Bio: When You're Strange

Foton copyright © Folkets Hus och Parker
Mitt förhållande till The Doors och Jim Morrison är egentligen minimalt. Jag är för ung för att komma ihåg dem medan de fortfarande existerade, och när jag växte upp tror jag inte att jag kände någon som lyssnade på dem. Det närmaste Doors jag kom, var nog Baccaras cover på “Light My Fire”, en låt jag självklart inte visste var en 60-talshit. Den förekom förresten i alla möjliga inspelningar när jag var barn, främst framförda av svängiga tyska underhållningsorkestrar - men aldrig med The Doors.
    Runt 1985 gjorde Imperiet en cover på “Roadhouse Blues”, vilket fick mig att luska lite i vem den där Jim Morrison var - för vid det här laget noterade jag att många av de musiker jag lyssnade på och som var (och fortfarande är) drygt tio år äldre än jag refererade till Morrison. Jag konstaterade dock att Doors originalversion av “Roadhouse Blues” var mycket mesigare än Imperiets, men det vågar jag inte erkänna och skriva här.

    När Oliver Stones film kom 1991 var det en hel del som började lyssna på The Doors, jag minns att en del polare blev lite besatta av den filmen, av Jim Morrison och önskade att de fått vara med under den tidsepoken. Jag blev också rätt fascinerad av filmen; den tillhör klåparen Oliver Stones bättre filmer, och jag vill minnas att även jag köpte att par Doors-plattor, bland annat med motiveringen att man bör ha dem i skivsamlingen. Men jag spelade dem inte speciellt ofta. Och idag tror jag inte att jag skulle få för mig att spontant lyssna på The Doors. Idag känns bandet främst som det eviga soundtracket till filmer om Vietnamkriget.
    I fredags hade Tom DiCillos (JOHNNY SUEDE, LIVING IN OBLIVION) Doors- och Morrison-dokumentär WHEN YOU’RE STRANGE Sverigepremiär - pressvisningen var samtidigt som jag var på visning av Sjöwall/Wahlöö-utställningen, därav denna sena recension.
    Filmen består till 95 procent av gamla konsertklipp, foton och TV-reportage. Av någon anledning har DiCillo klippt in nyinspelade scener med en skäggig kille som kör bil och lyssnar på bilradion, som förmedlar att Jim Morrison, 27, har påträffats död i Paris. Vad dessa nya scener har i filmen att göra begriper jag inte riktigt, de känns mest fåniga.
    Det har skrivits en hel del om att DiCillo lyckats hitta en av Morrisons gamla experimentfilmer och att denna ska ingå i dokumentären. Jodå, den är med. Den varar ett par sekunder. Blinka och du missar den.

   Johnny Depp agerar berättar-
röst och han gör väl sitt jobb - men som helhet är WHEN YOU’RE STRANGE märkligt uddlös. Om man är Doorsfan är det säkert kul med alla dessa oräkneliga mängder av filmklipp - men DiCillo tillför ingenting. Jim Morrison skildras hela tiden sedd utifrån. Jag fick känslan av att The Doors egentligen var Ray Manzarek och de övriga, medan Morrison var en frontfigur de använde sig av för att sälja skivor.
    Det framgår aldrig riktigt hur Morrison var som människa. Jag får intrycket att han var lite bakom flötet. Och han blev väl inte smartare av sin diet på sprit och droger. Och herregud, killen var ju bisarrt lik Shanti Roney!
    Intressantast i WHEN YOU’RE STRANGE är nog alla klipp där polisen och the moral majority griper in mot Doors och Morrison. Det mest skrämmande med detta är att det i princip går till likadant i dagens USA.

(Biopremiär 16/7)