Bio: Scott Pilgrim vs. the World

Foton copyright (c) UIP Sweden

Åh, fy satan i helvete! Herrejävlar!

SCOTT PILGRIM VS. THE WORLD börjar bra. Filmen inleds nämligen med Universals logga animerad med åttabitarsgrafik och ser ut som hämtad från ett TV-spel från 1980-talet. Denna inledning är filmens höjdpunkt.

Efter tio minuter kände jag att jag ville gå, bara resa mig upp och lämna salongen. Skulle det hålla på så här resten av filmen? Efter fyrtio minuter tittade jag på klockan - jag trodde nämligen att filmen gick mot sitt slut. Jag vände mig till min kollega som satt bredvid mig och viskade "Vet du om att det här ska hålla på i över en timme till?" - "Skojar du?" svarade han. "Det här är förbannat tröttsamt!".

Filmen bygger på en tecknad serie jag aldrig läst, och efter att ha bläddrat i en Scott Pilgrim-bok konstaterade jag att jag aldrig spontant skulle få för mig att läsa den - även om jag inte sett filmen, vilket jag dock hade. Men eftersom Edgar Wright står för regin, hade jag vissa förhoppningar - Wright är killen som gjorde den lysande SHAUN OF THE DEAD och den inte lika lysande HOT FUZZ. Dessutom hade filmen fått några positiva omdömen från bekanta i USA som sett den.

Jag kunde inte ha mer fel.

SCOTT PILGRIM VS. THE WORLD är en enda jävla osebar soppa.

Michael Cera spelar unge Scott, som spelar i ett rockband, det är väl skatepunk eller något sådant de spelar, jag vet inte riktigt - det är sådant felklippta tonåringar i fåniga kläder lyssnar på. Scott är ihop med en sprudlande glad asiatisk tjej, men när han en dag träffar den buttra, truliga Ramona blir han förälskad i henne och dumpar flickvännen. Frågan är bara varför han faller för Ramona. Hon har absolut ingenting att komma med. Maken till trist brud får man leta efter. Hon bara går omkring och är likgiltig till allt.

Scott har ett stort problem. För att nå fram till Ramonas hjärta, måste han bekämpa hennes sju onda ex. Detta sker i en oändlig serie CGI-förstärkta kampsportsslagsmål som ser ut precis som TV-spelsfajter, kompletta med energi- och skademätare, ljudeffekter och annat. Vissa ex måste bekämpas med att man spelar musik som skickar iväg tryckvågor och skit. Alla rollfigurerna har konstiga superkrafter och det påminner om manga.

Det är fullkomligt olidligt.

SCOTT PILGRIM VS. THE WORLD är något av det mest irriterande jag sett. Den fick det att klia i kroppen på mig.

Det finns vare sig rytm eller logik i filmberättandet, det känns som en massa överdrivna, färgsprakande scener som klippts ihop på måfå. Jag får även intrycket av att det är något för gammal regissör som försöker vara ungdomligt cool. Wright är bara 36, inte så gammal, men ändå långt ifrån sjutton. Det blir dock inte lika patetiskt som när pensiot Tony Scott försökte vara ung och frän med den lika osebara DOMINO.

Ja, jag vet. Jag är över 40. Jag tillhör inte filmens målgrupp. Det är möjligt att de tonåringar som gillar de band Scott gillar, som klär sig som Scott och hans kompisar, och som tillbringar dagarna med att spela TV-spel tycker att det här är hur coolt som helst.

Men samtidigt finns det ju ingen orsak till att jag inte skulle gilla det här, trots att jag inte finns i den direkta målgruppen. Ni som följer min blogg vet ju hur mycket mög jag gillar. Jag älskar ju serietidningsfilmer, action och fjantkomedier. Vi 60-talister är ju mycket jönsigare och ungdomligare än 80- och 90-talisterna, som är oroväckande allvarliga och politiskt korrekta. Kanske är vår mentalitet något slags motreaktion på all jävla progg som förpestade vår barndom, på fåtaliga TV-program och stenhård filmcensur. Jag vet inte. Dagens tjugoåringar som vuxit upp med kabel-TV och Internet har en tendens att bli vänstervridna serietecknare eller experimentella filmare med svåra budskap. Om de nu inte bara blir dumma i huvudet.

Nå, här och var glimrar det till i filmen. Trots allt. Vid ett tillfälle förvandlas det hela till en sitcom och Seinfeldsignaturen spelas. I en annan scen uppehåller Scotts kompis den dumpade flickvännen, medan Scott flyr ut genom ett fönster i bakgrunden. Det är roligt. Men det handlar om sammanlagt en minut.

Har du sett trailern, har du sett filmen. Filmen är precis som trailern hela tiden.

Hade jag betalat för att se eländet, hade jag begärt pengarna tillbaka. Med ränta.

SCOTT PILGRIM VS. THE WORLD är det mest påfrestande man kan se på bio i år.

Filmen kostade cirka 60 miljoner dollar att göra. I början av oktober, två månader efter satt den haft premiär, hade den spelat in ungefär 31 miljoner i USA. Jag tror inte det lär bli så mycket mer i resten av världen.

Det här suger nybajsat hästarsle.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 29/10)