När det gäller grevinnor, har vi ju alla vår favorit: den företagsamma ungerskan Erzsebet Báthory, ibland kallad Elisabeth - och ibland, som i den här filmen, med förnamnet stavat Erzebet utan S.
Báthory levde i Transsylvanien i slutet av 1500-talet och jodå, hon existerade på riktigt. Frågan är dock vad hon egentligen hade för sig där i sitt slott. Enligt legenden badade hon i blod för att behålla sin ungdom och skönhet. Och inte vilket blod som helst, det skulle tvunget vara blod från oskulder. En massa flickor försvann från trakten och grevinnan dömdes som seriemördare. Men så här i efterhand har forskare förstås ifrågasatt allt det här och gjort uträkningar gällande blodbad - bokstavliga blodbad, alltså. Vad som var möjligt att genomföra eller ej. Att Báthory var skyldig till morden står dock klart.
Det har gjorts en hel del filmer om Erzsebet Báthory, antingen baserade direkt på legenden, eller med figurer inspirerade av grevinnan. Mest känd är nog COUNTESS DRACULA, en Hammerproduktion från 1971 med Ingrid pitt i huvudrollen som grevinnan Elisabeth Nodosheen - märkligt namnval, varför dög det inte med Báthory? Dessutom är förstås titeln rätt dum, filmen har ingenting med Dracula att göra, mer än att huvudpersonen är förtjust i blod. I sista scenen kallar en kvinna den tillfångatagna grevinnan för "Grevinnan Dracula", som för att rättfärdiga filmtiteln. I vilket fall är detta en rätt trist film.En väldigt berömd euroskräckis är DAUGHTERS OF DARKNESS, även den från 1971. Här dyker Báthory upp på ett ödsligt hotell i modern tid - och minsann om det inte visar sig att hon är vampyr på riktigt. Lesbisk vampyr, förstås, fattas bara annat.
2008 gjordes en uppmärksammad ungersk film om legenden; den visades på Fantastisk Filmfestival, men jag missade den. Men en film jag inte missat, är den nu DVD-aktuella THE COUNTESS; en fransk-tysk, engelskspråkig produktion från 2009.
Det mest intressanta med den här filmen, är att den är skriven, producerad och regisserad av Julie Delpy, som även komponerat filmmusiken (!). Självklart nöjde hon sig inte med detta, utan åtog sig även jobbet att spela huvudrollen. Inget ont om detta, fröken Delpy gjorde ju filmen 2 DAYS I PARIS häromåret, en oerhört kul och trevlig liten film, så hon vet allt hur man skriver och regisserar.
I alla fall ibland.
För ibland går det visst inte lika bra.
Som i det här fallet.
I THE COUNTESS får vi följa Báthory från barndomen, då hon tvingas titta på avrättningar. Redan som liten flicka introduceras hon för en äldre påg som ska bli hennes make - vilket han även blir vad det lider. Men gubben är framgångsrik soldat och dödar turkar i långa banor, så han är knappt hemma. När han väl kommer hem, går han tammefan och dör. Nu har Báthory vuxit upp till Delpy.
Grevinnan blir alltmer besatt avsitt utseende. När hon ser sig i spegeln, tycker hon att nyllet börjar skrynkla ihop. Ingen annan märker något, men Báthory straffar de som inte kan se hur hon förfaller. När hon en dag spöar upp en ung flicka - oskuld, så klart - så att blodet stänker i grevinnans ansikte, inbillar hon sig att rynkorna försvinner. Anar jag social commentary här? Kritik mot skönhetsprodukter och kvinnors hets att uppnå skönhetsideal?
I vilket fall börjar hon regelbundet att åderlåta oskulden, och grevinnan baddar ansiktet med blodet; hon badar inte i det. Men det bär sig inte bättre än att flickstackaren dör, så då behövs det fler oskulder. Sådana haffas pålöpande band, och för att kunna krama blodet ur dem så effektivt som böjligt, har Báthory sett till att bygga en tjusig åderlåtningsmaskin.
Samtidigt har Báthory hunnit träffa en ung, stilig man (Daniel Brühl från INGLORIOUS BASTERDS), son till William Hurt. De två blir jättekära, men kommer ifrån varandra, och sedan går ju Erzebet och blir tosig i huvet. Killen har inte mycket till övers för henne när ryktena börjar gå.
THE COUNTESS har en del tjusiga scenerier. Jag gillar bilderna på det dystra slottet grevinnan häckar i, det för tankarna till Jess Francos COUNT DRACULA; det handlar inte om något skräckfilmsslott kring vilket det blixtrar och har sig. Rent allmänt är filmfotot rätt bra, det är mycket disiga miljöer och jag gillade i synnerhet en scen där Báthorys make har slaktat turkar, som han lagt i en hög i en dimmmig glänta i skogen. Han sitter på högen och dricker ett glas vin. Det kunde han gott unna sig!
Självklart är det mycket kostymer och grejor, och jag blev förvånad över ett par överraskande splatterinslag. Delpys pianomusik är vackert vemodig.
Men detta är en europudding - och filmen lider av många av de fel europuddingar brukar besitta. Den engelska dialogen känns lite klumpig och onaturlig, jag får känslan av att det beror på att filmskaparna inte är hundra procent hemma på engelska (jämför förra årets misslyckade thriller THE INTERNATIONAL). Eftersom skådespelarna kommer från flera olika länder, bjuds det på en rad olika brytningar, vilket blir lite lustigt när de flesta trots allt ska föreställa ungrare.
Handlingen lunkar på i rätt maklig takt, samtidigt som det nästan känns som att man hastar för fort fram - Báthorys förvandling till blodtörstande galning går lite för snabbt.
...Och så är det förstås omöjligt att inte tänka på Udo Kier i BLOOD FOR DRACULA, när Julie Delpy ständigt tjatar om virgins.
Så tyvärr. Det blir inte mer än två dvärgar. Men jag blev onekligen sugen på att se alla de Báthoryfilmer jag inte sett!
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar