När Sveriges Television bjöd till

SVT Malmö har nyligen flyttat till nya lokaler i Västra Hamnen. Okej, nya lokaler är det inte; de har rustat upp en gammal Kockumsbyggnad som har stått och förfallit i åratal. Idag hade de öppet hus, så jag gick dit.
Vad skulle jag få se?
Skulle det bli kändistätt?
Fast det chans att hamna i ett TV-program?
Och framför allt:
Skulle det bli giveaways och gratis kaffe?
Eftersom det sistnämnda är viktigast tar vi det först. De enda giveaways som delades ut, var Bolibompakrimskrams till barnen. Och inte bjöds det på kaffe. Det är för sorgligt.
När jag dök upp var det typ hundra meter kö för att komma in. Väl inne gick vi i stort sett i led längs en snitzlad bana, ungefär som turister på guidad tur.
Nackdelen med att besöka en TV-studio idag är att stället skulle kunna vara vad som helst. En väldigt massa kontor. Skrivbord med datorer på. Dessutom var de flesta rummen tomma. Sydnytts redaktion var helt öde. De anställda visade upp hur programmen redigeras och så vidare. Det hade varit roligt om det var "förr i tiden" - om det satt någon och klippte 16mm-film. Nu såg det ut som om de byggde en hemsida. Eller laddade upp film på YouTube. Den analoga magin är ju borta. Pensionärerna stånkade hänfört IIIOOOOUUUUH! åt moderniteterna. "Va di kan hitta pu!"
I en avdelning stod min gode vän Tommy och förklarade effekterna i VINTERGATAN; en barnserie jag aldrig sett. Och det var väl intressant för de små liven på besök. Tänk att om de stod framför den där duken såg det på TV-skärmen ut som om de var någon annanstans! Om man var med och tävlade i någonting fick man en tablettask.
I studion spelade man in nya frågesporten VÅGMÄSTARNA med Kalle Lind som domare. En utvecklingsstörd tjej kom in och skrek "Titta, vi e i ett TV-program!". Jag tittade en stund på inspelningen. Jag fattade inte om de tävlande var några av dagens besökare som anmält sig, eller om de var anmälda sedan tidigare. En av de tävlande verkade i alla fall vara utvecklingsstörd han med, han såg så ut och kunde ingenting, och han pratade konstigt. Så fort han fick en fråga, sa han "........JA!" eller "..........NEJ!". Programledaren såg lätt desperat ut. Jag gissar att någon kommit fram och frågat killen om han ville vara med, varpå han svarade "........JA!". Tjock var han också.
Vid utgången huserade ett trädgårdsprogram. Pernilla Månsson Colt (som jag inbillar mig att jag känner, vilket jag dock inte gör) slog in plantor eller vad det nu var i tidningspapper och delade ut till förbipasserande. Hennes kollega lagade något slags efterrätt som var rätt god. Man fick en snapsglasstor portion. På en scen spelade ett par unga tjejer rocklåtar. Var de ett känt band från ett barnprogram, kanske? De spelade bland annat en av The Sounds' hitlåtar. Alldeles intill fanns ett bord med info om ett ungdomsprogram om mens. Verkade inte vara någon höjdare.
När man gick ut ur byggnaden kom man in i ett tält. Där sålde man Bolibompadrakar i tyg och andra prylar, och så hade, öh, Karls fäktningsskola uppvisning. Tre ungdomar utklädda till alver fäktades lite. De såg jönsiga ut. Förutom en av tjejerna som var snygg och hade tuff läderoutfit.
Därefter kom jag åter ut på gatan.
Det var det hela.
I princip hade det lika gärna kunnat handla om hur SJ:s tågrafik övervakas. Eller vad som helst annat som görs i kontorslandskap.
Jag fick en tidning om SVT, den där efterrätten, och en sådan där plastgrej man kan stoppa i kundvagnar som kräver tiokronorsmynt eller en Euro. Det står Sydnytt på den.
Ingen goodiebag.
Och inget kaffe.
Kalle, varför bjöd inte du på kaffe?
Och var höll alla kändisar hus? Som Gunnar Bernstrup. Eller Kryddan Petersson.
En stund efter att jag lämnat SVT såg jag en blond tjej låsa fast sin cykel vid en stolpe. Det såg allt ut att vara Maja från The Sounds.
...Men det kan ha varit någon helt annan.