Bio: Dear John

Foton copyright © Nordisk Film

John jobbar på en båt. En dag träffar han Anna, som han blir kär i, och...

Nej, vänta nu här. Detta är handlingen i KÄRE JOHN från 1964 med Jarl Kulle och Christina Schollin. Käre John var också namnet på en restaurang i Landskrona - den blev senare nattklubben Johns, och därefter blev den ingenting. Och så har vi en glad låt framförd av Alice Babs - den var i sin tur en tolkning av Hank Williams' "Dear John".

...Och då är vi framme vid Lasse Hallströms senaste film; DEAR JOHN, som bygger på en roman av klåparen Nicholas Sparks, som senast gav oss kärleksdravlet THE LAST SONG. Hallström gav oss i sin tur dravlet HACHIKO, som gick direkt på DVD i USA.

Under veckan som gått har vi kunnat läsa intervjuer med Hallström där han sagt att göra DEAR JOHN var som att filmatisera Sigge Stark och att han inte alls var förtjust i boken. Med tanke på hur slätstrukna och inställsamma Hallströms filmer brukar vara, fanns det risk att den här skulle vara ännu värre än vanligt.

DEAR JOHN blev Hallströms största ekono-miska framgång i USA, när filmen hade premiär därborta, knuffade den äntligen ner AVATAR från topplistans förstaplats. Av allt att döma gick denna snyftare hem rejält hos unga amerikaner. Dessutom har filmen populära Channing Tatum och Amanda Seyfried i huvudrollerna.

Tatum är John, en soldat som åker hem och hälsar på farsan under en permission. Där träffar han Savannah (Seyfried) och de två blir störtförälskade. Han måste återvända till basen i Tyskland och vara kvar där i ett år, innan han åker hem för alltid. Savannah lovar att vänta på honom. Men så inträffar elfte september 2001, och John förlänger sitt kontrakt med flera år. De unga tu skriver en massa brev till varandra. "Dear John". "Dear Savannah". Men det hela börjar bli alltmer ohållbart.

Redan i filmens öppningsscen blir John skjuten under ett uppdrag i Afghani-stan, eller var de nu är. Detta sker egentligen i mitten av filmen, så allt innan detta berättas i flashbacks. Men redan i denna öppning får vi en vink om hur den här filmen kommer att vara. Nicholas Sparks fläskar som vanligt på med hela artilleriet:

Savannahs snälle granne har problem med sin fru, som lämnat honom - eller som kanske till och med är död, jag blev inte klok på vilket. Han hävdar att hon är på semester. Och han har en liten son som är autistisk. Johns far (Richard Jenkins) är väldigt egen, men otroligt snäll och sitter mest hemma och pysslar med sin myntsamling. Savannah misstänker att han är autistisk. Då blir John arg. Savannah får en jättebra idé - hon vill starta ett sommarläger för autistiska barn där de kan få rida.

Till detta kommer sedan cancer, en stroke och skottskador - plus krossade hjärtan. Det är ingen hejd på det hela, och det hela kompas av vemodig pianomusik, och ibland stråkar. Sentimentalt och smörigt är bara förnamnet.

Hade man lagt ett laugh track på filmen, hade den funkat som komedi. Bitvis är det så löjligt. Filmen är dessutom lång och seg, med en massa scener som inte riktigt leder någonvart, och situationer som upprepas. Jag kan inte bestämma mig för om vingmuttern Channing Tatum liknar Brad Davis eller Alfred E Neuman. Amanda Seyfried har ett lite märkligt fisheye-ansikte. De är rätt tråkiga båda två och jag förstår inte vad de ser i varandra.

Hantverksmässigt är förstås DEAR JOHN bra. Richard Jenkins är alldeles utmärkt i sin roll. Detta räddar filmen från att få en etta.

Jag har väldigt svårt att förstå filmens stora framgångar i USA.

 

 

 

 

(Biopremiär 4/6)