Mina gamla VHS-recensioner, del 1 av 4

Dario Argento läser andra numret av magasin defekt 1996.

I mitten av 1990-talet gav jag och Magnus Paulsson ut den numera legendariska filmtidningen magasin defekt (som skulle stavas just så). Uppenbarligen gjorde vår lilla tidning (som trots allt var ett hyfsat glassigt magasin) djupt intryck på folk. Det här var ju innan DVD:ns ankomst och Internet var fortfarande något väldigt få hade tillgång till.
Jag hittade digitala versioner av några av mina gamla VHS-recensioner från defekt. Jag tänkte att jag ju kan reprisera dem här. Jag återger dem rätt upp och ner, utan att redigera dem. Jag var en väldigt ung man när jag skrev dem, kanske har min smak förändrats (men troligen inte). Min stil har kanske förändrats den med. Ibland smög det sig in grava faktafel i defekts recensioner och artiklar, eftersom vi inte kunde kolla fakta på nätet. Dessutom var vi inte anala samlare, något som gjorde att vi hatades av just anala samlare.
Nåja.
Här är första delen av fyra i min nya samlarserie!

AMERICAN YAKUZA
(Filmco)
Regi: Frank Capello
Med: Viggo Mortensen, Michael Nouri, Ryo Ishibashi
USA 1994

En liten överraskning på actionvideofronten. Vad som borde blivit ännu en dussinactionrulle, blir plötsligt intressant och bra, p g a att hjälten spelas av Viggo Mortensen, och av att den är snygg och kompetent gjord.
Yakuzan, den japanska maffian, breder ut sig i USA. Mortensen spelar en agent som infiltrerar yakuzan, och blir intagen som medlem. Snart utvecklas en vänskap mellan honom och den lokale yakuzaledaren. Föga originellt, men konceptet har funkat tidigare, och funkar även nu.
Även den italienska maffian, ledd av den cigarrökande Michael Nouri (som säger "fuck" så ofta som möjligt) dyker upp, och försöker sätta käppar i hjulet för yakuzan.
I sann Hong Kong-anda handlar det mycket om Ära, Heder och Blodsband, men filmens raison d'être är de många, och klart John Woo-inspirerade eldstriderna. Folk skjuter med en pistol i varje hand, samtidigt som de kastar sig (filmat i slowmotion, såklart).
Scenen där Mortensen åker omkring i en skåpbil tillsammans med några skrattande och sjungande japaner, som envisas med att spela lustig japansk popmusik borde bli klassisk.

OPEN FIRE
(Egmont)
Regi: Kurt Anderson
Med: Jeff Wincott, Patrick Kilpatrick, Mimi Craven
USA/Canada 1994

Kanadensiska bolaget Image Organization, drivet av producenten Pierre David, brukar vara pålitliga när det gäller snabbproducerade actionrullar där underhållningshalten är lika hög som våldshalten. Det rör sig om kompetent tillyxade filmer, som påminner om TV-deckare, förlängda med hjälp av brutala, väkoreograferade kampsportsdrabbningar. Jag har en viss svaghet även för Jeff Wincott, känd från odödliga klassiker som ”Martial Law II: Under Cover”, ”Mission of Justice”, och ”Martial Outlaw”, en kanadensare som faktiskt agerade på film och TV långt innan han blev martial arts-stjärna. Han är alltså inte ännu en i raden av kampsportare som skaffat sig filmkontrakt. Wincott agerar lika bra som han sparkar motståndarna sönder och samman. Med lite bättre tur borde han ha blivit en större stjärna än töntar som Steven Seagal och van Damme. För övrigt är han bror till Michael Wincott, dvs Top Dollar i ”The Crow”! Image slår hårt på trumman för Open Fire. Tillsammans med recensionskassetten medfölde ett texthäfte författat av produktionsfolket själva. Korta biografier om de medverkande framför och bakom kameran är alltid intressant, men i övrigt är det mest en massa uttalanden om hur bra och ovanlig filmen är.
Open Fire är varken bra eller ovanlig. Det här är Die Hard rakt av. Ett gäng hårdföra bovar ockuperar någon sorts kemisk fabrik, och tar arbetarna som gisslan. De - bovarna alltså - tänker framställa nervgas. FBI och polisen omringar stället, men vågar inte göra något. Wincott är en fd FBI-agent, vars far finns bland gisslan.
FBI skickar hem Wincott, men självklart tar sig vår hjälte in i fabriken ändå, och dödar rutinmässigt alla bovarna.
Man sitter filmen igenom och retar sig på alla stölder. Okay om de gjort en Die Hard i ny miljö, men detta är för likt originalet. Det finns t o m en scen, i vilken Wincott hänger i en hisstrumma, som fylls med eld efter en explosion. Slutstriden står mellan Wincott och Kilpatrick i ett verktygsskjul. Har vi inte sett detta tidigare? Jojomen. En nästan identisk scen återfinns i Hong Kong-rullen In the Line of Duty med Michelle Khan.
Fajterna är självklart väl genomförda, men alltför likartade, och går aldrig över gränsen som i Wincotts tidigare filmer. Vi får inte se Wincott utföra sitt varumärke, dvs att med hjälp av två käppar slå sönder alla ben i motståndarens kropp, nerifrån och upp, som om han spelar xylofon. Regin är osedvanligt träig. Med andra ord, Open Fire är en rätt tråkig film.
...Hm. Jag upptäckte just att jag faktiskt suttit och skrivit en lång, ingående recension av en ointressant dussinrulle. Tja, någon ska ju göra det.

SERIAL MOM
(Filmco)
Regi: John Waters
Med: Kathleen Turner, Sam Waterson, Mink Stole, Ricki Lake, Traci Lords, L7
USA 1993

Vågen! Vågen! Serial mom är en otrolig film! Jag kunde omöjligt sitta ner när jag såg den - jag gjorde vågen stup i ett!
Enligt ett av recensionscitaten på kassettens omslag, är detta Waters mest helgjutna komedi, och det måste nog stämma. Jag kunde omöjligt slita mig från TV:n. Det här var så fantastisk bra och roligt, att jag inte visste till mig.
Kathleen Turner är minst sagt strålande som den Doris Dayiga hemmafrun, som spårar ur, och förvandlas till USAs populäraste massmördare. Jodå, som satir över människans fascination över-, och medias spekulationer i våld, är Serial mom betydligt bättre än den i mitt tycke rätt kassa Natural Born Killers (fast jag antar att herr medredaktör Paulsson allt annat än håller med på den punkten).
Är man dessutom något så när bevandrad i psykotronisk film, kan man även avnjuta flertalet scener med filmanknytning. Bl a ser vi en kille som läser en Betty Page-tidning, och senare går hem och hetsar upp sig med Chesty Morgan-filmen Double Agent 73. Wooga wooga.
Till filmens absoluta höjdpunkter hör scenen med rockkonserten, där L7 uppträder under namnet Camel Lips. Turner flyr in i publikhavet, men blir igenkänd, och gör stor succé. Hyr eller dö!

LIKET SOM FÖRSVANN
(Walthers video/ Cinehollywood)
äks Silence the Witness
Regi: Giuseppe Rosati
Med: Bekim Fehmin, Rosanna Schaffino
Italien 1970

Ännu en film i Walthers för mig okända Cinehollywood-serie. Det här är en thriller om en läkare, som blir indragen i en mordhistoria med maffian och toppolitiker inblandade.
Två skurkar mördar en polis. När de kör från brottsplatsen, håller de på att krocka med läkaren. Skurkarna kör av vägen. Den ene dör, medan den andre blir svårt skadad. Läkaren rusar in i bilen för att erbjuda hjälp. Den sårade skickar iväg läkaren till en telefon i närheten. Där stöter läkaren på en polisbil. När han tillsammans med poliserna återkommer till olycksplatsen, har skurkarnas bil försvunnit. Poliserna tror inte på läkarens historia.
Läkarens liv blir alltmer komplicerat. Sjuksystern på hans privatklinik säger upp sig. Han och hans fru blir vräkta. Han kopplas ihop med mordet på en hora. Och så vidare. Visst är det maffian som försöker sätta dit honom.
Det här är en helt okay film - fram till slutet. Silence the Witness lider nämligen av vad som på fackspråk brukar kallas an irritating non-ending. Men musiken är rätt fräck (även om jag saknar bongos). Filmen är släppt i letterbox.

Jack Hill läser första numret av magasin defekt 1995.