Bio: I ondskans tjänst

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

Häromveckan skrev jag om en fransk film om andra världskriget, sett ur fransk synvinkel. Nu kommer en tysk-österrikisk produktion om samma krig. Det är alltid intressant att konstatera att även tyska filmskapare tar till samma tag som resten av världen när de skildrar nazister; de är skrikande, armviftande, överspelande, känslobefriade krigsrobotar. Då kan vi bara dra slutsatsen att, jo, 1940-talets nazister var antagligen sådana.

Eftersom jag såg I ONDSKANS TJÄNST under lite ovanliga, besynnerliga omständigheter, han jag läsa en initierad recension som anmärkte på någonting jag annars inte noterat - nämligen sanningshalten. Oskar Roehlers film handlar nämligen om den tyske skådespelaren Ferdinand Marian (spelad av Tobias Moretti) och inspelningen av den beryktade propagandafilmen JUD SÜSS. Jag känner förstås till JUD SÜSS, men har aldrig sett den och jag har aldrig satt mig in i tysk filmhistoria innan 1960 - inte mer än att jag kollat in de klassiska stumfilmerna av de stora regissörerna, som senare flydde till Hollywood.

Regissören Veit Harlan och Marian är helt okända för mig. När I ONDSKANS TJÄNST börjar är Marian en lätt alkohoiserad teaterskådis vars karriär väl inte går så jättebra. Men så kontaktas han av propagandaminister Joseph Goebbels (Moritz Bleibtreu), som vill producera en "konstnärlig" film som ska föra fram propagandan på ett subliminalt sätt. Marian och hans familj är tveksamma, men han låter sig övertalas. Marian får spela huvudrollen som slem jude, och medan filmen spelas in, knakar hans äktenskap och hans judiska vänner råkar illa ut. Filmen blir en stor framgång, enligt eftertexterna sågs den av tjugo miljoner européer, men för stackars Marians del blir fortsättningen inte alltför rolig.

Enligt Roehlers film, alltså.

Låt oss ta det positiva först - och de positiva aspekterna väger tyngst. I ONDSKANS TJÄNST är en ytterst välgjord film, den är hela tiden engagerande och intressant. Självklart tycker jag att den är extra intressant, antagligen intressantare än många andra, eftersom det här är en film om filmbranschen och en filminspelning. Filmer om filminspelningar är per automatik intressanta.

Jag har ingen aning om hur Ferdinand Marian såg ut, men i Tobias Morettis tolkning ser han ut som en bedagad Eroll Flynn och Moretti gör en utmärkt prestation. Bleibtreus gestaltning av Goebbels är fantastisk. Han tar i för kung och fosterland, och vräker på med hela registret på en och samma gång. Han skriker och domderar så att saliven stänker, han viftar med armarna och han till och med släpar ena foten en aning när han går. En riktig nazist! Han skiftar mellan att vara glad och positiv, och lömsk och grym precis hela tiden. Emellanåt påminner Bleibtreu om Klaus Kinski.

Jag hade ingen aning om att JUD SÜSS visades på filmfestivalen i Venedig, och enligt filmen skrev den då unge italienske filmkritikern Michelangelo Antonioni en positiv recension. Vi får se många och långa klipp ur filmen, man har bemödat sig att göra nyinspelningar av flera scener, och dessa har man sedan klippt in i den riktiga filmen, om jag förstått saken rätt. Enligt eftertexterna förbjöds JUD SÜSS 1946 att visas och förbudet gäller än idag - men jag gissar att det enbart gäller för Tyskland. Men klipp ur filmen är tydligen okej.

Vidare är detta en väldigt flott film. Fotot är strålande och färgerna går i dämpade, murriga toner; det närmar sig både sepia och svartvitt. Extra kul är det att rollfigurerna faktiskt bor i hem med "nya" möbler. I moderna filmer som utspelar sig på 1930- och 40-talen, brukar man möblera med autentiska möbler från de decennierna, vilket innebär att det ser ut som om folk bara har 70-80 år gamla möbler hemma (och att morgontidningen är gulnad redan när tidningsbudet kommer med den). Så icke här, och familjen Marian har ett tjusigt hem. Det är också kul att när Tyskarna jazzar loss på fester, lyssnar de på amerikansk musik. Det är ju rätt självklart. Det går ju inte att ha glassiga cocktailpartyn och digga bastube-umpa-musik eller joddling. Det pratas även en hel del om att göra karriär i Hollywood.

Nå.

Så kommer vi då till det där med sanningshalten. Och då är det sämre ställt, åtminstone vad gäller filmens sista tredjedel. Till skillnad mot vad som hävdas i filmen, gjorde JUD SÜSS Ferdinand Marian till stor stjärna. Han gjorde fler filmer och uppvaktades av en lång rad fala damer, innan han 1946 omkom i en biloycka. Enligt filmen belades han med yrkesförbud innan han omkom. Det öde Marians fru drabbas av stämmer visst inte för fem öre, det är ren hittepå. Om man ändrat på så här viktiga saker, kan man ju undra vad som justerats i resten av filmen.

Men på sätt och vis spelar det ingen roll. Ändringarna är gjorda av dramaturgiska skäl, och jag uppskattar många andra filmer vars sanningshalt är åt helvete - typexempel är ED WOOD; en av mina favoritfilmer och om en kille jag hade bra koll på innan Tim Burton kom med sin film. Och så har vi ju alla de här rockfilmerna, nu senast THE RUNAWAYS, som jag gillar även om man tagit sig rejäla friheter.

Så trots att I ONDSKANS TJÄNSTS avrundning inte stämmer, tycker jag att detta är en väldigt bra och givande film. Självklart ska du se den här. Som lök på laxen finns här en enastående sexscen för öppet fönster i Berlin medan de allierades bomber faller och den dramatiska himlen lyses upp som av fyrverkerier.

Dessutom förekommer en officer som heter Fritz Hippler. Påminner inte det lite grann om allas vår mr Hilter, som drev en kampanj på en brittisk badort för 40 år sedan?

 

 

 

 

 

(Biopremiär 22/10)