lördag 31 juli 2010
Mina gamla VHS-recensioner, del 3 av 4
fredag 30 juli 2010
...Vem läser egentligen serietidningar?
37 000 ex. Så många exemplar av Anders And & Co säljs det varje vecka. Att jämföra med 70- och 80-talens upplagor på runt 200 000 ex. Men i Sverige går det inte mycket bättre. Från 2008 till 2009 sjönk Kalle Anka & Co:s upplaga från 83 000 till 71 000.
Då hör det till saken att Kalle Anka fortfarande är den stora bästsäljaren i Sverige, vid sidan av Bamse, skulle jag tro - jag har dock ingen aning om vad Bamses upplaga ligger på.
Övriga svenska serietidningars upplagor är skrattretande låga. En god vän som tidigare arbetade på Schibsted innan de lade ner- och sålde av sin serieavdelning, berättade att de av deras tidningar som sålde bäst, hade utan tvekan lags ner om de haft samma upplaga för tjugo år sedan.
Min och Jimmy Wallins gratistidning EDVARD!, som medföljde Nya Upplagan, kom ut i 20 000 ex. Det är en förhållandevis stor upplaga idag!
I artikeln i Sydsvenskan uttalar sig en kvinna på Egmont Kärnan i Sverige. Hon hävdar att enligt undersökningar läses varje nummer av Kalle Anka & Co av sex till åtta personer. Öh ... Va? Okej att övriga familjemedlemmar läser tidningen, och en och annan kompis, men sex till åtta personer? Det handlar liksom inte om Nöjesguiden, som ligger utslängd på caféer...
Damen på Egmont säger även att de sammanlagt säljer femton miljoner exemplar om året av sina serietidningar. Men de flesta av dessa tidningar är ju plojtitlar. Kortlivade barntidningar baserade på TV-program och leksaker, de säljs inplastade med en leksak. "Riktiga" serietidningar finns det skrämmande få av, och de säljer inte mycket. Fantomen vacklar sedan årtionden. Mangavågen har dött ut, vad alla de horder ungar som läste manga började läsa istället har jag ingen aning om.
Läser man tidningarnas kultursidor, konstaterar man att det ju finns en lång rad uppmärksammade svenska serieskapare - främst kvinnliga sådana (numera dominerar brudarna i branschen) - som ger ut "seriösa" album som får bra kritik, som vinner priser och tilldelas stipendier så att de kan livnära sig på att rita serier (även om de flesta är skitdåliga och inkompetenta).
Men allvarligt talat: ni tror väl inte att deras album säljer - eller gör ni det? Det handlar ju inte precis om kioskvältare.
Dagens genomsnittsliga serieläsare torde vara åttaåringar, sönderpiercade vänsterbrudar i 25-årsåldern, och män över 40 som drömmer sig tillbaka till 70-talet. Jag tillhör den sistnämnda kategorin.
torsdag 29 juli 2010
Bio: Mr Nobody

Telefonkö
Bio: The Boys are Back
THE BOYS ARE BACK. Det låter som en actionkomedi. Det är det inte. På filmaffischen ståtar en smilande Clive Owen och man får intryck av att det är en komedi. Det är det inte heller.
Nej, det här är ett drama av Scott Hicks som gjorde SHINE, det där pianodramat. Den här gången bygger filmen på en bok av sportjournalisten Joe Warr, som skrivit om sitt liv. Men det handlar inte om sport.
Joe Warr är en engelsman boende i Australien. Han är lyckligt gift med en vacker kvinna och tillsammans har de en liten son, sexårige Artie. Joe har även en tonårig son, Harry, från ett tidigare äktenskap, men han bor i England och vill inte veta av sin far.

Men Joe gör så gott han kan. På Arties skola träffar han på Laura (Emma Booth), som ser ut som Traci Lords och har en dotter i Arties klass. Joe blir betuttad i Laura, men hon tycker att han krökar för mycket och lever som en gris. Tårarna sprutar.
Då försöker Joe skärpa sig och det går väl rätt bra.
Det är förstås inget fel på skådespeleriet i den här filmen. Det är bara det att det blir för mycket av precis allting. Det här får bygga på en sann historia hur mycket det vill (och en sann historia behöver ju inte betyda att filmen är bra), men det känns mest som en följetong ur valfri veckotidning.

ande historia" och den försöker vara fin och gripande på alla sätt. Det är den inte.
Men miljöerna från Australien är tjusiga, om man nu vill gå på bio och betala pengar för att se sådant.
Lille Artie är en fullkomligt vidrig ungjävel, han ser tammefan ut som Damien - hade Gregory Peck dykt upp, hade han genast rotat runt i ungens hår och hittat tre sexor i hårbotten. Det verkar vara något psykiskt fel på Artie, men det framgår aldrig riktigt.

(Biopremiär 30/7)
Trailer till Sucker Punch
Mina gamla VHS-recensioner, del 2 av 4
MYSTERIE
(Prisma)
orig.titel: Misterio
äks “Dagger Eyes” och “Murder Near Perfect”
Regi: Marcela Fernandez Violante och Carlo Vanzina
Med: Janet Ågren, Carole Bouquet, Duilio Del Prete, John Steiner, Gabriele Tinti, Jon Van Ness
Italien 1983
“En mycket stark action/ äventyrsfilm i samma anda som Bondfilmerna” står det på omslagets baksida. Jojo. Om man tycker att en italiensk giallo mot spionbakgrund känns som James Bond, kan det nog stämma. Men det tycker man ju inte.
Den här filmen är mest intressant då Janet Ågren från Landskrona medverkar. Nio minuter in i filmen dyker hon upp, men redan 23 minuter in i filmen mördas hon med knivförsedd stödkäpp.
En fet tysk turist i Rom råkar fotografera en krypskytt av en slump. Han gömmer filmrullen i sin lyxiga cigarrett-tändare. På kvällen plockar han upp det franska lyxfnasket Mystere (Bouquet) och hennes kollega (Ågren). Ågren stjäler tändaren utan att känna till dess innehåll. Tysken Mördas. Ågren mördas. Bouquet jagas av mordiska KGB-agenter.
En karatekunnig amerikansk snut (amerikansk snut i Rom?!) försöker lösa fallet. Snuten kommer över en massa pengar, skiter i Bouquet, och drar till Hong Kong. Bouquet följer efter, och de försonas i sänghalmen.
Mysterie är en ganska skoj film. En fartfylld biljakt är relativt välgjord, medan den avslutande karatefajten tillhör filmhistoriens sämsta. Fotot är mestadels bra, och John Steiner, som här spelar illasinnad KGB-agent, är som bekant alltid bäst.
Den svenska texten är inte att leka med. Filmen verkar vara översatt av en Hermods-student. Bouquet till polisen: “Screw you!”. Översättning: “Knulla dig i örat!”. Eller: “I thought you didn't like white girls”. Översättning: “Jag trodde inte du gillade ödlor” (?!).
ONDSKANS SVARTA KATT
(VTC)
orig.titel: Il Gatto Nero
Regi: Lucio Fulci
Med: Patrick Magee, Mimsy Farmer, David Warbeck
Italien 1981
En av de få Fulci-filmer, vars svenska utgåva fortfarande går att få tag på lite varstans. Filmen gjordes 1981, samma år han även gjorde The Beyond och The House by the Cemetery, två extremt blodiga och lustiga filmer. Därför blev Fulcis fans besvikna över denna tama återgång till gotisk skräck.
Själv tycker jag att Ondskans svarta katt är en rätt fascinerande film. Den påstår sig vara baserad på Poes novell, men bortsett från en svart katt och slutet med nämnda katt inmurad i en vägg, har filmen inget med Poe att göra.
Ondskans svarta katt är otroligt skum och flippad. Patrick Magee (i en av sina sista roller) går omkring på en kyrkogård och spelar in ljud från de döda (?). Mimsy Farmer är en fotograf, som går omkring och...hm, jag vet inte riktigt vad hon gör.
Folk i den lilla engelska byn dör på oförklarliga sätt. Den gemensamma nämnaren verkar vara Magees katt. Farmer forskar i fallet. David Warbeck är en polis som anländer för att reda ut det hela. Han hypnotiseras av katten, och blir påkörd av en bil, men överlever. Magee försöker döda katten, men den kommer tillbaka. Magee murar därför in katten och Farmer i sin källare. Katten jamar, och det hela avslöjas.
Vad som egentligen försiggår i filmen tror jag inte ens manusförfattaren hade koll på. Det här är skitkonstigt. Men jag kan inte påstå annat än att jag gillar filmen litegrann. Tyvärr är filmen omskannad från widescreen till fullscreen, vilket medför att man i de (alltför) många närbilderna på ögon enbart ser näsroten!
Men även om du nu inte råkar vara nasolog ska du inte hänga läpp för det, utan använd dina öron, då Pino Donaggios ledmotiv är strålande.
TÅGMARODÖRERNA
(Walthers video/ Cinehollywood)
orig.titel: L' Ultimo treno della notte
äks Night Train Murders
Regi: Aldo Lado
Med: Flavio Bucci, Macha Meril, Gianfranco De Grossi, Enrico Maria Salerno, Marino Berti, Franco Fabrizi, Irene Miracle, Laura D'Angelo
Italien 1971
Ibland kan man göra verkligt oväntade fynd i lumphandlar och dylikt. Som den här filmen, t ex. Jag hade inte den minsta aning om att den här megasleaziga italienska exploitation-rullen hade släppts i Sverige - jag kände inte ens till att gamla, goa Walthers Video distribuerade en serie filmer kallade Cinehollywood.
Hört talas om Night Train Murder hade jag förstås gjort, och därför kanstade jag mig handlöst över detta Last House on the Left-plagiat. Wow, liksom. En film som börjar med en fin sång framförd av Demis Roussos (!) kan inte vara fel, i synnerhet inte som Ennio Morricone står för resten av musiken.
Två flickor - en tyska och en italienska - ska åka tåg från Tyskland till Italien, där de ska fira jul hos italienskans föräldrar. Två knarkande ligister, som gör sitt bästa för att efterlikna David Hess, tar sig ombord på tåget, och då de inte har biljetter, gömmer de sig i flickornas kupé. Med på tåget finns även en mystisk kvinna, spelad av Mascha Meril från Deep Red.
En av ligisterna våldtar Meril, som visar sig gilla vad hon utsätts för. Snart står hon på ligisternas sida. Utan att någon annan på tåget märker något, våldtar Meril och de två ligisterna våra hjältinnor i en drygt tjugo minuter lång scen. En förbipasserande gubbe blir indragen i kupén, och tvingas delta, innan han lyckas fly.
En av flickorna försöker fly, och klättrar ut genom ett fönster. Hon dimper i backen, och slår ihjäl sig. Ligisterna dödar den andra flickan, och kastar ut henne genom ett fönster. Jag antar att de löst biljett till en Deep Red-avgång.
Italienskans föräldrar väntar på tåget. När det anländer, och flickorna inte finns med, blir de konfunderade. På stationen träffar de Meril,och de två ligisterna. Meril har skadad benet, och då italienskans far är läkare, erbjuder han hjälp. De åker allihop hem till villan föräldrarna bor i.
De båda flickornas lik upphittas, och när föräldrarna hör detta på radio, fattar de att det är deras gäster som ligger bakom. Fadern tar en stor, jävla rockhängare (eller vad det är) i metall, och spetsar den ene ligisten. Därefter hämtar han familjens hagelgevär, och skjuter ner den andre ligisten. Meril skonas. Slut.
Nämen! Vilken upplyftande film! En av de sleazigaste jag äger. Filmen har inga som helst stilistiska grepp, och är på det hela taget rätt ful. Men den är hyfsat kompetent gjord, och allt annat än tråkig.
Den svenska utgåvan är i letterbox, men har något urblekta färger. De svenska textremsorna är osedvanligt fula.
DARKMAN 2
(CIC)
Regi: Bradford May
Med: Larry Drake, Arnold Vosloo, Kim Delaney
USA 1994
Sam Raimi’s “Darkman” är en superhjälte-pastisch som nästan är mer Batman än Batman själv. När det nu är dags för uppföljare, gör man dem direkt för video, dock med en hyfsad budget, vilket gör att denna film ser något bättre ut än standard direkt-på-video-rullarna.
Raimi har nöjt sig med att producera tvåan, och han skulle nog behövts i regissörsstolen för den här uppföljaren lyfter aldrig riktigt, och känns lite småseg. Larry Drake spelar återigen den onde och farlige (och fule) Durant, som dog i förra filmen. Här återuppstår han, för att låta sig bekämpas av Darkman, som den här gången spelas av Arnold Vosloo, tidigare känd som den där skurken i Hard Target som Van Damme tömmer två pistolmagasin i. Darkman är fortfarande lika sönderbränd, och jobbar vidare på att försöka snida till en mask som inte förstörs efter några timmar. Herregud, det borde väl inte vara så svårt? En sådan mask fixade Henry Darrow åt Den Osynlige Mannen redan 1975!
Det är hyfsat kompetent gjort, och Bradford May försöker lägga in Raimi-artade inslag, men regin är annars alltför stel och oinspirerad, och det hela håller inte riktigt. När detta skrivs, har Darkman III inte släppts än.
Dolph Lundgren ÄR The Killing Machine
From director Dolph Lundgren...
ICARUS heter tydligen numera THE KILLING MACHINE - en inte helt ovanlig titel. Svensk DVD-premiär i oktober.
Som vanligt ser Dolphan bättre ut nu när han är över 50 än han någonsin gjort, och det verkar ju vara fläskig och blodig action. Efter trailern kan man se flera klipp ur filmen.
...Och så är ju Bo Svenson med i den här! Jag har alltid velat se en film där Bo och Dolph spelar far och son. De är The Swedes och har en bilbärgningsfirma i en håla i mellanvästern. De smugglar hembränt, det är biljakter och det är knytnävsslagsmål. I uppföljaren måste de rycka in och jobba som sheriffer.
onsdag 28 juli 2010
Bio: Bröderna Karlsson
Vanna Rosenberg har jag alltid tyckt är tradig. Här spelar hon dessutom en tradig kvinna.
BRÖDERNA KARLSSON är förresten en rätt ful och grå film. Varför begriper jag inte.
En gång på 90-talet såg jag Sundvall äta middag på en uteservering på Stureplan. Han var iförd en keps det stod "Jägarna" på. Det såg väldigt roligt ut.
(Biopremiär 29/7)
Bio: Trollkarlens lärling

telserna är förstås Merlin - fast jag var aldrig så förtjust i honom. Jag har alltid tyckt det är fusk med snubbar som kan trolla. Okej, TV-serien MR MERLIN var ju kul...

Men Dave träffar även på Balthazar på nytt. Horvath är tillbaka och denne slemme trollkarl tänker hitta krukan med Morgana och släppa henne lös, och då kommer hon se till satt världen går under. Alltså måste Dave utbildas så att han kan assistera och kämpa mot ondskan han med.
Jag måste erkänna att TROLLKARLENS LÄRLING, i regi av Jon Turteltaub, blev en angenäm överraskning. Väldigt oväntat, jag hade väntat mig något jobbigt som TRANSFORMERS 2. Jag kan ju inte påstå att trailern till den här bådade gott.
Det är alltid jobbigt att se på strider där folk kastar gnistrande CGI-effekter på varandra, det är det även i den här filmen och det finns några sådana scener. Men däremellan är det riktigt trevligt och ofta roligt. Till stor del beroende på unge Baruchel, som inte är en standardhjälte - jämför med frikadellen som spelade Percy Jackson på bio i våras. Självklart är det även en fördel att filmen har en utmärkt skådespelare som Alfred Molina i skurkrollen. Bellucci är dock inte med mer än fem minuter sammanlagt.
Här finns många bra oneliners, flera kul episoder, och i mitten återges handlingen i Disneys tecknade Musse Pigg-historia, när Dave inser att han har tio minuter på sig att städa sitt källartillhåll.
Efter eftertexterna kommer en väldigt kort scen som inte helt oväntat pekar på en uppföljare. I denna snutt förekommer även Musses strutformade, stjärnprydda mössa från FANTASIA.
Filmen innehåller ett STAR WARS-skämt
(Biopremiär 28/7)
tisdag 27 juli 2010
Det här slog mig just (angående mangadomen)
Men när jag vid lunchtid idag satt och drack kaffe och läste Sydsvenskan, kom jag att tänka på något som verkligen har med det här att göra, och som jag glömt bort. Fram tills den där koppen kaffe, alltså.
När nummer ett av den nu nerlagda serietidningen Manga Mania kom ut, recenserade jag den över nästan en helsida i Helsingborgs Dagblad. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i manga, men jag skaffade nummer ett för att se om det var något att ha. Och jag måste säga att jag ryggade tillbaka när jag läste serierna i tidningen.
Jag vill minnas att Manga Manias målgrupp - enligt en på förlaget - var ungar mellan tolv och sexton, give or take. Den var i alla fall betydligt yngre än jag trodde efter att ha läst tidningen. Själv var jag runt 35.
Detta första nummer innehöll massor av lättklädda skolflickor och svettiga killar och gubbar som antingen tittade på-, smög efter- eller fantiserade om dessa flickor och deras kroppsdelar. Jag blev rätt ställd. Jag hade sett regelrätta japanska porrserier innan dess. Jag hade sett groteska animéfilmer med tentakelsex.
Det jag reagerade mest på var att man ingenstans i tidningen presenterade serierna och den kultur de bygger på, inte ett ord om Japans dyrkan av barndomen som livets bästa tid; något som bland annat lett till den för oss västerlänningar väldigt suspekta skolflicksfetischismen i Japan. Och därför tyckte jag att dessa japanska mainstreamserier kändes mer kinky och bisarra än de mer beryktade, perversa avarterna.
Jag påpekade detta i min recension. Det kändes lite obehagligt och gubbsjukt (annars ett uttryck jag hatar) att läsa tidningen - åtminstone för mig som vuxen man. Dock ville jag förstås inte förbjuda någonting, tidningen var ju egentligen harmlös. Fast jag hade på känn att den kunde misstolkas i vissa kretsar...
Det dröjde inte länge innan min recension blev ett hett diskussionsämne på nätet. Alla mangadårar avskydde mig och kallade mig "moralkärringen på HD" - well, now that's a first! Någon såg dessutom till att läcka ut mitt telefonnummer, vilket ledde till att jag fick byta nummer. Det började ringa tosiga mangafans. De var fan inte kloka.
Jag fick även ett långt mail från den nu åtalade översättaren, i vilket han förklarade det mesta av tidningens innehåll och vad serierna anspelade på. Det mailet borde faktiskt publicerats i tidningen som programförklaring.
Några år senare fick jag höra att redaktionen för Manga Mania kommenterat min recension med "För det första är det Pidde Andersson som skrivit recensionen, och för det andra har han ju rätt!"
Nu sitter vi här med en extremt kontroversiell dom. Och vad kan jag säga, mer än Vad var det jag sa?
The Expendables i Sverige
Övriga filmer som Future Film kommer att släppa är bland annat THE CRAZIES och BROOKLYN'S FINEST.
Foto copyright (c) Future Film Distribution Sweden AB
Mina gamla VHS-recensioner, del 1 av 4

Nåja.
Här är första delen av fyra i min nya samlarserie!
AMERICAN YAKUZA
(Filmco)
Regi: Frank Capello
Med: Viggo Mortensen, Michael Nouri, Ryo Ishibashi
USA 1994
En liten överraskning på actionvideofronten. Vad som borde blivit ännu en dussinactionrulle, blir plötsligt intressant och bra, p g a att hjälten spelas av Viggo Mortensen, och av att den är snygg och kompetent gjord.
Yakuzan, den japanska maffian, breder ut sig i USA. Mortensen spelar en agent som infiltrerar yakuzan, och blir intagen som medlem. Snart utvecklas en vänskap mellan honom och den lokale yakuzaledaren. Föga originellt, men konceptet har funkat tidigare, och funkar även nu.
Även den italienska maffian, ledd av den cigarrökande Michael Nouri (som säger "fuck" så ofta som möjligt) dyker upp, och försöker sätta käppar i hjulet för yakuzan.
I sann Hong Kong-anda handlar det mycket om Ära, Heder och Blodsband, men filmens raison d'être är de många, och klart John Woo-inspirerade eldstriderna. Folk skjuter med en pistol i varje hand, samtidigt som de kastar sig (filmat i slowmotion, såklart).
Scenen där Mortensen åker omkring i en skåpbil tillsammans med några skrattande och sjungande japaner, som envisas med att spela lustig japansk popmusik borde bli klassisk.
OPEN FIRE
(Egmont)
Regi: Kurt Anderson
Med: Jeff Wincott, Patrick Kilpatrick, Mimi Craven
USA/Canada 1994
Kanadensiska bolaget Image Organization, drivet av producenten Pierre David, brukar vara pålitliga när det gäller snabbproducerade actionrullar där underhållningshalten är lika hög som våldshalten. Det rör sig om kompetent tillyxade filmer, som påminner om TV-deckare, förlängda med hjälp av brutala, väkoreograferade kampsportsdrabbningar. Jag har en viss svaghet även för Jeff Wincott, känd från odödliga klassiker som ”Martial Law II: Under Cover”, ”Mission of Justice”, och ”Martial Outlaw”, en kanadensare som faktiskt agerade på film och TV långt innan han blev martial arts-stjärna. Han är alltså inte ännu en i raden av kampsportare som skaffat sig filmkontrakt. Wincott agerar lika bra som han sparkar motståndarna sönder och samman. Med lite bättre tur borde han ha blivit en större stjärna än töntar som Steven Seagal och van Damme. För övrigt är han bror till Michael Wincott, dvs Top Dollar i ”The Crow”! Image slår hårt på trumman för Open Fire. Tillsammans med recensionskassetten medfölde ett texthäfte författat av produktionsfolket själva. Korta biografier om de medverkande framför och bakom kameran är alltid intressant, men i övrigt är det mest en massa uttalanden om hur bra och ovanlig filmen är.
Open Fire är varken bra eller ovanlig. Det här är Die Hard rakt av. Ett gäng hårdföra bovar ockuperar någon sorts kemisk fabrik, och tar arbetarna som gisslan. De - bovarna alltså - tänker framställa nervgas. FBI och polisen omringar stället, men vågar inte göra något. Wincott är en fd FBI-agent, vars far finns bland gisslan.
FBI skickar hem Wincott, men självklart tar sig vår hjälte in i fabriken ändå, och dödar rutinmässigt alla bovarna.
Man sitter filmen igenom och retar sig på alla stölder. Okay om de gjort en Die Hard i ny miljö, men detta är för likt originalet. Det finns t o m en scen, i vilken Wincott hänger i en hisstrumma, som fylls med eld efter en explosion. Slutstriden står mellan Wincott och Kilpatrick i ett verktygsskjul. Har vi inte sett detta tidigare? Jojomen. En nästan identisk scen återfinns i Hong Kong-rullen In the Line of Duty med Michelle Khan.
Fajterna är självklart väl genomförda, men alltför likartade, och går aldrig över gränsen som i Wincotts tidigare filmer. Vi får inte se Wincott utföra sitt varumärke, dvs att med hjälp av två käppar slå sönder alla ben i motståndarens kropp, nerifrån och upp, som om han spelar xylofon. Regin är osedvanligt träig. Med andra ord, Open Fire är en rätt tråkig film.
...Hm. Jag upptäckte just att jag faktiskt suttit och skrivit en lång, ingående recension av en ointressant dussinrulle. Tja, någon ska ju göra det.
SERIAL MOM
(Filmco)
Regi: John Waters
Med: Kathleen Turner, Sam Waterson, Mink Stole, Ricki Lake, Traci Lords, L7
USA 1993
Vågen! Vågen! Serial mom är en otrolig film! Jag kunde omöjligt sitta ner när jag såg den - jag gjorde vågen stup i ett!
Enligt ett av recensionscitaten på kassettens omslag, är detta Waters mest helgjutna komedi, och det måste nog stämma. Jag kunde omöjligt slita mig från TV:n. Det här var så fantastisk bra och roligt, att jag inte visste till mig.
Kathleen Turner är minst sagt strålande som den Doris Dayiga hemmafrun, som spårar ur, och förvandlas till USAs populäraste massmördare. Jodå, som satir över människans fascination över-, och medias spekulationer i våld, är Serial mom betydligt bättre än den i mitt tycke rätt kassa Natural Born Killers (fast jag antar att herr medredaktör Paulsson allt annat än håller med på den punkten).
Är man dessutom något så när bevandrad i psykotronisk film, kan man även avnjuta flertalet scener med filmanknytning. Bl a ser vi en kille som läser en Betty Page-tidning, och senare går hem och hetsar upp sig med Chesty Morgan-filmen Double Agent 73. Wooga wooga.
Till filmens absoluta höjdpunkter hör scenen med rockkonserten, där L7 uppträder under namnet Camel Lips. Turner flyr in i publikhavet, men blir igenkänd, och gör stor succé. Hyr eller dö!
LIKET SOM FÖRSVANN
(Walthers video/ Cinehollywood)
äks Silence the Witness
Regi: Giuseppe Rosati
Med: Bekim Fehmin, Rosanna Schaffino
Italien 1970
Ännu en film i Walthers för mig okända Cinehollywood-serie. Det här är en thriller om en läkare, som blir indragen i en mordhistoria med maffian och toppolitiker inblandade.
Två skurkar mördar en polis. När de kör från brottsplatsen, håller de på att krocka med läkaren. Skurkarna kör av vägen. Den ene dör, medan den andre blir svårt skadad. Läkaren rusar in i bilen för att erbjuda hjälp. Den sårade skickar iväg läkaren till en telefon i närheten. Där stöter läkaren på en polisbil. När han tillsammans med poliserna återkommer till olycksplatsen, har skurkarnas bil försvunnit. Poliserna tror inte på läkarens historia.
Läkarens liv blir alltmer komplicerat. Sjuksystern på hans privatklinik säger upp sig. Han och hans fru blir vräkta. Han kopplas ihop med mordet på en hora. Och så vidare. Visst är det maffian som försöker sätta dit honom.
Det här är en helt okay film - fram till slutet. Silence the Witness lider nämligen av vad som på fackspråk brukar kallas an irritating non-ending. Men musiken är rätt fräck (även om jag saknar bongos). Filmen är släppt i letterbox.
måndag 26 juli 2010
Jag recenserar Faceless
Champagnepartiet...?!
Det har kanske skrivits och pratats mycket om de här på sistone, vad vet jag, men jag har inte hört talas om dem förr.
Väldigt illa valt namn - men det känns som om delar av programmet kunde vara skrivet av mig. Annat skriver jag inte under på.
TOPPRAFFEL! är en hyfsat opolitisk blogg. Men ändå. Att ange "större presstöd för mindre tidningar" redan som andra punkt bland de viktigaste frågorna är ju unikt. Men varför ska kollektivtrafiken vara fri enbart i stor-Stockholm? Jag har slutat åka buss i Malmö eftersom det är löjligt dyrt; när jag flyttade hit lade jag flera hundra kronor i veckan på bussfärder, innan jag insåg att jag lika gärna kan promenera.
Inte ett ord om flyktingpolitik och sådant.
Synd att jag inte är så förtjust i champagne. Det vore bättre med gratis whisky på kvällarna.
Men allvarligt talat. Vem fan röstar på ett parti som heter Champagnepartiet?
Här är pressreleasen:
Champagnepartiet på väg in i riksdagen
2010-07-26 00:58Vi känner att det är dags för Sverige att öppna portarna till ett framtidsparti som slåss för dom svaga i samhället, som vill göra sin röst hörd och alla dom som vill kunna dricka champagne men inte har råd. Partiets 12 viktigaste frågor!
1. Lägre skatter för låginkomsttagare
2. Större presstöd för mindre tidningar
3. Sänkt restaurangmoms
4. Skatterabatter till unga företagare
5. Bort med revisorer för småföretagare
6. Höjda bensin-/utsläppsavgifter
7. Höjda skatter på biltullar
8. Inga STÖD-pengar till vissa statliga företag som går dåligt
9. Fri kollektivtrafik i Stor-Sthlmsområdet
10. Fritt att deklarera inkomster under 55.000 SEK
11. Förenkla alla skatteregler
12. Fri Champagne mellan 22-02 på samtliga krogar
Champagnepartiet kommer inte bara vara de roligaste partiet i valrörelsen utan kommer även att bjuda alla på champagne under hela valkampanjsturnén, fortsätter Peter von Walden.
Med våra 9.2 % från Demoskop senaste mätning ger det oss en klar bild på vart vi är på väg, nämligen in i riksdagen med stormsteg säger en nöjd partiordförande Peter von Walden
Välkommen till Champagnepartiet
Peter von Walden
Partiordförande
0763088022
http://www.facebook.com/#%21/group.php?gid=113408118697507&ref=ts
Champagnepartiet är partiet som är mer än ett vanligt parti. Vi är en mix av de bästa tänkbara i alla färger.
söndag 25 juli 2010
Halldoff död
Någon gång i slutet av 1990-talet attackerades jag av Sveriges Radios Gunnar Bohlin med en mikrofon i högsta hugg. "Om jag säger Janne Halldoff, vad säger du då?" undrade han. Jag svarade med att citera - och imitera - Ernst-Hugo Järegård ur Halldoffs CHEZ NOUS. Jag minns inte exakt nu, men Järegård äger en sexklubb i filmen och pratar om att det ur högtalarna strömmar Segovia.
Jag såg en hel del Halldoff på den tiden. Jag såg nog hela hans produktion, förresten. Han var rätt ojämn. Ibland jättebra. Ibland totalt jävla osebar (som STENANSIKTET med Ted Gärdestad). Men alltid intressant.
Som barn såg jag FIRMAFESTEN på TV. Det torde ha varit i slutet av 70-talet. Dagen efter berättade jag för min moster att jag sett den, varpå hon frågade "Får du se på sådana porrfilmer?". Det dröjde två decennier innan jag lyckades se om FIRMAFESTEN. Det enda jag kom ihåg från TV-visningen var sexscenerna. Och att Lasse Berghagen medverkade.
Litterära parodier
Jag hade turen att råka passera Stortorget just som den dansande polisen framträdde. Jag gissar att idag var sista dagen. En rätt stor klunga människor hade stannat upp och utgjorde applåderande publik. Precis som för en vecka sedan var det roligare att betrakta publiken, i synnerhet de som inte kände till att det handlar om en performance. En tjej med okänd dialekt pratade i mobil och sa "Jag är på Stortorget och ser på ... en polis som ... öh ... dansar..."
Som jag ju så ofta gör tittade jag in om Hamrelius och plockade lite bland de engelskspråkiga böckerna.
Jag läste aldrig "Pride and prejudice and zombies" när den kom för, vad var det, ett eller två år sedan. Visst, den fick rätt bra kritik, men det hela lät som något som hade varit kul på fem sidor i MAD och inte som en hel roman.
Nu har "skräckparodier på klassisk litteratur" - eller vad jag ska kalla det - blivit en egen genre. På skräckbordet (Hamrelius har ett sådant) låg ett flertal liknande böcker. Och de känns inte så lockande. Visst, "Jane Slayre" är en kul titel, men jag vet inte om det är så kul med en hel roman om Jane Eyre som vampyrjägare. Eller den där om Henrik den åttonde som varulv, vad den nu heter. Ett skämt på 400 sidor är för mycket. Det är som filmen EN DING, DING, DING, DING VÄRLD - tre timmar slapstick.
Hmm.
Men det finns kanske en hacka att tjäna här? Kanske är det läge att börja skriva skräckparodier på svenska klassiker?
"Blodröda rummet".
"Doktor Glas & herr Hyde".
"Kungsgatan som Gud glömde".
lördag 24 juli 2010
DVD: Deadly Impact

The Lion spelas av Joe Pantoliano, och han är bra, som han brukar vara. Härligt galen och säger saker som "Saving your wife is not an option". I en scen har han tagit sig in i Toms hem och medan han går runt där, passar han på att pissa i en guldfiskskål. Fantastiskt!
DEADLY IMPACT är en okej liten film. Efter inledningen hoppades jag att den skulle vara bättre än den var, men det är ingen plåga att titta på filmen. Mitt betyg är lite luddigt.
fredag 23 juli 2010
Kändisspotting på Norra Vallgatan
Jodå, Michael Segerström var på vernissagefesten för Sjöwall/Wahlöö-utställningen. Men han verkade inte ha lust att prata om Åsa-Nisse, han såg lite besvärad ut. Och jag vågade inte ens nämna PÅ KURS MED KURT.
Men tidigare nu ikväll såg jag veckans störste kändis.
Iförd kostym och solglasögon korsade han Norra Vallgatan...
...Kjell Lönnå.
Machete & The Expendables - igen!
Och här är lite pratande hårdingar ur THE EXPENDABLES:
The Expendables - Cockpit
Uploaded by teasertrailer. - Full seasons and entire episodes online.
The Expendables - Tattoo
Uploaded by teasertrailer. - Full seasons and entire episodes online.
Alice in Wonderland with machine guns
Storyn verkar skitkonstig. Något som en tös som på 1950-talet sitter inlåst på ett mentalsjukhus och har hamnat i en drömvärld, och som måste stjäla fem prylar för att kunna fly.
Det låter som om resultatet kan bli precis hur som helst.
Men det spelar ingen roll.
Jag vill inte missa en film vars promoaffischer ser ut så här: