Mina gamla VHS-recensioner, del 2 av 4

MYSTERIE

(Prisma)

orig.titel: Misterio

äks “Dagger Eyes” och “Murder Near Perfect”

Regi: Marcela Fernandez Violante och Carlo Vanzina

Med: Janet Ågren, Carole Bouquet, Duilio Del Prete, John Steiner, Gabriele Tinti, Jon Van Ness

Italien 1983

“En mycket stark action/ äventyrsfilm i samma anda som Bondfilmerna” står det på omslagets baksida. Jojo. Om man tycker att en italiensk giallo mot spionbakgrund känns som James Bond, kan det nog stämma. Men det tycker man ju inte.

     Den här filmen är mest intressant då Janet Ågren från Landskrona medverkar. Nio minuter in i filmen dyker hon upp, men redan 23 minuter in i filmen mördas hon med knivförsedd stödkäpp.

     En fet tysk turist i Rom råkar fotografera en krypskytt av en slump. Han gömmer filmrullen i sin lyxiga cigarrett-tändare. På kvällen plockar han upp det franska lyxfnasket Mystere (Bouquet) och hennes kollega (Ågren). Ågren stjäler tändaren utan att känna till dess innehåll. Tysken Mördas. Ågren mördas. Bouquet jagas av mordiska KGB-agenter.

     En karatekunnig amerikansk snut (amerikansk snut i Rom?!) försöker lösa fallet. Snuten kommer över en massa pengar, skiter i Bouquet, och drar till Hong Kong. Bouquet följer efter, och de försonas i sänghalmen.

     Mysterie är en ganska skoj film. En fartfylld biljakt är relativt välgjord, medan den avslutande karatefajten tillhör filmhistoriens sämsta. Fotot är mestadels bra, och John Steiner, som här spelar illasinnad KGB-agent, är som bekant alltid bäst.

     Den svenska texten är inte att leka med. Filmen verkar vara översatt av en Hermods-student. Bouquet till polisen: “Screw you!”. Översättning: “Knulla dig i örat!”. Eller: “I thought you didn't like white girls”. Översättning: “Jag trodde inte du gillade ödlor” (?!).

ONDSKANS SVARTA KATT

(VTC)

orig.titel: Il Gatto Nero

Regi: Lucio Fulci

Med: Patrick Magee, Mimsy Farmer, David Warbeck

Italien 1981

En av de få Fulci-filmer, vars svenska utgåva fortfarande går att få tag på lite varstans. Filmen gjordes 1981, samma år han även gjorde The Beyond och The House by the Cemetery, två extremt blodiga och lustiga filmer. Därför blev Fulcis fans besvikna över denna tama återgång till gotisk skräck.

     Själv tycker jag att Ondskans svarta katt är en rätt fascinerande film. Den påstår sig vara baserad på Poes novell, men bortsett från en svart katt och slutet med nämnda katt inmurad i en vägg, har filmen inget med Poe att göra.

     Ondskans svarta katt är otroligt skum och flippad. Patrick Magee (i en av sina sista roller) går omkring på en kyrkogård och spelar in ljud från de döda (?). Mimsy Farmer är en fotograf, som går omkring och...hm, jag vet inte riktigt vad hon gör.

     Folk i den lilla engelska byn dör på oförklarliga sätt. Den gemensamma nämnaren verkar vara Magees katt. Farmer forskar i fallet. David Warbeck är en polis som anländer för att reda ut det hela. Han hypnotiseras av katten, och blir påkörd av en bil, men överlever. Magee försöker döda katten, men den kommer tillbaka. Magee murar därför in katten och Farmer i sin källare. Katten jamar, och det hela avslöjas.

     Vad som egentligen försiggår i filmen tror jag inte ens manusförfattaren hade koll på. Det här är skitkonstigt. Men jag kan inte påstå annat än att jag gillar filmen litegrann. Tyvärr är filmen omskannad från widescreen till fullscreen, vilket medför att man i de (alltför) många närbilderna på ögon enbart ser näsroten!

     Men även om du nu inte råkar vara nasolog ska du inte hänga läpp för det, utan använd dina öron, då Pino Donaggios ledmotiv är strålande.

TÅGMARODÖRERNA

(Walthers video/ Cinehollywood)

orig.titel: L' Ultimo treno della notte

äks Night Train Murders

Regi: Aldo Lado

Med: Flavio Bucci, Macha Meril, Gianfranco De Grossi, Enrico Maria Salerno, Marino Berti, Franco Fabrizi, Irene Miracle, Laura D'Angelo

Italien 1971

Ibland kan man göra verkligt oväntade fynd i lumphandlar och dylikt. Som den här filmen, t ex. Jag hade inte den minsta aning om att den här megasleaziga italienska exploitation-rullen hade släppts i Sverige - jag kände inte ens till att gamla, goa Walthers Video distribuerade en serie filmer kallade Cinehollywood.

     Hört talas om Night Train Murder hade jag förstås gjort, och därför kanstade jag mig handlöst över detta Last House on the Left-plagiat. Wow, liksom. En film som börjar med en fin sång framförd av Demis Roussos (!) kan inte vara fel, i synnerhet inte som Ennio Morricone står för resten av musiken.

     Två flickor - en tyska och en italienska - ska åka tåg från Tyskland till Italien, där de ska fira jul hos italienskans föräldrar. Två knarkande ligister, som gör sitt bästa för att efterlikna David Hess, tar sig ombord på tåget, och då de inte har biljetter, gömmer de sig i flickornas kupé. Med på tåget finns även en mystisk kvinna, spelad av Mascha Meril från Deep Red.

     En av ligisterna våldtar Meril, som visar sig gilla vad hon utsätts för. Snart står hon på ligisternas sida. Utan att någon annan på tåget märker något, våldtar Meril och de två ligisterna våra hjältinnor i en drygt tjugo minuter lång scen. En förbipasserande gubbe blir indragen i kupén, och tvingas delta, innan han lyckas fly.

     En av flickorna försöker fly, och klättrar ut genom ett fönster. Hon dimper i backen, och slår ihjäl sig. Ligisterna dödar den andra flickan, och kastar ut henne genom ett fönster. Jag antar att de löst biljett till en Deep Red-avgång.

     Italienskans föräldrar väntar på tåget. När det anländer, och flickorna inte finns med, blir de konfunderade. På stationen träffar de Meril,och de två ligisterna. Meril har skadad benet, och då italienskans far är läkare, erbjuder han hjälp. De åker allihop hem till villan föräldrarna bor i.

     De båda flickornas lik upphittas, och när föräldrarna hör detta på radio, fattar de att det är deras gäster som ligger bakom. Fadern tar en stor, jävla rockhängare (eller vad det är) i metall, och spetsar den ene ligisten. Därefter hämtar han familjens hagelgevär, och skjuter ner den andre ligisten. Meril skonas. Slut.

     Nämen! Vilken upplyftande film! En av de sleazigaste jag äger. Filmen har inga som helst stilistiska grepp, och är på det hela taget rätt ful. Men den är hyfsat kompetent gjord, och allt annat än tråkig.

     Den svenska utgåvan är i letterbox, men har något urblekta färger. De svenska textremsorna är osedvanligt fula.

DARKMAN 2

(CIC)

Regi: Bradford May

Med: Larry Drake, Arnold Vosloo, Kim Delaney

USA 1994

Sam Raimi’s “Darkman” är en superhjälte-pastisch som nästan är mer Batman än Batman själv. När det nu är dags för uppföljare, gör man dem direkt för video, dock med en hyfsad budget, vilket gör att denna film ser något bättre ut än standard direkt-på-video-rullarna.

Raimi har nöjt sig med att producera tvåan, och han skulle nog behövts i regissörsstolen för den här uppföljaren lyfter aldrig riktigt, och känns lite småseg. Larry Drake spelar återigen den onde och farlige (och fule) Durant, som dog i förra filmen. Här återuppstår han, för att låta sig bekämpas av Darkman, som den här gången spelas av Arnold Vosloo, tidigare känd som den där skurken i Hard Target som Van Damme tömmer två pistolmagasin i. Darkman är fortfarande lika sönderbränd, och jobbar vidare på att försöka snida till en mask som inte förstörs efter några timmar. Herregud, det borde väl inte vara så svårt? En sådan mask fixade Henry Darrow åt Den Osynlige Mannen redan 1975!

     Det är hyfsat kompetent gjort, och Bradford May försöker lägga in Raimi-artade inslag, men regin är annars alltför stel och oinspirerad, och det hela håller inte riktigt. När detta skrivs, har Darkman III inte släppts än.