Bio: Mademoiselle Chambon

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

Jag lämnade pressvisningen av INCEPTION ganska likgiltig. Ett par timmar efter att jag sett detta multimiljondollarepos skulle jag se ännu en film - INCEPTIONS direkta motsats, visade det sig. Ett stillsamt franskt kärleksdrama vars budget säkert inte räckt ens till INCEPTIONS spiddekagekonto (jag hörde att Leonardo DiCaprio åt en farlig massa spiddekagor).

Jag hade inte läst speciellt mycket om MADEMOISELLE CHAMBON, jag hade nog inte läst något alls, när jag tänker efter. Det enda man ser på filmaffischen är ett par kvinnoben och några för mig okända namn. Det här skulle alltså kunna vara precis vad som helst.

Det senaste året tycker jag mig ha sett en hel del franska dramer om medelålders gubbar som finner kärleken. Och då menar jag verkligen gubbar; folk vilka som helst. Låt mig jämföra med en amerikansk film om en gubbe som hittar sitt livs kärlek; CRAZY HEART. Den filmens Bad Blake är förvisso en gubbe, men han är en cool gubbe, countrystjärna, och han har cowboyattityd. Han är inte som alla dessa franska gubbar.

Gubben i MADEMOISELLE CHAMBON heter Jean (Vincent Lindon). Han är i 50-årsåldern, jobbar som murare och är gift med den drygt tio år yngre Anne-Marie (Aure Atika) och tillsammans har en en pågablära i lågstadieåldern.

Stéphane Brizés film öppnar med en lång och rolig scen där familjen sitter i naturen och hjälper pågen med läxorna. De hamnar i en diskussion om grammatik och har svårt att reda ut begreppen. Intressant början, vart ska detta leda?

Pojkens skolfröken, Véronique Chambon (Sandrine Kiberlain) ber en dag Jean att komma till klassen och berätta för ungarna om hur det är att jobba som murare. Jean tackar ja, gör succé och mademoiselle Chambon ber honom följa med hem till henne för att titta på ett dragigt fönster i hennes lägenhet. Han konstaterar att fönstret måste bytas ut, så han åtager sig att fixa det. Han ber även Chambon att spela något vackert på fiolen han fått syn på i hennes hem. Hon spelar en vemodig vals, och innan de vet ordet av faller de i varandras armar.

De fortsätter att träffas, men deras förhållande är förstås dömt att gå under redan från början.

Denna romans är uppblandad med scener där Jean tar hand om sin far, som ska fylla 80. Jean följer även med farsan till en begravningsbyrå för att i en lika bisarr som komisk scen hjälpa till att välja ut kista och annat som behövs den dag då farsan sätter tofflorna.

Det är inte mycket som händer i MADEMOISELLE CHAMBON. Filmen är nästan direkt minimalistisk på flera sätt. Ofta är scenerna långa och ordlösa. Jean och mademoisellen fattar tycke för varandra utan ord. De sitter stilla, ofta ensamma, men vi ser i deras ögon och känner av stämningen vad som sakta håller på att ske. Detta är förstås väldigt skickligt gjort. I en amerikansk film hade en orkester fläskat på med sina smörigaste stråkar. I en svensk film hade de förklarat allt i långa, onödiga dialoger. I Brizés film behövs inte detta.

Är filmen stillastående? Jo, det kan man väl säga. Är den tråkig? Nej, jag tycker inte det. Jag engagerades av den lilla berättelsen. Jag njöt av det provencalska lugnet. Ibland satt jag med ett fånigt leende på läpparna. Det här är stillsam poesi på ett sätt fransmän kan komma undan med.

Dessutom är samtliga inblandade rollfigurer sympatiska, och det är ju ganska ovanligt. Jean tycker ju inte illa om sin fru, det är bara det att han råkar falla för mademoiselle Chambon.

När jag kollade upp fakta om filmen noterade jag att den bland annat är inspelad i Marseille. Men staden nämns aldrig. Man får sällan se några miljöer. Människorna står i centrum, ibland skymtar miljöer bakom dem. I en scen åker Jean och fröknen till en plats med fantastisk utsikt över trakten, men i övrigt skulle filmen kunna vara inspelad precis var som helst i Frankrike - eller åtminstone i södra delarna.

MADEMOISELLE CHAMBON blev en trevlig överraskning för mig. Kanske är jag för snäll nu när jag betygsätter den, men det struntar jag i. À votre santé!

 

 

 

 

 

(Biopremiär 23/7)