Foto copyright (c) Paramount Pictures Sweden
Jag kastade ett öga på min recension av PARANORMAL ACTIVITY, som hade premiär fredagen den 13:e november förra året. Jag avslutar texten med att resonera om betyget; jag garderade mig och satte en tvåa trots att jag kanske borde sätta en etta. Så här ett år senare känner jag att, ja, jag borde satt en etta. PARANORMAL ACTIVITY var en film som bestod av att ingenting hände, och på slutet blev ett fruntimmer utsläpat ur sovrummet av ett osynligt spöke. Trist film. Irriterande. Men den spelade in pengar, som inte helt oväntat har vi här en uppföljare. Regissör den här gången är Tod Williams, en något mer rutinerad kille än Oren Peli, som stod för originalet.
PARANORMAL ACTIVITY 2 pressvisades inte i Malmö, så jag gick på en utsåld premiärvisning. Det började inte bra. En kille undrade om jag hade något emot att byta plats, eftersom han och hans flickvän inte fått platser bredvid varandra. Så jag fick allt ta och sätta mig längst bak på kanten. Och i vanlig ordning var visningen en större skräckupplevelse än själva filmen. Jag var äldst i salongen. Det var ett jävla babblande och viftande med mobiltelefoner från början till slut. Jag kunde liksom bara be de som satt närmast mig hålla käften. Några tjejer längre fram försökte hyscha publiken, men det gick inte, de blev utskrattade. Snälla SF, inför 40-årsgräns på svenska biografer! Varför går bara idioter på bio idag?
Okej, till filmen.
Detta är en prequel till första filmen. En familj flyttar in i en villa och de har den egenheten att de videofilmar allt och alla. Fan vet varför, när ska de titta på allt? Paret från originalet dyker upp ibland i egenskap av släkt. Efter att ha bott där ett tag, kommer de hem och upptäcker att hemmet är i en enda röra och saker är krossade. De tror förstås att de haft inbrott, men ingenting är stulet. Konstigt. De låter montera upp övervakningskameror i samtliga rum.
Tror ni att det var en inbrottstjuv som varit i farten? Nej, självklart inte. Det är det osynliga spöket, och det verkar inte vara på sitt soligaste humör.
Att betygsätta det här blir lite svårt. Den sista tredjedelen av filmen är nämligen riktigt bra. Det piskas upp en rejäl skräckstämning och det inträffar en hel del riktigt fräsiga saker – och den unga publiken skrek och verkade skita på sig av fasa. Det var som värsta berg-och-dalbaneturen. En tjej bredvid med sa att hon var så skraj att hon höll på att spy.
Problemet är bara färden fram till denna sista tredjedel. Den är nämligen precis som förra gången urtråkig. Vi får mer eller mindre följa en vanlig familjs vardagsliv. Det är totalt ointressant. Som en osedvanligt vissen dokusåpa. Fast det är ju klart, av någon anledning tycker ju dagens TV-publik att det är fantastiskt spännande att följa ointressanta människors liv på TV, liksom de gillar att följa bloggar av vanliga människor som skildrar sina exceptionellt vardagliga liv.
Williams öser på med en väldig massa så kallade ”false scares”. Vi får se vad kamerorna filmar nattetid. På soundtracket hörs ett muller. Biopubliken satt på helspänn under de här scenerna. Men under filmens första halva händer ingenting. Vi sitter alltså och tittar på i det närmaste statiska bilder av tomma rum.
Men, men. Snart får vi se hur något grabbar tag i familjens bebis Hunter och långsamt drar iväg honom… Och jo, jag får tillstå att jag tyckte det blev spännande mot slutet – och jag hoppade även till en aning, främst då ljudet av smällande dörrar och liknande alltid får en att hoppa till.
Jag förstår dock inte varför Paramount fortfarande låtsas att det här är autentiska videofilmer från ett verkligt fall. Filmen börjar med ett tack till de överlevandes familjer. Lite löjligt. Fast jag har allt träffat på folk som trodde första filmen var sann!
PARANORMAL ACTIVITY 2 är mycket bättre än originalet. Hade hela filmen varit lika scary som den sista tredjedelen hade jag satt en trea. Men nej, större delen är för tradig, så det blir en tvåa. Men tvåan är starkare än den jag gav till ettan, som alltså borde fått en etta.
När filmen slutade satt jag ensam kvar i salongen (som såg ut som en svinstia) och tittade på eftertexterna. Ett par killar tyckte uppenbarligen att det var misstänksamt och sa ”Titta, det är Lasermannen som sitter där! Han ska döda oss!”
(Biopremiär 22/10)
TOPPRAFFEL! 