Bio: En sorts kärlek

Foton copyright (c) SF Film

EN SORTS KÄRLEK bygger på en holländsk bästsäljare från 2003, en som jag förstått det självbiografisk grej av Ray Kluuns. Ordet "bästsäljare" får mig dock fortfarande att associera till Jackie Collins och "Tracys hämnd" och den årliga Sigge Stark-boken från Jultidningsförlaget. Jag har förstås inte hört talas om Kluuns bok.

Temat är cancer. Ett inte alltför upplyftande ämne, dessutom ett ämne jag haft lite för nära relation till. Men med tanke på temat, har Reinout Oerlemans' film blivit osedvanligt ... bäng.

Barry Atsma (Nej, inte Astma; han heter Atsma) spelar Stijn - ett namn som låter som "svin" eller "stia" eller "svinstia", och det passar väldigt bra på rollfiguren. Stijn jobbar i reklambranschen där han tjänar "containervis med pengar" efter att ha öppnat eget. Han är även en festprisse av rang och alldeles i början av filmen, träffar han den vackra och intelligenta Carmen (Carice van Houten), som han gifter sig- och skaffar barn med.

Men så drabbas Carmen av bröstcancer, något Stijn inte kan hantera. Han söker tröst hos andra kvinnor och inleder en affär med sexiga konstnärinnan Rose (Anna Drijver). Carmen ligger hemma med rakad skalle och spyr, medan han ränner på nattklubbar eller gängar Rose i hennes gigantiska ateljé.

Stijn är verkligen ett svin, ett tvättäkta rövhål som bara förtjänar att få på käften. Och då är det honom historien kretsar till, perspektivet är hans. Hade Oerlemans verkligen tänkt att vi skulle sympatisera med honom?

Filmens inramning, hela dess stuk, är direkt bisarrt. Det här ser nämligen ut som en 80-talsfilm på de flesta sätt. Maskinisten berättade att när han tittade in i biosalongen för att se om allt såg bra ut, trodde han att filmen utspelade sig på 1980-talet. Men icke. Det är nutid. Men den glassiga 80-talsestetiken ligger tjock. Detta förtar den dramatiska effekten i de flesta scener och det har en tendens att bli både pompöst och kitschigt. Fast jag får nog erkänna att jag någonstans tyckte att det såg lite fräckt ut ändå; som något slags försenad Adrian Lyne-hyllning. På soundtracket ligger det mest techno och annan dansmusik - det ska väl illustrera Stijns ytliga värld - och i en mardrömsscen jag tyckte var bra på riktigt, spelas den där franska låten "Satisfaction" som ju har en beryktad video, medan en topplös, storbystad brud sliter av sig vänstra bröstet så att blodet sprutar. För övrigt ger nattklubbarna Stijn hänger på intryck av att vara tonårsdiscon; Stijn känns överårig och det hela blir oplanerat kinky.

Jag gillar kvinnorna i filmen. De är sympatiska, roliga, vackra och attraktiva, och jag undrar vad fan de ser i aset Stijn. De två damerna har även den goda smaken att uppträda i bara mässingen för jämnan, vilket jag inte klagar på. De gör inte ont att titta på. Pluspoäng för att Rose målar endast iför trosor och en stor skjorta. Vad är det med holländare och halvnakna hjältinnor? Jag tänker osökt på Franka, Henk Kuijpers seriefigur, som blev allt raffigare för varje album. Hade EN SORTS KÄRLEK varit svensk, hade vi väl fått Pernilla August i huvudrollen. Hu. Stijn gillar förresten att gå omkring med skjortan uppknäppt ner till bröstet och ibland helt skjortlös. Det gör bara att han ser ut som en billig strandraggare.

Jag är snäll och ger filmen en tvåa - men den är väldigt svag.

Slutligen måste jag prata lite om visningen jag var på. EN SORTS KÄRLEK är ännu en av de filmer jag valde bort under Malmö Filmdagar och som senare inte pressvisades. Alltså gick jag på en ordinarie kvällsvisning. Det kom ganska lite folk, jag vet inte riktigt hur många, eftersom alla satt bakom mig. Men - alldeles bakom mig satt några som inte visste hur man beter sig på bio - och dessutom verkade ett par av dem vara bakom flötet på riktigt.

Direkt bakom mig satt ett omslingrat par och småpratade oavbrutet. De försökte dessutom prata med låga röster, vilket bara gjorde det hela ännu mer irriterande. "Vad håller han på med? Vad gör han nu?" och liknande lät de. Efter tjugo minuter vände jag mig om och sa "Kan ni hålla käften?" - av erfarenhet vet jag att det inte räcker med att säga "Sch!" eller "Snälla, var tysta". Man måste vara hård mot dem.

Dessutom skrattade de - och andra - på fel ställen. Skitkonstigt. "Jag måste tyvärr meddela att du har cancer." HA HA HA HA! "Vi måste amputera ditt bröst." HA HA HA HA!

Bakom mig satt även vad som lät som en medelålderskvinna. Hon pratade HÖGT och väldigt långsamt - som om det var fel på henne. Vilket det nog var. En halvtimme in i filmen sa hon "JAG TROR HON HAR CANCER." Lite senare sa hon "VARFÖR RAKAR HON AV HÅRET? DET ÄR JU INTE SNYGGT!".

Under slutscenerna började en tjej bakom mig att gråta så hysteriskt att jag trodde hon fått en skrattattack. Men nej - det var tårarna som sprutade. Så tydligen fungerade filmens banala trick på publiken.

(Biopremiär 15/10)