Bio: The Karate Kid

Foton copyright (c) Sony Pictures Releasing
Flera repliker och scener ur John G Avildsens KARATE KID - SANNINGENS ÖGONBLICK från 1984 har ju blivit odödliga och citeras- och refereras till även av personer som kanske aldrig sett filmen. "Wax on, wax off", transparken och så vidare.
...Transparken? Är det en del av Stockholm Pride? Nej, jag menar förstås tran-sparken, inte trans-parken!
King vid Gränspolisen, var var jag? Jo, 1984.
Själv var jag väl inte så där jätteförtjust i KARATE KID när den kom. Jag tyckte Ralph Macchio var lite fånig som tonåringen Daniel, som flyttar från New Jersey till Kalifornien där han genast blir mobboffer. Fånigast var väl att Macchio var typ 45 men spelade 17.

För några år sedan fick jag filmen på DVD och såg om den, och om jag inte minns helt fel gick den som eftermiddagsfilm på dansk TV en regnig dag för två år sedan och jag satt kvar och såg den. Det mest intressanta med KARATE KID idag, är väl att den är ett kul tidsdokument. Det stygga gänget som terroriserar Daniel är hur roligt som helst i sina fluffiga frisyrer och färgglada kläder. Det är kul att se gamle B-filmstuffingen Martin Kove som boss för den onda karateskolan.
KARATE KID fick tre uppföljare, vilka alla för övrigt censurklipptes i Sverige. Jag tycker att den fjärde filmen i serien är bäst; 1994 års THE NEXT KARATE KID, som hette KARATE KID - MÄSTARENS NYA ELEV i Sverige. Denna nya elev var Hillary Swank. Hon såg förstås ut som en häst även då, men jag tittar hellre på en svettig tösabit i T-shirt än på Ralph Macchio.
Som alltid kändes det väldigt onödigt när det började pratas om en remake på KARATE KID, men det har trots allt gått 26 år och lejonparten av dagens biopublik var inte född när filmen kom. Så här har vi nu en ny version, som överraskade genom att få väldigt bra kritik i USA.
Will Smiths (som tillsammans med sin fru producerar) välartade son, A-barnet Jaden Smith, spelar Dre Parker, tolv år gammal - faktiskt lika gammal som Jaden själv! Tillsammans med sin ensamstående morsa (Taraji P Henson), flyttar han från Detroit till Peking, där morsan ska jobba.
Peking. Kina. Redan där är man ju lite fel på det vad gäller filmtiteln. Karate utövas i Japan. Den här nya filmen handlar om kung fu. Man låter dock morsan säga "karate" några gånger för att motivera titeln.
Det dröjer inte länge förrän Dre får syn på en liten kinesisk flicka som spelar fiol och han blir störtförälskad i henne. Men det uppskattar inte det tuffa pojkarna från den lokala kung fu-klubben The Fighting Dragons, så de spöar skiten ur Dre. Det fortsätter de att göra. Varje dag åker lille Dre på bank. Förvisso lyssnar han på hip-hop och förtjänar stryk, men de kinesiska barnen har egentligen ingen större anledning att nita honom än att de kan. I synnerhet när de är sex mot en.
Men mister Miyagi, då? Var håller han hus? Ja, inte i den här filmen, eftersom han inte är med. Däremot har vi den gamle sorgsne fastighetsskötaren mister Han (en återhållsam Jackie Chan). Han tycker mest om att sitta hemma och göra ingenting. Men när han en dag får se Dre åka på storstryk, griper han in och kung fu:ar de elaka glyttarna. Rättare sagt, mr Han är så duktig att han får ungarna att misshandla varandra.
Dre undrar om Han kan lära honom kung fu, men se det vill inte Han. Men när Han och Dre går bort till The Fighting Dragons träningslokal och får höra att Master Li (Rongguang Yu, som vi känner igen från många Hongkongraffel) uppmanar eleverna att inte visa nåd och slå på liggande, blir Han vred. Han råkar även utlova att Dre ska slåss mot alla de elaka barnen, en gosse i taget, på en turnering som äger rum om en månad.
Således blir Han tvungen att lära Dre att slåss som en mästare, och det på bara en månad. Kan vi räkna med "wax on, wax off"? Nej, det kan vi inte. Istället tvingas Dre ta av- och på sig sin jacka om och om igen under flera dagar. Mån tro Dre tycker det är tradigt, men det ger resultat - snart är han en hejare på kung fu!
THE KARATE KID är betydligt bättre än den förtjänar att vara. Det här är robust, rejäl underhållning. Det enda egentliga felet med filmen är att den är åt helvete för lång. Två timmar och tjugo minuter. Det är en halvtimme för mycket. Det hela saggar ett tag i mitten när det ska vara lite dramatiskt och mr Han berättar om en tragedi och Dre och hans älskade tös går på skuggteater.
Attityden "visa ingen nåd" funkade i originalversionen, eftersom Martin Kove dels var amerikan och dels gav intryck av att vara Vietnamveteran. I Kina funkar attityden inte lika bra; det känns okinesiskt.
Filmen är en amerikansk-kinesisk samproduktion och kineserna verkar ha varit måna om att visa upp så många tjusiga turistattraktioner som möjligt. Så självklart håller Han och Dre på att träna kung fu helt ensamma uppflugna på ett torn på kinesiska muren! Det måste ha tagit en evighet att ta sig dit... Och man besöker Den Förbjudna Staden och flera andra platser. Fast regissören är norrman - det är Harald Zwart som ligger bakom.
Den avslutande kung fu-turneringen för tankarna till gamla Jean-Claude Van Damme-filmer - fast med barn. Det här är hårda full contact-matcher där småungar slår och sparkar skiten ur varandra till maffiga ljudeffekter. För 25 år sedan hade filmen censurklippts.
En av låtarna under eftertexterna är producerad av en som heter Kuk i förnamn. En annan låt framförs av ett gäng norskor, "courtesy of Zwart Arbeid". Kul namn!
Vore filmen kortare hade jag faktiskt kunnat ge den en fyra i betyg. Därför är denna trea oväntat stark.






(Biopremiär 6/8)