Jag kan inte påstå att jag kände till speciellt mycket om Yves Saint Laurent innan jag såg den här filmen. Jag visste att han var modedesigner, att han var homosexuell och att han dog häromåret. Och jodå, jag har nyttjat hans produkter, främst rakvatten.
Därför hade jag en hel del förhoppningar Pierre Thorettons film. Jag hoppades få hans karriär serverad på ett silverfat och jag hoppades få tjusiga, glammiga modebilder från 1900-talets andra halva.
När jag kom ut från pressvisningen var jag inte mycket kokare. Jodå, visst fick jag se en massa glammiga arkivbilder. Större delen av filmen består av arkivbilder. Dessa presenteras i en enda röra, man hoppar fram och tillbaka i tiden, och sällan förklaras det vad det är vi ser och när det utspelas. Till exempel öppnar filmen med ett svartvitt klipp där Yves håller tal. Fan vad gammal han såg ut som ung, tänkte jag, innan jag förstod att talet hölls en kort tid innan han dog, men Thoretton har av någon anledning valt att visa det i smutsigt svartvitt.
Mycket av filmen kretsar kring Pierre Bergé; Yves älskare och sambo - fast han hade uppenbarligen lämnat Yves långt innan Yves dog. Bergé nämner vid ett tillfälle att Yves plötsligt fick upp ögonen för sprit och droger och att detta inte var så bra, men det nämns inte ett ord om när och vad som hände.
Vi får se mycket av parets konstsamling och hur den auktioneras bort för dyra pengar. Det var verkligen en enastående samling - men jag förvånades över att de pressat in allting i hemmet. Det såg nästan ut som en affär, en lumphandel med exklusiva saker; vackra tavlor och föremål hade pressats in på varje kvadratmilimeter. Det måste ha varit svårt att njuta av konsten hemma hos Yves och Pierre.
...Nej, det blir alltså inget högt betyg till den här filmen. Lägg pengarna på rakvatten istället.
(Biopremiär 15/10)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar