Livet på en laxmacka: livet enligt Cato

Ibland händer det ju att folk tycker att man ska skaffa sig ett liv. De gillar inte att man snöat in på något obskyrt och fånigt. "Skaffa dig ett liv, din nörd!"

Och då kan man ju faktiskt skaffa sig ett liv. Från och med nu går det till exempel alldeles utmärkt att skaffa sig Åke Catos liv.

Jag har alldeles nyss återvänt från restaurangen SMAK, där det hölls så kallat releaseparty för Åkes självbiografi "En levande gosse" (Sivart Förlag). Där bjöds det minsann på laxmacka - något som fick mig att konstatera att jag alla gånger jag ätit på SMAK har bjudits på fisk.

I vanliga fall brukar jag höja medelåldern när jag dyker upp på tillställningar - i synnerhet sådana anordnade av till exempel Nöjesguiden. Fast det händer ju att jag sänker medelåldern. Detta händer oftast på middagarna med Svenska Serieakademin. Och det hände idag på Åkes kalas. Men det var allt en härlig gubbsamling jag hamnat i, det var liksom The Swedish Gubb Smorgasboard.

Jag slog mig ner vid ett bord mittemot den del av lokalen som fick agera scen; där satt Åke och bredvid honom Mikael Neumann, känd från Svenska MAD:s kryssningar en gång i tiden. Det visade sig att jag hade lyckats placera mig som något slags länk i en Lasse Åberg-kedja: till höger om mig hade jag Ingvar Andersson från REPMÅNAD, och vid bordet bakom mig satt Berra och herr Storch från SÄLLSKAPSRESAN, det vill säga Sven Melander och Svante Grundberg. Och Åberg är ju en god vän till mig, serieakademiledamöter som vi är.

Bredvid mig satt förresten den legendariske Jan Richter, och en annan uv som dök upp var Åke Ahrenhill, 89 år ung. Vidare var det svårt att undvika Staffan Wictorin.

Åke berättade lite om sin bok, läste några korta stycken, och Neumann framförde ett par visor med text av Åke. Jag drack kaffe för glatta livet.

Eftersom eftermiddagens tema förstås var litteratur, diskuterade jag Spillaneöversättaren Karl-Rune Östlund med Svante. Vi kom även in på ämnet Intressanta saker upphittade i containrar.

Eftersom jag förstås inte hunnit läsa den än, kan jag inte svara på huruvida Åkes bok är bra eller ej. Det beror ju på hur pass bra liv grabben har levt. Men det verkar ju inte vara kattskit. Jag bläddrade på måfå och hittade ett foto på vilket Jayne Mansfield rycker Åke i skägget. Därmed är "En levande gosse" oändligt mer intressant än de flesta andra självbiografier.

När jag för en tid sedan googlade mig själv, hittade jag en artikel i vilken jag omnämndes som  "bloggaren Pidde Andersson". Efter mer än tjugo år som skribent och journalist, är jag nu främst känd som "bloggaren", verkar det som. Åke Cato är ju också bloggare. Hans betraktelser kan man läsa HÄR.