En film jag länge velat se #16

HERCULES IN THE HAUNTED WORLD (1961)

Avdelningen Svära i kyrkan:

Mario Bava var en av de främsta italienska genrefilmregissörerna, en uppburen man det skrivits flera tjocka böcker om trots en relativt blygsam produktion. Bavas filmer har alla en sak gemensamt - de är oerhört snygga. Fantastiskt vackra - om man nu inte ser dem i fullscreen på sliten VHS från 1980, förstås.

Men filmerna har även en annan sak gemensamt. Och nu kommer jag att svära i kyrkan: många av Mario Bavas filmer är lite småtråkiga. Vågar jag skriva det? För sent. Redan gjort.

Det finns fortfarande en handfull Bavafilmer jag inte har sett. En av dem är svärd & sandal-rafflet HERCULES IN THE HAUNTED WORLD, även känd som HERCULES IN THE CENTER OF THE WORLD med Reg Park och Christopher Lee; en film jag läst mycket gott om och som ibland klassas som skräckfilm. Men nu har jag klämt den, i en flådig, färgsprakande widescreenversion.

Innan spaghettiwesterns var det peplum - svärd & sandal-film - som gällde i Italien. När Steve Reeves 1959 för första gången dök upp som Herkules sattes bollen i rullning. Det pumpades ut drivor av filmer om antika muskelberg. Hercules, Son of Hercules, Maciste (som ofta fick heta Hercules utanför Italien), Atlas, Ursus, fan och hans moster. Den ena filmen pampigare än den andra, trots vad jag antar relativt blygsamma budgetar i de flesta fallen. Det intressanta med italienare är ju att de har rätt svårt att göra fula filmer, och dessutom har de en massa antika byggnader och ruiner som liksom bara står där - en väldig massa gratiskulisser.

Jag har aldrig intresserat mig speciellt mycket för peplum, men under det senaste året har jag börjat klämma en del. De är rätt fascinerande - en massa snygga, halvnakna brudar blandat med rejäl homoerotik.

Handlingen i HERCULES IN THE HAUNTED WORLD är hur förvirrad som helst. Jag hängde inte med det minsta. Herkules (Reg Park, alltså) och hans blonde, brudjagande polare Thesius, återvänder hem. Genast blir de attackerade av lönnmördare. Dessa får på nöten.

Herkules' kärleksintresse Daianara har visst blivit knäpp i bollen och känner inte igen honom. Christopher Lee är den slemme kung Lico, som låtsas vara Daianaras brydde farbror. Det är bara det att Lico tänker offra Daianara för att få evigt liv. Han föreslår att Herkules ber oraklet Medea om hjälp.

Detta fruntimmer - som visar sig vara en sexig brutta med vit ansiktsmask - säger åt Herkules att han måste bege sig till dödsriket Hades och knycka Glömskans Sten, ty då kommer Daianara att få minnet tillbaka och allt blir bra igen. Men för att komma in i Hades, måste vår skäggige hjälte först ta sig till ett annat mystiskt land med outtalbart namn och plocka ett gyllene äpple.

Herkules och Thesius får sällskap av en tjock liten comic relief-kille (som självklart inte är rolig), och så seglar de ut på stormiga hav under en blodröd himmel...

HERCULES IN THE HAUNTED WORLD är en makalöst snygg film. Det här är en av de absolut snyggaste filmer jag sett. Visst är studiobyggena uppenbara, men dessa tillför bara en overklig, surrealistisk dimension. Allting badar i blått, rött och grönt. Filmen ser ut som en serietidning i bästa fyrfärgstryck.

Ibland häckar Christopher Lee i en håla där det finns ett gäng likkistor av sten. Locken glider av dessa och något slags zombiespöken - jag vet inte riktigt vad de ska vara, demoner kanske? - reser sig ur kistorna. Under filmens sista minuter måste Herkules kämpa mot dessa svävande demoner i vad som kan vara den vackraste slutstriden någonson. Direkt därefter tampas Herkules med Christopher Lee, vars dolk visar sig vara en skeletthand när man ser den i närbild. På vägen dit har vi även fått se ett festligt stenmonster, folk som sjunker ner i lava, och ett flertal raffiga damer.

...Synd bara att den här filmen inte helt oväntat är aningen småtråkig. Den är inte tråkig så att det stör, man vill ju hela tiden fortsätta att titta, uppslukad av bilderna som man är, men det blir aldrig något större tjoflöjtraffel av det här. Det borde har varit roligare och mer underhållande.

Men självklart ska du se den här filmen ändå, det är svårt att uppbringa en tjusigare film.

Tydligen var Franco Prosperi medregissör, och vem assisterade Bava bakom kameran, om inte allas vår Joe D'Amato, som dock inte omnämns i filmens credits.