
Den som författat filmens baksidestext verkar inte riktigt ha koll på läget. Där står det nämligen att detta är en ny film av "skaparna av kultfilmen CONAN". Det är det förstås inte. Varken John Milius, Oliver Stone, Edward R Pressman eller Universal är inblandade. Däremot är Solomon Kane en figur som skapades av Robert E Howard, vår dystre vän som även hittade på Conan barbaren.
Jag har aldrig läst Howards originalberättelser om Kane, jag vet inte hur många det finns, däremot läste jag serieversionen från 1970-talet, vilken åtminstone på 80-talet publicerades i Semics svartvita Conantidning. Serien var ofta snyggt tecknad, ibland av Neal Adams, även om Semic gjorde sitt bästa för att förstöra helhetsintrycket, genom att förminska de svartvita, laverade sidorna i magasinsformat till det mindre serietidningsformatet, vilket ibland trollade bort de finaste linjerna och mörkade gråtonerna.
Men jag vill minnas att jag ofta tyckte att serierna om Solomon Kane var stela och tråkiga. Jag blev aldrig riktigt klok på vad Kane var för typ. Det babblades om religion, men det gjorde inte Kane så mycket intressantare.
Solomon Kanes bakgrund i filmen är inte så mycket klarare. Vi hoppar fram och tillbaka i tiden. Vi får se honom som soldat i drottning Elizabeths armé; han var tydligen hennes främste och skickligaste krigare. Men plötsligt träffar han på en demon från helvetet! Tydligen säljer han sin själ till Djävulen, eller något i den stilen. Sedan driver han omkring och är skitreligiös och vägrar ta till våld. Och så får vi se flashbacks där han är ung påg och råkar putta sin sure, äldre bror ut för ett stup. Detta gör han farsa Max Von Sydow förbannad, så inte nog med att lille Solomon inte får någon middag, han är inte längre välkommen till byn.
När han är ute och traskar i de grå, rumänska skogarna, träffar Kane på en handfull godhjärtade puritaner, Pete Postlethwaite spelar en av dem, och han har en ung, blond och exceptionellt godhjärtad dotter. Kane slår följe med dem och de är religiösa ihop. Men så dyker den onde trollkarlen Malachi upp med sina besatta råskinn till mannar, och de dödar alla, kidnappar den ljuva dottern, och eftersom Kane vägrar ta till vapen, korsfästs han.
Men när Kane hänger där på korset kommer han på bättre tankar, lyckas slita sig loss från spikarna och hämtar sina svärd - och så blir det till att skiva upp råskinn, trollkarlar och demoner från helvetet.
Eftersom jag inte var så förtjust i den tecknade serien, visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av den här filmatiseringen; för manus och regi står engelsmannen Michael J Bassett, som tidigare gjort skyttegravsrysaren DEATHWATCH, som jag inte sett, och den rätt kassa skräckisen WILDERNESS. Trailern fick SOLOMON KANE att se ut som en allvarligare version av VAN HELSING.
Det är uppenbart att Bassetts film är gjord för biovisning. Men hur är det, har den biovisats ute i världen? Jag har inte läst några recensioner efter en eventuell amerikansk premiär. Eller brittisk, för den delen. Samuel Hadida producerade, kanske gick filmen upp i Frankrike? I vilket fall ser filmen inte ut som en direkt-på-DVD-film. Dock hade det nog varit kommersiellt självmord att sätta upp filmen på bio i Sverige.
Jag hade problem att ta mig igenom den första halvtimmen. Jag tyckte att det var långsamt, tråkigt och rörigt - samtidigt. Men därefter tar det sig.
Bitvis är SOLOMON KANE riktigt bra. Det är riktigt skitigt och det regnar ofta. När det är action, är det fläskiga bataljer - huvuden och andra kroppsdelar flyger genom luften, blodet sprutar; fajtingkoreografin är helt okej. Musiken är pampig och medryckande. Den jättelike, maskerade skurken är riktigt bra och hotfull. Synd att demonen på slutet ser ut att ha rymt från ett PlayStationspel från 1997.
James Purefoy ser ut-, låter- och agerar som Michael Wincott, men han är ju inte Wincott. Purefoy en en engelsk skådespelare med en gedigen meritförteckning, men alltid i mindre roller. Han är ett sådant där ansikte man känner igen men inte vet vem det är. Han funkar väl bra som Kane, även om han är en butter tråkmåns.
Postlethwaite och Von Sydow skänker onekligen viss klass till den här blodiga fantasyanrättningen, men Von Sydows medverkan är verkligen ett Phone In Performance - han är med lite i början och lite på slutet; sammanlagt bara några minuter.
SOLOMON KANE får väl anses vara okej, men vi ska nog inte hålla tummarna för en uppföljare - Bassetts ursprungliga plan var att göra en trilogi.
3 kommentarer:
Jag har för mej att jag läste några Solomon Kanenoveller på den tiden det begav sej och de var nog lika trista som serierna om jag minns rätt. Man fick aldrig nån kläm på vad det gick ut på.
Semics svartvita Conan-tidning var väl på 70-talet ? Jag har ett par stycken och de är från 1975. "Svärdet med Conan" hette den. Dr Strange, Silversurfaren och X-männen var serier i dem.
Nej, Sällsamma sagor om det blodiga svärdet med Conan gavs ut av Red Clown och kom bara med tre nummer i magasinsformat. Innan dess gav Semic ut Dina favoriter från Marvel med Conan/Det bästa från Marvel med Conan; en tidning av X9-modell. Det är den du tänker på, men den innehöll inte Solomon Kane.
Skicka en kommentar