Bio: Grown Ups

Foton copyright (c) Sony Pictures

Dennis Dugan har regisserat några av Adam Sandlers bästa filmer - som HAPPY GILMORE. Men han ligger även bakom några av Sandlers sämsta, som HÄRMED FÖRKLARAR JAG ER LARRY OCH CHUCK. Jag gillar förtås Adam Sandler, men ibland vet jag inte riktigt var jag har honom - ibland dyker han upp i alldeles för sentimentala, familjevänliga, helylleamerikanska filmer. Jag hade på känn att GROWN UPS skulle vara en sådan film. På sätt och vis hade jag rätt.

Dugans film börjar 1978, när en älskad baskettränares lag med tolvåringar besegrar det lokala fiendelaget. Därefter är det hopp till nutid och de nu medelålders killarna i basketlaget nås av beskedet att tränaren gått och dött. Detta kommer att innebära att det gamla kompisgänget ska återses i samband med begravningen, tydligen har de inte setts på åtskilliga år.

Adam Sandler är stormrike Hollywoodproducenten Lenny, gift med den bedårande modedesignern Roxanne (Salma Hayek Pinault - varifrån kom Pinault helt plötsligt?). De har tre barn varav två är odrägliga, bortskämda pojkar. Minsta ungen är en så kallad bedårande flicka. Lenny själv är väldigt down to earth och gillar inte sina söners beteende.

Lenny har hyrt en stor kåk i barndoms-

staden, och där ska han bo tillsammans med de övriga. Dock måste Lenny och Roxanne sticka redan nästa dag, eftersom de ska på en modevisning i Milano.

De övriga som samlas är den överviktiga Eric (Kevin James), gift med Sally (Maria Bello), som fortfarande ammar deras fyraårige son. Vi har den matintresserade hemmamannen Kurt (Chris Rock) och hans gravida hustru Deanne (Maya Rudolph), och new age-fånen Rob (Rob Schneider), gift med den flera decennier äldre Gloria (Joyce Van Patten). Och så är det brudraggande slackern Marcus (David Spade). Dessa ser självklart till att Lenny och Roxanne inte kan åka till Milano. Men det vet vi ju vid det här laget, att vänner och familj är viktigare än allt annat - åtminstone i amerikanska filmer.

En hel del i den här filmen är riktigt roligt. Jag gillar att filmen - omedvetet? - är politiskt inkorrekt och sexistisk. De de här killarna beter sig som normala killar och spanar in unga, snygga brudar utan att skämmas för det - i synnerhet två av Robs döttrar från ett tidigare äktenskap får uppskattande blickar. Vi pratar långbenta kalaskex här. I en skitrolig scen organiserar killarna sitt fluktande så att det inte ska märkas: två av dem tittar på ett träd och två på en brud, och så skiftar de var femte sekund.

Man driver även med fula människor, vilket är ovanligt idag. Robs tredje dotter är skitful. Och Robs fru är både gammal och skitful. Man passar även på att pika Eric för att han är tjock, och Rob och Marcus för att de är korta - när de två sistnämnda ryker ihop kallas det "midget wrestling".

Tyvärr håller man sig inte bara till fjant. Det ska även framläggas fina budskap som tar udden av allt elakt; trots alla hårda ord finns här mycket kärlek, och alla ställer upp för alla.

Filmen lider även av riktigt usla barnskådisar, framför allt Lennys ungar är kassa och fäller illa skrivna, onaturliga repliker.

Jag har aldrig gillat Chris Rock, han har något väldigt irriterande över sig och det har han även här. Däremot gillar jag Rob Schneider, denne underskattade komiker få verkar uppskatta. Han är ju jätterolig för det mesta. I GROWN UPS bär han en fantastisk tupé som med jämna mellanrum lossnar och blåser för vinden. Förresten, om man någon gång filmatiserar Sergio Argonés' Groo The Wanderer, borde inte Schneider med sin sinnesslöa uppsyn bli en utmärkt Groo?

Salma Hayek är förstås en tjusig kvinna, men frågan är om jag inte är mer förtjust i Maria Bello; jag har träffat henne i verkligheten och hon har något speciellt som tilltalar mig. Okej, jag har träffat Hayek också. Hon når mig till armhålan.

Betyget tre är kanske lite väl snällt till den här filmen. Men jag skrattade tillräckligt mycket - även om sentimentalt pianoklink och lillgamla repliker fick mig att klökas lite då och då.

Filmen innehåller en hund som fått stämbanden avklippta och därför låter som en kalkon.

(Biopremiär 20/8)