Som ni märkt har det varit lite bloggstiltje här några dagar. De flesta av er har säkert räknat ut att det berodde på att jag varit på Bokmässan i Göteborg, ett evenemang jag bevistat varje år sedan 1986 - om än av olika anledningar. Först som fanboy, som ville få träffa och främst få signaturer av serietecknare och författare. Sedan som serieskapare på andra sidan signeringsbordet. Numera främst som journalist. Men det egentliga skälet till att jag alltid prioriterar Bokmässan, är att den ger mig en chans att träffa vänner och kollegor i bokbranschen; filmfolk träffar jag även annars. Och så är det ju kul att träffa polare bosatta i Göteborg. Självklart är även staden Göteborg ett skäl att åka upp. Trevligare svensk stad får man leta efter, det känns alltid visset att återvända till blåshålan Malmö.
...Fast jag känner mig oerhört sliten. Jag lär mig aldrig. Jag glömmer alltid hur det är. Redan när jag på mässans första dag stiger in i lokalerna, får jag en känsla av att jag är kvar sedan förra året - och året innan. Tröttheten gör sig omedelbart påmind. Egentligen hade det varit skönt att stanna kvar en vecka i Götet efter att mässan stängt för att vila upp sig, men det är ju lättare sagt än gjort.
Så, vad hände i år? Tja, det mesta var sig likt. Montrarna låg där de brukar ligga. Och på grund av den enorma folkmängden lyckades jag inte ta mig utanför de vanliga distrikten - seriekvarteret, vägarna till rulltrappan upp till pressrummet, och några andra gångar jag tog för att hitta så folktomma vägar som möjligt.
I söndags såg jag Jan-Öyvind Swahn (iförd smoking) och Frank Andersson inom loppet av två minuter. Dock inte samtidigt. Synd.
Seriefrämjandet hade byggt upp en seriescen, där det kördes liveteckning och tecknarbattles. Jag kände mig dock måttligt intresserad. Jag gick bort till deras paneldebatt om franska serier, men det gick inte att höra vad som sades där jag stod.
I Svenska Serieakademins monter hade jubileumsboken om Fantomen förärats ett minimalt hörn. Där stod medlemmar i The Scandinavian Chapter of the Lee Falk Memorial Bengali Explorers Club och sålde boken för glatta livet. Minsann om jag inte fick signera några exemplar. Främst till medlemmarna i klubben. Väldigt tjusig bok, förresten. Av allt att döma extremt uttömmande. Jag har inte läst den.
Lördagens middag med Serieakademin hölls i Drottnings Kristinas jaktslott, som inte alls är ett slott utan en gammal, gammal stuga. Vi bjöd med oss Fantomengänget, som plötsligt visade sig vara tretton pers. Lasse Åberg kunde inte närvara, han håller på att spela in sin nya film; THE STIG-HELMER STORY. Middagen slutade med blodsutgjutelse. Därefter gick jag vidare med kockarna; de övriga i akademin ville inte följa med. Det bar sig inte bättre än att vi hamnade på nattklubb. Jag lär mig aldrig. Jag är för gammal för sådant. Kom hem klockan sex på morgonen och var fortfarande full när jag gick till mässan.
I pressrummet hängde en handtextad, desperat lapp. Någon ville komma i kontakt med den person som av misstag fått med sig en påse med en Gudrun Sjödén-tröja och en kalender för 2011. Påsen med sandalerna hängde kvar i garderoben, enligt lappen.
I tio, femton, tjugo år har min gode vän Claes Reimerthi jobbat med sin episka fantasyberättelse "Myrddin". Först skulle det bli tecknad serie av det, men tecknarna droppade av en efter en. Nu i slutändan har det blivit en tjock ungdomsroman. Ekholm & Tegebjer släpper den i början av nästa år. En bok för dig som har saknat Harry Potter, enligt förlaget.
Kalle Lind och jag förevisar specialtryckta kort designade av Olle Ljungström och hans Cecilia. Damen till vänster är Maria Yngve. Hon är från Ystad.
Mässans minsta monter tillhörde Nya Upplagan, tidningen jag ju skriver i. Två kvadratmeter. De hade fyllt montern med 5 000 tidningar, så de två gigantiska spiddekagorna liksom redaktör Lars Yngve med fru Maria, och eventuella gäster, fick stå ute i gången.
Och nog för att det dök upp gäster. Till exempel kom medarbetaren Olle Ljungström, tillsammans med sambo och kompgitarrist. Olle visade sig inte helt oväntat vara en trevlig kille. Han bjöd på vin i plastmuggar och krävde att jag skulle hälla på ordentligt, upp till bredden. De glada musikanterna framträdde inte bara en, utan tre gånger i montern. Första gången blev min kompis Trampe så uppeldad att han helt sonika gick med i bandet, körade och spelade tamburin. Själv hanterade jag en maraccas en stund under en av de senare spelningarna.
Fast bäst var nog när Stefan Sundström (som skrivit en trädgårdsbok) med gitarr i handen passerade montern just när Olle skulle framträda. Sundström satte sig i montern och åt spiddekaga medan han lyssnade. Det såg rätt märkligt ut. Sedan spelade även Sundström en bit. Han lät arg i refrängen.
Med spiddekaga som arvode både sjöng och spelade Olle Ljungström.
Under bussfärden på väg upp till Göteborg satt jag bredvid en tonårstjej som hoppade på i Helsingborg. Hon SMS:ade under precis hela färden.
Ja, och så har ju Kapten Stofil lagt ner. De sålde sista numret - och alla tidigare nummer och böcker - i sin monter. Men môskaserna var obönhörligen slut.
Några som också sätter käppar i hjulet för Gru, är tre små föräldralösa flickor. Jodå. I närheten av Gru finns ett hem för föräldralösa flickor, och just de här tre vill ingen adoptera - trots att de är så rara så och ber aftonbön. Det bär sig inte bättre än att Gru adopterar de här präktiga småtöserna.
.jpg)
Inlägg
