repar. Tjejerna blir rasande, Fowley blir lycklig och skriker "I'm gonna make you bitches bigger than fucking Beatles!"

Efter första singeln "Cherry Bomb" rullar det snabbt på - och efter att i början av filmen mest ägnat sig åt 70-talsklassikern Sniffa Lim, snortas det kokain, tuggas piller och det dricks kubikmetervis med sprit medan de turnerar. Och snart börjar det förstås att knaka i fogarna, i synnerhet Cherie Currie börjar trilla i bitar.

Även om THE RUNAWAYS är en, vad ska jag kalla det, "enkel" film, måste jag säga att jag verkligen gillade filmen. Jag är förvisso svag för den här typen av filmer, jag kan till och med uppskatta skildringar av band jag inte ens gillar, men i det här fallet ackopanjeras händelserna av bra musik; The Runaways, David Bowie, Joan Jett & The Blackhearts med mera - och minsann om inte Stewart och Fanning själva framför Runawayslåtarna med den äran.

Kristen Stewart har övat sig på att se butter ut i tre TWILIGHT-filmer nu. Den här gången får hon vara både butter och skitförbannad - och hon är tammefan en bra Joan Jett. Jag förstår att många ville ha henne som Lisbeth Salander i Finchers film. Jag har flera gånger tidigare skrivit att jag alltid trott att irriterande, lillgamla barnstjärnan Dakota Fanning egentligen är en 47-årig dvärg. Hur fanken ska den lilla varelsen kunna vara Cherie Currie? Fanning är inte precis ett litet barn längre och kyss Karlsson om hon inte är en övertygande Currie. Direkt efter att jag sett filmen, var jag tvungen att kolla på gamla klipp med riktiga The Runaways på YouTube, och konstaterade att skådisarna gjorde ett bra jobb.

Unga, hällörade TWILIGHT-fans kan eventuellt få sig en chock om de hyr THE RUNAWAYS för Stewarts skull. Inte nog med att det knarkas, det svärs något kopiöst och i en bisarr scen lär Jett West hur man onanerar i duschen. Det finns flera lesbiska övertoner i filmen, främst gällande Jett, och det här är filmen för alla som velat se Stewart och Fanning kyssa varandra. Men det känns lite fel när Jett på slutet spelar på en opluggad gitarr och hoppar jämfota i sängen som en liten flicka. Fast det gör kanske Joan Jett när ingen ser, vad vet jag.

Joan Jett är ju fortfarande aktiv som musiker. Cherie Curries karriär har tagit en oväntad vänding. Efter att först varit skådis och sedan gått ner sig totalt i drogträsket, är hon idag motorsågskonstnär! Jisses! Sandy West dog i lungcancer 2006.

Jag tycker allt att det är synd att THE RUNAWAYS aldrig fick chansen på svenska biografer. Men det är ju klart, dagens unga biopublik har aldrig hört talas om The Runaways, och antalet medelålders biobesökare är förhållandevis litet. Även om filmen säkerligen skulle gå bättre än, tja, HONUNG. Men dagens ungar skulle må bra av att se den här filmen - för minns vad jag skrev häromdagen i inlägget om när jag var på ett musikcentrum för ungdomar. Jag klagade på att de var så jävla snälla och saknade attityd. Dagens ungar lyssnar på så fruktansvärt mesig musik. Om man skulle ta och gå tillbaka till stället och kasta hundskit på banden för att få dem aggresiva på scen?

Avslutningsvis kan jag säga att jag från och med början av 80-talet satt klistrad vid radion. För då fanns program som "Bommen", "Ny våg" och framför allt "Rockdepartementet".