Bio: Ond tro

Foton copyright © Hoyte Van Hoytema, Nordisk Film

Kristian Petri. Det är inte det första namn man associerar med skräck och spänning. Är det fortfarande han som ska filmatisera HANTERINGEN AV ODÖDA? Varför?

Men redan nu kan man beskåda ett försök av Petri att skrämma en publik. Eller... Försöker han överhuvudtaget skrämmas? Vad är han ute efter?

När jag såg OND TRO för några veckor sedan började jag ganska snart tänka "Jösses - det här påminner ju om en giallo. Som ett försök att göra en svensk Argentofilm." Efter att ha sett filmen, stod diskuterade jag den med min gode vän Tommy Lindholm; en man vars kunskaper och åsikter verkligen respekteras, även om vi inte alltid är överens (men det är vi påfallande ofta). "Det kändes som om Roy Andersson försökt göra en Argentofilm," sa Tommy.

Så kul! Det låter ju både bra och positivt, på något sätt, eller åtminstone intressant, säger du.

Svar: Nej!

Danskan Sonja Richter spelar Mona, en kvinna med alldeles förtjusande brytning när hon pratar svenska. Hon är ny i stan och har ett nytt jobb, men det bär sig inte bättre än att hon genast blir vittne till ett brutalt mord - men hon lyckas inte se mördarens ansikte. "Bajonettmördaren" kallas den här seriemördaren, och Mona kan inte släppa tanken på att lista ut vem det är.

Men så träffar hon på Frank (Jonas Karlsson) och de inleder något slags förhållande. Frank är förstås mystisk... Kan det vara han som är bajonettmördaren? (Fniss! Här höll jag på att skriva klarinettmördaren av misstag)

Snart dyker det upp ännu en mystisk man! En rå sälle som slår och sparkar på folk - ni må tro att han bär sig åt. Mona är säker på att det är han som är mördaren. Hon börjar förfölja honom. Och det hela leder fram till ... Ja, ni skulle inte tro mig om jag drog till med en spoiler och avslöjade slutet, men det är så dumt att klockorna stannar - och mördaren är precis den vi gissade på redan från början.

Tydligen har manuset till den här filmen valsat runt på några bolag innan den gjordes. I Filmstadens foajé hörde jag nämligen två män från olika bolag prata om det; de hade båda läst manuset och skakade på huvudet åt minnena av det. Men de påpekade även att det säkert skrivits om sedan dess, så är ju ofta fallet.

Allting i OND TRO är konstigt. Det känns som om filmen utspelar sig i en surrealistisk, alternativ verklighet. Det var detta som fick mig att associera till gialli och Argento; detta och den simplistiska dialogen. Frågan är om detta är ett medvetet drag från Petris sida, eller om det bara blev så (jag vet att Petri är välbekant med Jess Franco).

All dialog är skitkonstig. Det känns ibland som om ett barn har skrivit replikerna. Folk säger bara det nödvändigaste och det är ofta långt mellan replikerna. Självklart fälls dessa banala repliker på de mest onaturliga, teatraliska sätt.

Precis som i en Argentofilm beter sig folk konstigt. Vid ett tillfälle ringer det på Monas lägenhetsdörr. Det är nya grannfrun med liten dotter som vill presentera sig. Utan att fråga, stegar de rakt in i hemmet och börjar gå omkring i de olika rummen. En scen som den här passar helt in i berättelsens logik - eller brist på sådan. I ett nyhetsreportage på TV intervjuas en polis. Intervjun slutar med att polisen vänder sig om och tyst vandrar bortåt under ett tiotal sekunder. Detta ska alltså föreställa ett nyhetsinslag på TV!

 
Filmfotot är onekligen snyggt och stämningsfullt, det är Hoyte Van Hoytema (LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN) som står för den olycksbådande stämningen. Detta foto är det enda positiva med OND TRO. För den här filmen är som helhet fruktansvärt tråkig och dum. Ofta är den direkt stillastående. Den är allt som en giallo inte är. Mot slutet dyker den upp ett blodsöligt exploitationinslag under några sekunder, men det är inte värt att vänta på. Jag har ingen aning om vad Petri är ute efter med den här filmen. Jag har svårt att tänka mig att någon kommer att tycka att det här är rysligt och spännande. Vem riktar han sig till? En prettopublik som är för snobbig för att se på riktig skräckfilm?

Sonja Richter är onekligen en tillgång, hon har något sympatisk och sårbart över sig. Men varför går hon ständigt klädd i klänningar som ser ut att vara från 1963? Hennes dansk-svenska för också tankarna till filmer från 50- och 60-talet, då man ibland stoppade in danska stjärnor i svenska filmer, och vice versa.

Jonas Karlsson verkar vara en trevlig kille privat, men jag har svårt för honom som skådespelare. Han spelar alla roller precis likadant och låter alltid som en välutbildad schkååådeschpelare från Dramaaaten.

(Biopremiär 10/9)