Bio: Fröken Märkvärdig & Karriären

Bilder copyright (c) Folkets Bio
För några månader sedan hade Nöjesguiden - en tidning jag bara läser när inget alternativ finnes - en artikel om varför svenska kvinnliga komiker inte är roliga. Intressant nog var artikeln skriven av en av de där väldigt unga tjejerna Nöjesguiden är så förtjusta i att anlita. En tjej som totaldissar andra tjejer, det är man inte bortskämd med - inte när det handlar om olika former av kultur (fast i bloggvärlden är det visst catfights för jämnan).
Självklart har jag själv också undrat varför kvinnliga komiker inte är roliga. Men jag har förstås inte vågat vädra dessa åsikter - jag är ju en medelålders man och hade säkert fått fan om jag klagat på alla dessa trista, obegåvade damer.

Samtidigt får ju dessa komiker mig att undra. Varför skrattar jag inte åt dem? Varför blir jag mest irriterad? Är det mig det är fel på? Är det något slags kvinnlig humor jag inte förstår? Ta bara det där skitprogrammet MIA & SARA, eller vad det heter. Jag råkade zappa in mitt i ett avsnitt utan att veta vad det var. Efter en dryg kvart förstod jag att det tydligen skulle vara komedi. Jag trodde det var ett dystert TV-drama med amatörskådisar. Och det programmet hävdar folk på fullt allvar är bland det roligaste de vet.

Jag vet inte om jag tror på det där med kvinnlig humor. Om en manlig komiker är rövdålig, säger man att han är skitkass. När en kvinna är lika rövdålig, vågar man inte riktigt erkänna det. Kvinnor ska ju uppmuntras. Då drar man till med fjant som "kvinnlig humor".

Å andra sidan; när jag var på bio och såg BRIDGET JONES DAGBOK var vi kanske fem män i salongen - och närmare hundra kvinnor. Tanterna skrek av skratt filmen igenom, medan jag undrade vad fan de skrattade åt.

Sedan har vi alla de här tjejerna som tecknar serier. De får ju kopiöst mycket uppmärksamhet och anses av kritiker vara sååå roliga och träffsäkra. Alltså - den stora majoriteten av dessa serietecknare är ruggigt usla. Deras enögda samhällskritik ligger på samma nivå som banderollerna i en första maj-tåg. Alldeles för ofta är de illa tecknade, eftersom det ju inte spelar någon roll om man kan teckna eller ej så länge man har något viktigt att säga. Eller så är de snyggt tecknade, men brister när det gäller elementärt serieberättande.

Jag läste aldrig Joanna Rubin Drangers två serieböcker om fröken Märkvärdig, vilka kom för runt tio år sedan. De såg helt enkelt alldeles får tråkiga ut och det kunde lika gärna stå på framsidan att det inte är något för mig. Fast uppmärksammade blev böckerna och folk hävdade att de var, öh, roliga.

Nu har den andra boken blivit biofilm. Förvisso är den bara trettio minuter lång, men upp på bio har den gått. Fråga mig inte varför. Vem letar upp en biograf och betalar för en halvtimme tecknad film? (Okej, vore det Tex Avery, skulle jag göra det)

Filmen ser ut exakt som boken, som delades ut till pressen under Filmdagarna. Rubin Dranger, som står för både manus och regi, har i princip bara för över seriesidorna - en bild per sida - till bioduken. Det ser likadant ut, det är lite primitivt då animationen är väldigt begränsad. Fast gillar man Rubin Drangers teckningsstil klagar man kanske inte.

Figurernas röster görs av ett helt koppel kändisar. Vanna Rosenberg i huvudrollen som fröken Märkvärdig, och förutom henne hörs bland andra Claire Wikholm, Ewa Fröling, Johan Rabaeus, Ann Petrén, Michelle Meadows och Carl Johan De Geer.

...Men jag skrattade inte en enda gång. Faktum är att jag inte minns vad filmen handlade om. Fröken Märkvärdig hade visst problem med föräldrar och arbete och grejor och gick runt och var neurostisk.

I princip känns det som om skådespelarna läser innantill ur serieboken. Det finns inget som helst flyt i filmens dialog och berättande. Det är rätt stelt.

Men nog fan satt de församlade damerna på pressvisningen och skrattade.

 

(Biopremiär 3/9)