Bio: The A-Team

Foton copyright © Twentieth Century Fox Film Corporation

TV-serien THE A-TEAM dök upp för första gången 1983. I USA, såklart. I Sverige skulle det dröja till 90-talet och en av kabelkanalerna. Herregud, ni trodde väl inte att SVT skulle kunna tänka sig att visa så skadlig och våldsförhärligande underhållning? Dessutom amerikansk och riktad till unga pojkar. Själv hade jag troligen älskat A-TEAM om jag fått se serien som tolvåring - vilket dock hade varit en omöjlighet, då serien inte existerade då.

När A-TEAM väl dök upp här, hade jag mer eller mindre slutat se på TV-serier för att koncentrera mig på långfilmer. Jag såg väl ett par avsnitt, men blev aldrig hooked. Kanske var det för att jag hunnit bli en så kallad "ung vuxen". Jag har emellertid en del vänner och kollegor som är tio år yngre - eller ännu yngre - än jag, och de hävdar att de växte upp med serien på kabel-TV och älskade den.

Jag fick säsong ett av serien på DVD för fem-sex år sedan, men jag orkade bara se en handfull episoder. Jag vill minnas att jag tyckte manusen var för tunna och vissna. Trots detta vill jag gärna betrakta mig själv som fan av A-TEAM. Jag gillar konceptet, rollfigurerna, skådespelarna och det coola ledmotivet signerat Mike Post och Pete Carpenter. Och alla TV-serier som börjar med en tuff berättarröst är per automatik bättre än de som börjar utan en tuff berättarröst. Jag menar, vad är väl bättre än det här?:*

"In 1972 a crack commando unit was sent to prison by a military court for a crime they didn't commit. These men promptly escaped from a maximum security stockade to the Los Angeles underground. Today, still wanted by the government, they survive as soldiers of fortune. If you have a problem, if no one else can help, and if you can find them, maybe you can hire the A-Team."

Just nu lever vi i nyinspelningarnas era, och här är den av många hett efterlängtade långfilmsadaptionen av den älskade TV-serien, producerad av, bland andra, Tony och Ridley Scott (av alla människor), och seriens skapare Stephen J. Cannell, och regisserad av Joe Carnahan, som tidigare gjort den utmärkta NARC och den inte så utmärkta SMOKIN' ACES.

Det är inte 1972 längre. efter en explosiv prolog dyker det upp en textskylt som meddelar att det nu är åtta år senare, så uppenbarligen börjar den här nya versionen år 2002 - om resten utspelar sig i år. Eller ska det kanske vara 2018? Eller missade jag en textskylt med ett årtal i den första scenen?

I vilket fall, filmen öppnar med att den tillfångatagne överste Hannibal King (Liam Neeson) torteras i Mexiko av härligt svartmuskiga typer i mustasch. Hannibal får stryk utan like, men eftersom detta är filmens första scen, lyckas han rymma. Efter den spektakulära rymningen drar Hannibal iväg och räddar Face (Bradley Cooper), som just ska till att avrättas någonstans i närheten. Medan han gör detta, råkar Hannibal lära känna BA Baracus (Quinton "Rampage" Jackson), och lite senare träffare de på den extremt skicklige helikopterpiloten och helgalne Murdock (Sharlto Copley), som utger sig för att vara doktor på ett sjukhus.

Dessa fyra blir den mycket framgångsrika specialstyrkan The Alpha Team, som under de därpå följande åtta åren ger sig ut på mängder av vansinniga självmordsuppdrag, tills de en dag åker dit för, just det, ett brått de inte begått. Efter sex månader på kåken rymmer de och beger sig ut efter männen som satt dit dem - det hela har något med tryckplåtar till förfalskade sedlar att göra. Face' gamla flickvän, löjtnant Charisa Sosa (Jessica Biel), är hack i häl på A-laget och försöker haffa dem.

Gissa om kritikerna kommer att hata den här filmen. Oj oj oj, vad de kommer att ondgöra sig över filmen! 2010 års THE A-TEAM är som en exploderande leksakslåda; det är vapen, bilar, stridsvagnar, helikoptrar överallt, hela tiden, och det är öronbedövande. Den väldigt långa prologen, i vilken rollfigurerna poserar tufft medan deras namn skrivs ut på duken, vräker på med överlastad fetaction, och därefter fortsätter Carnahan att trampa plattan i mattan.

Min största invändning mot den här filmen, är den samma jag har mot dagens actionfilmer: den är alldelers för snabbt klippt. Kanske är det jag som är gammal, men jag hade ofta svårt att se vaffan som skedde under actionsekvenserna. Jag tyckte också att ett par av figurerna var lite irriterande, som kvinnotjusaren Face och knäppgöken Murdock, vilka ofta beter sig som småungar och dessutom alldeles för ofta skriker ut sina repliker. Och BA är ganska blek och trist i den här versionen, men det måste vara en omöjlighet att ta över efter en ikon som Mr T.

Fast Liam Neeson är bra, och Jessica Biel är rykande het - den tösabiten har aldrig varit raffigare och snyggare än hon är här.

I USA har THE A-TEAM fått åldersgränsen PG-13 (under tretton i föräldrars sällskap) för "intence sequences of violence throughout, language and smoking". För mig som svensk är det här förstås hur jönsigt som helst.  Här är filmen försedd med en elvaårsgräns, och då enbart för allt våld, och absolut inte för svordomar och rökning. Jag menar, här är ju SEX & THE CITY 2 barntillåten, medan den i USA blev Rated R; från 17 år.

Det förekommer massor av våld i filmen, okej, mer än massor - filmen är massivt våldsam och det är nästan förvånande att den trots allt inte fått en femtonårsgräns. Men få personer dör i filmen och de flesta blöder inte ens. Och vad som förstås är exceptionellt löjligt är att de försöker gömma svordomarna. De kör med DIE HARD 4.0-tricket för att få en PG-13-gräns: när Bruce Willis slutligen säger sin catchphrase, trycker han av ett skott. "Yippee ki yeah, motherfu-BLAM!". Detta sker hela två gånger bara under A-TEAMS prolog. Face skriker "Motherfu-KA-BOOM!" - medan det i debn svenska texten tydligt står "Motherfucker" på engelska. Face får alltså avfyra 6 000 skott och springa drivor av fordon i luften, men inte svära - och absolut inte ta sig en rök efteråt.

...Och "smoking" refererar till Hannibal, som ständigt bolmar på en cigarr. Ingen annan röker. Och det förekommer såklart inget naket och sex - och det finns knappt några kvinnor alls i filmen, de få som dyker upp blir snabbt förförda av Face.

Trots alla invändningar här ovan, gillar jag filmen. Jag ger inte mycket för storyn - och nämnda story försvinner ofta bland alla explosioner och stunt. Men om inget annat, är THE A-TEAM underhållande. Det handlar bara om en massa serietidningsaction och inget annat. Och ibland är det det enda jag kräver. Filmen är drygt två timmar lång, men till skillnad från många andra filmer idag, känns den inte seg, och konceptet med ett crack commando unit är fortfarande coolt (stanna kvar till efter eftertexterna för cameos av ett par av originalskådisarna). Vore jag tolv, skulle jag troligen tycka att det här är sommarens, om inte årets, bästa film.

Tyvärr är jag inte tolv, så jag hoppas fortfarande på att Sylvester Stallones kommande THE EXPENDABLES ska bli 2010 års gammaldags, ultravåldsamma crack commando unit slaktfest!

* Okej, det här är bättre:

"Hannibal Heyes and Kid Curry - the two most successful outlaws in the history of the West. And in all the trains and banks they robbed, they never shot anyone. This made our two latter-day Robin Hoods very popular - with everyone but the railroads and the banks."

(Biopremiär 9/6)