Bio: Letters to Juliet

Foton copyright © Nordisk Film

Jamen, för jävelen!

Igår såg jag det fina, franska kärleksdramat MADEMOISELLE CHAMBON. Idag var det dags för mer kärlek. I amerikansk tappning. Fast kärleksfilm eller kärleksdrama är att ta i. Kärleksdravel känns mer passande.

Amanda Seyfried (som ju ser ut som en fisk) är Sophie, som jobbar som faktagranskare på The New Yorker. Hon är förlovad med italienaren Victor, som spelas av mexikanen Gael García Bernal. Victor ska öppna restaurang i New York, han är en jävel på att laga mat och han tycker även om att vifta med armarna.

Victor ska åka till Verona i Italien för att träffa- och skaffa leveran-törer av råvaror och Sophie följer med - resan ska bli något slags bröllopsresa i förskott. Men väl där blir det inte som Sophie tänkt sig. Victor babblar nämligen bara om mat, tänker bara på mat, åker bara till ställen som har med mat att göra, så när han far iväg till en vinauktion i en annan stad, stannar Sophie kvar i Verona.

Hon hittar en kåk i vilken Julia från Romeo & Julia tydligen bott; massor av fruntimmer vallfärdar dit varje dag för att skriva brev om kärlek till Julia; brev som de sedan trycker in i muren. Sophie följer efter en kvinna som samlar upp dessa brev - det visar sig att några kvinnor jobbar med att besvara breven; de hävdar att de jobbar som Julias sekreterare.

Sophie råkar hitta ett gammalt brev från 1957, som hon besvarar. Ett par dagar senare stövlar Johan Glans in till Sophie och de andra kvinnorna. Nej, det är förstås inte Johan Glans. Det är en ung engelsman som heter Charlie och som spelas av australiern Christopher Egan. Men han ser ut som-, rör sig som- och beter sig som Johan Glans. Och han är minsann inte glad. Nu är han i Verona tillsammans med sin farmor Claire (Vanessa Redgrave), som en gång skrev brevet Sophie besvarat. Nu vill hon leta upp sitt livs kärlek Lorenzo, som hon inte träffat sedan hon valde fel 1957. En korkad idé, anser Johan Glans.

Den oromantiske Johan Glans tycker att Sophie är en vidrig människa, men det gör inte Claire och tillsammans åker de runt i Toscana för att besöka alla Lorenzo Bartolini som bor där. Nu såg jag i förtexterna att Franco Nero skulle medverka, så jag förstod förstås på en gång att de skulle hitta Nero på slutet.

Franco Fucking Nero!

Han gör entré ridande på en häst!

Jag var nästan på väg att höja betyget bara på grund av detta, men då skulle jag vara oschysst mot er. För det här är en fullkomligt vedervärdig film, vars enda försonande drag är de tjusiga italienska miljöerna - och Franco Nero.

Varför Sophie är förlovad med Victor är en gåta - de två är olika som eld och vatten. Det hade förresten varit betydligt mer intressant om filmen istället handlade om hans matäventyr. Senare blir förstås Sophie förälskad i Johan Glans. Fan vet varför. Han är bara en konstig torrboll. Jag minns inte vad han sa att han jobbade med, men jag gissar på syokonsulent.

Däremellan är det något alldeles oerhört banalt - och segt. Filmjäveln slutade ju aldrig! Den bara fortsatte och fortsatte och fortsatte. Jag började stånka och stöna. Aldrig blir det romantiskt eller roligt eller lite gulligt - eller ens underhållande. Antagligen måste man vara en tolvårig flicka för att uppskatta det här. Eller kärring. Jag vet inte.

Regissören Gary Winicks förra film var den avskyvärda BRIDE WARS. Riktigt så illa är det inte den här gången, men LETTERS TO JULIET är allt annat än bra.

Oliver Platt spelar redaktör på The New Yorker, men nämns inte i rollistan.

Det ska han vara glad för.

(Biopremiär 23/7)