Bio: Micmacs

Foton copyright (c) Scanbox Entertainment

Snygga teckningar kan lyfta en tecknad serie med halvtaskigt manus (om än inte ett uselt manus). Det är bara att konstatera att det är så. Medan usla teckningar oftast får folk att avstå från att läsa en serie efter ett utmärkt manus.

Visuellt superbegåvade regissörer kan lyfta filmer som i andras händer hade blivit något ointressant ingen brytt sig om. En av dessa begåvningar är självklart fransmannen Jean-Pierre Jeunet. Nu har väl han egentligen aldrig jobbat med dåliga manus - men ändå. Han skulle kunna få HEM TILL GÅRDEN att bli intressant. Eller tänk en Wallanderfilm regisserad av Jeunet - han hade säkert fått Ystad att se ut som en magisk fantasyvärld, och skurken hade väl spelats av den bisarre lille Dominique Pinon.

Det bästa Jeunet presterat är förstås AMÉLIE FRÅN MONT-MARTRE. Jag känner faktiskt två herrar som inte gillar den filmen, en av dem rent av avskyr den. Fullkomligt omöjligt, tycker jag. "Era hjärtlösa människor!" skrek jag åt dem.

Nu är Jeunet tillbaka med MICMACS, vars manus är svagare än vi är vana vid. Men Jeunet är trots allt Jeunet, och han lyckas tack vare sina bilder åstadkomma en väldigt sevärd film.

Dany Boon spelar Bazil; en enstöring som jobbar i en videobutik. En kväll blir han vittne till en eldstrid på gatan utanför. Ett skott råkar träffa Bazil i huvudet. Kulan tränger in i hans hjärna, men han överlever. Läkarna ställs inför att val: antingen opererar de ut kulan och Bazil riskerar att förvandlas till en grönsak - eller så låter de kulan sitta kvar, vilket innebär att stackars Bazil riskerar att dö när som helst. Läkarna singlar slant om saken och kulan får sitta kvar.

Utskriven från sjukhuset har Bazil förlorat jobbet i videobutiken. Inte nog med det, han blir även av med sin lägenhet. Efter att ha drivit runt som hemlös, träffar han på ett gäng märkliga individer (jepp, Dominique Pinon är en av dem) som bor i något slags underjordisk håla under en soptipp. Tillsammans bestämmer de sig att hämnas på vapenindustrin, något de gör på minst sagt utstuderade sätt.

Som alltid ser MICMACS ut som ett franskt seriealbum - och om jag inte är helt ute och cyklar har Jeunet en gång i tiden jobbat med serier. Hans Paris ser ut som en skimrande sagovärld, och allt går i de färgskalor vi känner igen från Jeunets tidigare filmer. Det är omtumlande och enastående uppfinningsrikt.

Filmen öppnar med scener ur en Bogartfilm dubbad till franska - rätta mig om jag har fel, men jag tror det är UTPRESSNING, det vill säga THE BIG SLEEP. Därefter följer förtexter utformade som i en amerikansk 40-talsfilm. Jeunet har till och med återanvänt musik av Max Steiner på sitt soundtrack. MICMACS dryper av kärlek till Film.

Nu är MICMACS inte en ny DELIKATESSEN, AMÉLIE FRÅN MONTMARTRE eller ens DE FÖRLORADE BARNENS STAD, men det här är väldigt, väldigt underhållande, roligt, fantasifullt och så snyggt att man baxnar. Filmen lever helt på Jeunets visuella talang - och den lever gott. Och därför vågar jag höja betyget ett snäpp.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 27/8)