Igår diskuterade ett par kollegor och jag huruvida man bör tacka nej till att recensera en film om man inte gillar genren, dess inriktning eller sättet den är gjord på; det vill säga filmer man på förhand vet att man troligen inte kommer att uppskatta. Jag tycker verkligen att man bör låta bli att recensera vissa filmer - om man jobbar åt en dagstidning eller ett magasin med flera skribenter. Men vad gäller TOPPRAFFEL! är det annorlunda. Mina läsare vill veta vad just jag tycker om filmerna på repertoaren.
Som bekant har jag väldigt svårt för krystade arty-farty-filmer av hajpade regissörer. Inget ont om konstnärlig film, det finns mycket som jag uppskattar (minns att jag nyligen skrev upp MADEMOISELLE CHAMBON) - men när det blir sökt och pretto sparkar jag bakut.
Det finns en hel del uppmärksammade filmer jag inte minns om jag sett dem eller ej. Ärligt talat: jag minns inte om jag sett Todd Solondz HAPPINESS från 1998 eller ej. Många av de här filmerna går in i ena ögat och ut genom det andra. Jag glömmer bort dem nästan omedelbart efter visningen. Är jag på en festival och ser många filmer av den här typen; dialogbaserad American Independent, minns jag aldrig vilken film som var vilken, vad som var vad.
urerna i HAPPI-
NESS, om jag nu sett den, men här är de tillbaka i ett slags uppföljare. Trish (Allison Janney) blir förälskad i Harvey (Michael Lerner) och de planerar att gifta sig. Trishs förre make Bill (Ciarán Hinds) släpps ut från kåken, där han suttit inlåst för pedofili. Trishs syster Joy (Shirley Henderson) har problem med sin make Allen (Michael K Williams), som återfallit till sina gamla "problem" - han, öh, snuskar sig inför folk. Ally Sheedy spelar den tredje systern Helen, som bor flott i Hollywood och har ihop det med Keanu.
mans med en vanlig karl som Harvey, men hennes son Timmy (Dylan Riley Snyder) vill vara säker på att inte Harvey också är pedofil. Dessutom är det snart dags för Timmys bar mitzvah. Joy hemsöks av spöket efter en tidigare pojkvän (Paul Reubens). Harveys son är en rejäl nörd. Bill äter geléhallon. Charlotte Rampling dyker upp.
Todd Solondz kallas den svarta humorns mästare. Visst är det småroligt här och var. Men allting är så oerhört konstruerat. Här finns inte en enda replik som känns naturlig, skådespeleriet och scenerierna känns lika onaturliga de. Filmen närmar sig hela tiden filmad teater. Det är sterilt och artificiellt. Jag kan nästan se framför mig hur Solondz skrockar lite självbelåtet åt sina roliga repliker och ibland tragiska figurer. Dylan Riley Snyder har ett rätt otäckt utseende och jag kan intge avgöra om han är dålig skådis eller ej, eftersom han säger så konstiga saker och beter sig så märkligt.
Jag tyckte att LIFE DURING WARTIME var rolig och fascinerande - i början. Men snart tappade jag intresset och började irritera mig på filmen och sättet den är gjord på. Den fick mig även att tänka på vissa amerikanska serietecknare jag har svårt för, vissa av rollfigurerna kan jag se framför mig som tecknade figurer. Framför allt Rich Pecci, som spelar Harveys konstige son Mark.
Självklart kommer LIFE DURING WARTIME att få lysande kritik av landets recensenter. Det är bara jag som inte gillar sådant här.
En stor del av filmen är inspelad i Puerto Rico, ett land som hårdsatsar på att locka till sig utländska filmproduktioner.
(Biopremiär 6/8)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar