Bio: I rymden finns inga känslor

Foton copyright (c) SF Film

Skarsgård, Skarsgård, överallt dessa Skarsgård och deras hejdundrande könsorgan. Även om man i just den här filmen inte får skåda någon Skarsgårdlem - den kommer först i HIMLEN ÄR OSKYLDIGT BLÅ, och det med råge.

2010 verkar vara tjugoårige Bill Skarsgårds år. Visst var både Alexander och Gustaf med i PUSS häromveckan, och visst skördar Alexander framgångar med TRUE BLOOD. Men nu har Bill huvudrollen i två biofilmer som har premiär med en månads mellanrum - och båda lär bli publikframgångar. Det borde de bli.

I RYMDEN FINNS INGA KÄNSLOR bygger på en halvtimmeslång kortfilm med - har jag förstått - samma regissör och delar av samma skådespelaruppställning. Och jag kan väl inte påstå att jag hade några högre förväntningar på den här filmen - en ungdomsfilm om en kille som lider av Aspergers syndrom, hur kul låter det? Det låter som något samhällstillvänt, en typiskt svensk, o-rolig skriva-på-näsan-film.

Men där sket jag mig allt på tummen! Unge Andreas Öhmans regidebut är hur underhållande som helst och bitvis väldigt, väldigt rolig.

Bill Skarsgård är Simon (filmens engelska titel är SIMPLE SIMON) som har nämnda syndrom och lever i en superkontrollerad tillvaro, där allting sker efter scheman - annars blir Simon förvirrad och kryper ner i en tunna han låtsas är en rymdkapsel. Han tycker heller inte om att man rör vid honom, då klipper han till personen som råkat bli lite närgången.

Det är väl bara Simons bror som klarar av att hantera Simon, så Simon får flytta hem till brorsan. Det går väl inte så bra - brorsans flickvän får nog. Då ser Simon det som sitt uppdrag att hitta "en ny jävla tjej" till brorsan, så han beger sig ut och letar och intervjuar.

Av en händelse springer han på den glada och positiva Jennifer (Cecilia Forss), som blir kompis med Simon - hon accepterar honom. Och han tycker att hon är perfekt som en ny jävla tjej.

I RYMDEN FINNS INGA KÄNSLOR är en väldigt glad film. Den är munter och har ett bra driv i berättandet, vilket gör att den aldrig känns lång. Dessutom varar den bara 85 minuter, vilket ju är perfekt. Budgeten har tydligen varit väldigt låg och filmen är inspelad i Kramfors, av alla ställen. Hyrde de möjligen utrustningen av Robert Lind?

En del har visst fruktat att det här är en film som gör sig lustig över folk med Aspergers syndrom, men så är inte alls fallet. Det är ingen som driver med Simon och han skildras inte fördomsfullt - nu känner jag förvisso ingen med Aspergers, men ändå.

Filmen är full av små roliga detaljer, speciellt gillade jag en parkerad polisbil i vars baksäte det sitter en clown, men den som lyfter filmen är utan tvekan Cecilia Forss. Bill Skarsgård i all ära, men Cecilia Forss - vilken stjärna! Hon är verkligen en riktigt kalaskex, men inte nog med det, hon äger varje kvadratmillimeter av duken när hon är med, hennes utstrålning kan i princip bränna hål i duken. Hon borde vara vår nästa stora stjärna - det är Hollywood nästa för henne.

Som helhet är kanske I RYMDEN FINNS INGA KÄNSLOR lite tunn, men jag tycker att filmen är en glad, rolig överraskning.

(Biopremiär 3/9)