Bio: The Kids Are All Right

Foton copyright (c) Scanbox

Jag lyckades inte klämma in THE KIDS ARE ALL RIGHT bland de arton filmer jag såg under Malmö Filmdagar, så jag fick ta och bevista en ordinarie visning - därför denna något sena recension.

Vad som nästan är mest intressant med Lisa Cholodenkos "lesbiska dramakomedi" är hur den behandlats i Sverige och i USA. I Amerika blev den Rated R (från 17 år) på grund av "strong sexual content, nudity, language and some teen drug and alcohol use". Men till saken hör att filmen även censurklipptes för att kunna få denna åldergräns!

Här i Sverige är filmen inte bara oklippt - den är dessutom barntillåten. Den innehåller ju inget grovt våld eller påträngande obehagliga konflikter. Fast nu är ju inte det här en barnfilm; långtifrån. På föreställningen jag bevistade kom bara vuxna, mest medelålders människor, och främst kvinnor - och det var onekligen intressant att sitta i en heltigenom vuxen publik som ofta skrattade både högt och hjärtligt. Även om några uppenbarligen inte visst vad filmen skulle handla om: vid den första lesbiska kyssen ett par minuter in i filmen, hördes några kvinnor långt bak i salongen stånka "ÖÖÖÖRRRRK!!!"

Julianne Moore och Annette Bening spelar ett gift, lesbiskt par, Jules och Nic, som har två barn; Joni (Mia Wasikowska) och Laser (Josh Hutcherson). Joni är arton och ska snart börja på college, medan femtonårige Laser är en lite osäker kille, sportintresserad, men hänger med en typ som heter Clay och som är ett alldeles enastående pucko, och som av allt att döma bor i en white trash-familj. Jules och Nic undrar varför Laser hänger med Clay - och det gör tammefan jag också.

Joni och Laser vill veta vem som en gång i tiden var spermadonator och beslutar sig för att leta upp och träffa killen i fråga, utan att deras morsor får veta någonting. Donatorn visar sig vara Paul (Mark Ruffalo), en ensamstående, laid-back, småslarvig kille som driver en restaurang, kör motorcykel och är en jävel på fruntimmer.

Självklart lyckas inte Joni och Laser hemlighålla mötet med Paul, så den här nye killen blir hastigt och lustigt något av en ny och inte alltid så önskvärd familjemedlem. Och eftersom Paul besitter dragningskraft på kvinnor, uppstår en del oväntade problem.

Ärligt talat hade jag inte alltför höga förväntningar på den här filmen; jag trodde att det skulle vara något slags visset independentdrama om tradiga flator och med för mig obegriplig humor. Men THE KIDS ARE ALL RIGHT visade sig vara det motsatta: det här är en väldigt trivsamt och rolig film, som dessutom fick mig att tänka på en del grejor. Här ställs en del frågor som ibland kan vara känsliga att ta upp i dagens samhälle. Här har vi ju två ungdomar som vuxit upp utan en man i familjen, och när det plötsligt dyker upp en karl, så är det en ganska grabbig kille.

Jag var lärarvikare på låg- och mellanstadiet under sju år på 1990-talet, och i oerhört många fall bodde ungarna om inte med lesbiska föräldrar, så med ensamstående mödrar och utan en man i hemmet. Dessutom var skolan jag jobbade på kvinnodominerad - vi var kanske fem-sex män där. Och jag märkte att många elever hade lite svårt att hantera att jag var man, något som kunde ta sig olika uttryck, oftast För eller Emot. De var så otroligt vana vid en kvinnlig miljö och vid eventuella mjäkiga manliga lärarkandidater, och där kom jag; en långhårig typ som gillade grabbiga grejor och faktiskt sa till på skarpen när ungarna var för stökiga.

Så även om två föräldrar av samma kön kan vara mycket bättre föräldrar än två slashasar av olika kön, undrar jag ändå hur det är att växa upp utan en man, eller kvinna, i hemmet. Joni och Laser har uppenbart saknat en karl.

THE KIDS ARE ALL RIGHT är mycket välspelad på alla plan, och Moore och Bening i all ära, men jag tycker det är roligast att se Mark Ruffalo i en vettig roll. Han dyker mest upp som något slags second banana i filmer och ger nästan alltid ett trist och slätstruket intryck. Väldigt märkligt. Jag har alltid haft på känn att Ruffalo skulle kunna vara större än han är, han ger ju alltid ett sympatiskt intryck. Och här får han verkligen gestalta en rejäl rollfigur. Paul är en riktigt skön snubbe som jag genast sympatiserade med. Lite lustigt är att kemin mellan honom och Julianne Moore är större än mellan Moore och Annette Bening. Moore är också en ganska skön typ, medan jag nog inte stått ut med Benings mer raljerande figur.

I grunden är det här ett drama, men här finns otaliga makalöst roliga scener. Ibland dyker det upp en tjock trädgårdsmästare med mustasch. Ibland tittas det på bögporr på DVD (bolaget COLT tackas i eftetexterna), och dessa klipp är ju hur roliga som helst - tänder verkligen bögar på sådant på riktigt? Biopubliken skrek av skratt.

Samma sumarum är detta nog en av höstens bästa filmer.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 17/9)