Ett kärt återseende #2

THE BURNING (1981)

När jag började intressera mig för skräckfilm på allvar i mitten av 1980-talet och därför kastade mig över så många böcker och tidningar som möjligt om ämnet, stötte jag ofta på titeln THE BURNING - den nämndes ofta i svenska artiklar om videovåldet. Men jag hade ingen aning om vad det var för film. Jag hade förstås inte sett den, jag hittade inga fakta om den i de böcker jag lyckats få tag på, men en del kompisar sa att "det är en av de räligaste" och folk får fingrar avklippta med häcksax. Till slut skrev jag ett brev till Statens Biografbyrås dåvarande chef Gunnel Arrbäck, och bland annat frågade jag om vad THE BURNING är för film. Hennes svar var jätteroligt. I ett par korta meningar redogjorde hon för filmens handling.

I slutet av decenniet fick jag äntligen tag på filmen; jag tror jag lånade den av en kompis som senare blev uppburen serietecknare. Fast då hade jag redan läst det mesta om den i Phil Hardys "The Encyclopedia of Horror Movies" och i Fangoria. Jag hade även fått tag på de första årgångarna av Scandinavian Film & Video, i vilken det annonserades för filmen. Det roliga med filmen var att den faktiskt var som Arrbäcks beskrivning, varken mer eller mindre! Jag vill minnas att jag inte tyckte den var något vidare.

Men det var då.

Nu, mer än tjugo år senare, har jag sett om THE BURNING. Mycket blod har runnit mellan broarna sedan 80-talet, jag har sett den ena skräckfilmen sämre än den andra, och som mina trogna läsare vet, ser jag nu på 80-talsslashers med nya ögon; då blev jag trött på dem, men idag är de ofta riktigt trevliga - i synnerhet det faktum att de alltid sköts på 35mm och biovisades, åtminstone i början av 80-talet. De såg helt enkelt ut som riktiga filmer och inte någons semestervideor.

Engelsmannen Tony Maylams (som senare gjorde Rutger Hauer-rafflet SPLIT SECOND) film är intressant på flera sätt. THE BURNING är nämligen en av Miramax' första produktioner - kanske den allra första? - och hjälpte till att bygga upp Weinsteinbrödernas filmimperium, på samma sätt som TERROR PÅ ELM STREET byggde upp New Line. Tony Maylam stod för filmens story tillsammans med Harvey Weinstein, medan Bob Weinstein skrev manuset tillsammans med en annan kille. Filmen är uppenbart inspirerad av FREDAGEN DEN 13:E (1980), det här är nästan en karbonkopia, men Harvey Weinstein hävdar att han skrev storyn till THE BURNING långt innan Fredagsfilmen hade premiär. Fast det tror vi ju vad vi vill om.

THE BURNING börjar på Camp Blackwood, där några småkillar tänker skoja med och skrämma den väldigt elake trädgårdsmästaren Cropsy. Fast det lyckas de inget vidare med. Jovisst blir gubben skrämd, men han tar fyr i samma veva. Han kutar runt som en fackla, innan han hamnar på sjukhus.

Flera år senare kommer Cropsy ut från sjukhuset, han självklart något alldeles groteskt vanställd, och om han var elak innan, är det inget mot vad han är nu - jösses, pågar och töser, nu är han allt en le fan! Det första han gör är att sticka en sax (en vanlig sax, häcksaxen kommer senare) i en prostituerad, och sedan beger han sig ut i skogen, vem vet vad det kan finnas för löst folk där man kan klippa itu med sin häcksax?

Ni må tro att har har tur, Cropsy! Han hittar ett helt gäng så kallade unga vuxna, som förestår en massa småungar. Dessa unga vuxna gör vad unga vuxna brukar göra när de är på läger i de amerikanska skogarna. De badar, spexar, paddlar kanot, bråkar med den obligatoriske, mobbande quarterbackhunken som är korkad, eller misstar den obligatoriske tönten för att vara ett pervo. Och så har folk sex med varandra bakom buskar och blad.

Men så kommer då Cropsy och lägger sordin på stämningen, och det med besked. Han svingar glatt sin häcksax och hucker och klipper ihjäl folk så att blodet sprutar. Mest omtalad är den beryktade scenen i vilken Cropsy gömt sig i en kanot och några intet ont anande unga vuxna paddlar dit på en flotte. Cropsy far upp som Carl-Gustaf ur lådan, och köttar loss. Sedan jagas det lite och slakten fortsätter, innan den manligaste i församlingen slår

* * * SPOILER! * * *

en yxa i huvudet på Cropsy, som genast avlider. Slut.

* * * SLUT PÅ SPOILERN * * *

Det här referatet var ganska kort - men Gunnel Arrbäcks var ännu kortare.

Som synes är det samma gamla story en gång till. Skillnaden är bara att THE BURNING är ytterst kompetent gjord på flera sätt. Filmfotot är betydligt bättre än genomsnittet. För klippningen står Jack Sholder, som senare gjorde THE HIDDEN. Rick Wakeman har komponerat ett elektroniskt soundtrack, som skapar bra stämningar och som påminner en aning om italiensk skräckfilmsmusik.

Våldet är blodigare, råare och mer grafiskt än i de flesta andra slashers från den här tiden, Tom Savini stod för effekterna. Nu är jag ju själv en avtrubbad stackare, men jag vet att många fortfarande upplever massakern på flotten som chockerande.

Slutligen anser jag nog att skådespeleriet är en bra bit över den gängse slasherstandarden. Det är förstås även roligt att en del blivande kändisar figurerar i THE BURNING. Holly Hunter ska finnas där någonstans, men jag hittade henne inte. Däremot går det inte att missa en ung Jason Alexander. Jepp, George Costanza! Med hår! Tyvärr överlever han (vad jag kunde se), det hade ju varit roligare om han strukit med på ett kreativt sätt.

Till allt detta kan man lägga den faktum att 80-talet inte riktigt hunnit bli 80-tal än - brudarna i filmen ser fortfarande mest ut som 70-talsbrudar. Och allt detta tillsammans innebär förstås att jag tyckte att THE BURNING var oemotståndlig och underhållande. Kanske spelar nostalgin en stor roll i min bedömning, men det skiter jag i. Det här är en av de bästa slasherfilmerna vid sidan av FREDAGEN DEN 13:E del 1 och 4, och ett fåtal andra.