Foton copyright (c) Scanbox
Luca Guadagninos KÄRLEK PÅ ITALIENSKA hade sverigepremiär i juli, men först nu har en repig kopia letat sig ner till Spegeln i Malmö. Inte för att jag andlöst har väntat, men ett pampigt italienskt kärleksdrama – med mycket mat i centrum – är alltid av intresse.
En kul detalj med italiensk film, är att det ofta går att se på en gång – eller ganska snart – att filmen är italiensk, även om man inte hör dialogen eller känner igen miljöer och medverkande. De har ju ofta en viss estestik. Jag har gött mig själv med italienska filmer sedan tonåren och jag älskar denna estestik.
Men i vissa fall har italiensk film en del brister som blir ganska tydliga i KÄRLEK PÅ ITALIENSKA.
Skotskan Tilda Swinton är Emma, en ryska som är ingift i en mäktig italiensk familj i Milano. Som så många andra filmer av det här slaget, börjar filmen med ett födelsekalas i en palatsliknande bostad. Familjens överhuvud, patriarken, fyller år och låter meddela att det är dags för honom att dra sig tillbaka. Han ska nu överlåta sitt textilföretag åt någon annan, och denna andra blir sonen Tancredi – gift med Emma. Men en man är inte stark nog att driva företaget, så även Emmas favoritson Edoardo blir delägare.
Ett halvår senare får Edoardo och hans kompis, kocken Antonio, för sig att starta en restaurang på vischan. Emma är en hunsad kvinna, hon må vara välbärgad, men hennes liv består bara av att vara hustru och mor. När hon av en slump träffar den betydligt yngre Antonio klickar det till och de inleder en kärleksaffär och har passionerade träffar i den gröna. Men precis som i förra veckans EN SYDFRANSK AFFÄR är det hela förstås dömt att gå under med dunder och brak.
–
KÄRLEK PÅ ITALIEN-
SKA är alldeles makalöst italiensk. Förtexter och andra textskyltar skriker ”italiensk film”. De majestätiska miljöerna är enastående. Handlingen drar iväg åt operahållet, men för även tankarna till massor av tidigare filmer – italienare är ju väldigt förtjusta i skildringar av mäktiga familjer och patriarker.
Filmfotot är den här gången alldeles för överarbetat – det är nästan så att det tenderar parodi, vilket inte är meningen. Jag har nog inte sett ett så här överarbetat filmfoto i en italiensk film sedan DJANGO THE BASTARD (1969). En del kameravinklar är fullkomligt omotiverade och klippen till dessa känns ibland som jump-cuts.
Men problem-
et med KÄRLEK PÅ ITALIEN-
SKA är dialogen. Som nästan alltid är fallet, är den eftersynkad (det ekar i en utomhusscen) och väldigt simplistisk och onaturlig. Detta funkar i italienska skräckfilmer, Westerns och liknande, det tillför en viss – ibland obehaglig – stämning, men i ett drama blir det lätt lite konstigt; alldeles för artificiellt. Att dialogen är udda blir uppenbart i några scener mot slutet i vilka det dyker upp en indisk amerikansk businessman som pratar engelska. Hans repliker är mer än lovligt styltiga och onaturliga, och till skillnad från italienska, förstår jag engelska och hör när det inte funkar. Men italienare har ju en tendens att sätta bilderna och de stora gesterna i första rummet.
Tilda Swanton har flera nakenscener och vågade sexscener. Tyvärr ser hon ut som Peter Cushing, så det blir allt annat än upphetsande. Då tänder jag betydligt mer på alla scener med matlagning och scener där det ätes mat. Jävlar, vad jag blev hungrig när jag såg filmen!
Jag vill gärna tycka om KÄRLEK PÅ ITALIENSKA, men den funkar inte riktigt. Av ovan nämnda skäl.
(Malmöpremiär 1/10)
TOPPRAFFEL! 