Det här slog mig just (angående mangadomen)

Jag har ju inte skrivit något om fallet med den där mangaöversättaren (som jag är flyktigt bekant med) som dömts för innehav av tecknad "barnporr". Alla andra skrev om det och jag hade väl inte så mycket att tillägga, mer än att alla som samlar på Robert Crumbs serier ligger risigt till...

Men när jag vid lunchtid idag satt och drack kaffe och läste Sydsvenskan, kom jag att tänka på något som verkligen har med det här att göra, och som jag glömt bort. Fram tills den där koppen kaffe, alltså.

När nummer ett av den nu nerlagda serietidningen Manga Mania kom ut, recenserade jag den över nästan en helsida i Helsingborgs Dagblad. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i manga, men jag skaffade nummer ett för att se om det var något att ha. Och jag måste säga att jag ryggade tillbaka när jag läste serierna i tidningen.

Jag vill minnas att Manga Manias målgrupp - enligt en på förlaget - var ungar mellan tolv och sexton, give or take. Den var i alla fall betydligt yngre än jag trodde efter att ha läst tidningen. Själv var jag runt 35.

Detta första nummer innehöll massor av lättklädda skolflickor och svettiga killar och gubbar som antingen tittade på-, smög efter- eller fantiserade om dessa flickor och deras kroppsdelar. Jag blev rätt ställd. Jag hade sett regelrätta japanska porrserier innan dess. Jag hade sett groteska animéfilmer med tentakelsex.

Det jag reagerade mest på var att man ingenstans i tidningen presenterade serierna och den kultur de bygger på, inte ett ord om Japans dyrkan av barndomen som livets bästa tid; något som bland annat lett till den för oss västerlänningar väldigt suspekta skolflicksfetischismen i Japan. Och därför tyckte jag att dessa japanska mainstreamserier kändes mer kinky och bisarra än de mer beryktade, perversa avarterna.

Jag påpekade detta i min recension. Det kändes lite obehagligt och gubbsjukt (annars ett uttryck jag hatar) att läsa tidningen - åtminstone för mig som vuxen man. Dock ville jag förstås inte förbjuda någonting, tidningen var ju egentligen harmlös. Fast jag hade på känn att den kunde misstolkas i vissa kretsar...

Det dröjde inte länge innan min recension blev ett hett diskussionsämne på nätet. Alla mangadårar avskydde mig och kallade mig "moralkärringen på HD" - well, now that's a first! Någon såg dessutom till att läcka ut mitt telefonnummer, vilket ledde till att jag fick byta nummer. Det började ringa tosiga mangafans. De var fan inte kloka.

Jag fick även ett långt mail från den nu åtalade översättaren, i vilket han förklarade det mesta av tidningens innehåll och vad serierna anspelade på. Det mailet borde faktiskt publicerats i tidningen som programförklaring.

Några år senare fick jag höra att redaktionen för Manga Mania kommenterat min recension med "För det första är det Pidde Andersson som skrivit recensionen, och för det andra har han ju rätt!"
Nu sitter vi här med en extremt kontroversiell dom. Och vad kan jag säga, mer än Vad var det jag sa?