Kavajsöndag

Det var väldigt länge-
sedan jag var inne på Hansa Compag-
niet, slog det mig idag när jag strosade runt på stan, så jag tog och traskade in där - om inget annat för att kasta mitt vatten (de har nämligen avgiftsfria toaletter).
Kavaj är ju som bekant världens bästa plagg. Utan kavaj är jag handikappad. Var ska man annars ha plånbok, mobil, pennor och hopvikta A4-papper jag inte vet varför jag har på mig? Jag begriper inte hur kavajlösa reder ut detta.
I vanlig ordning kunde jag inte låta bli att besöka Marty, en affär med herrkläder modell dyrare än konkurrenterna. Och i vanlig ordning kunde jag inte låta bli att bläddra bland Armanikavajerna. Det vore ju kul att ha en sådan. Någon gång.

Fast vid närmare eftertanke - vore det så kul när allt kommer omkring?
Armani är väl inte det allra mest exklusiva och dyraste märket, men troligen det mest välkända när det gäller lyxiga kläder och vad jag kunde se dyrast på Marty. 8000-9000 spänn kostade de dyraste kavajerna, medan den billigaste låg på runt 5000 kronor.
Det var bara det att om jag nu hade haft råd att köpa en, hade jag inte hittat någon - för där fanns helt enkelt inte en enda jag ville ha! Jag tyckte inte att någon av Armanikavajerna var speciellt snygg. Märkligast var att där inte fanns någon vanlig, svart. Okej, en kritstrecksrandig gillade jag, när jag tänker efter. Eller var det en Armani? Äh, jag minns inte. Men jag tyckte allt att dessa kavajer var påfallande fula med besynnerliga mönster och kulörter.
Betydligt snyggare var de från Hugo Boss, vilka var aningen billigare, men ändå flera tusen kronor dyrare än de vanliga kedjornas urval.
MQ, som jag också svängde inom, har en mystisk drive med Joel Kinnaman som modell. Han poserar i diverse kavajer. Det är bara det att han har ett mindre stiligt skägg modell könshår på bilderna. Vem fan lockas att köpa en kavaj om man riskerar att se ut som en ung påg med pubishår i nyllet?

Eftersom jag alltid bär kavaj, sliter jag ut sådana och kostymer rätt snabbt. De blir blank-
slitna, eller så fransas ärmarnas kanter då de ibland gnids mot bordskanten när jag sitter och skriver. Och det går förstås inte att köpa nya kavajer för två, tre, fyra tusen spänn för jämnan.
I julas kände jag att jag verkligen behövde en ny kavaj. Jag var inne på Triangeln och tittade runt i de olika butikerna, och i en av dem - jag minns inte vilken, men det var inte Dressmann, H&M eller Kapp-Ahl - hittade jag en jag gillade. Den kostade typ 1800 kronor. Jag tvekade lite. Beslutade mig för att avvakta tills jag tittat i fler butiker.
Jag gick ut och tänkte att jag går tvärs över gatan och köper några pocketböcker eller serietidningar på Myrorna. Vad var det första jag såg på Myrorna? Jo, precis den kavaj jag fem minuter tidigare funderat på att köpa (nej, inte samma exemplar, men en likadan, pucko!).
Det har alltid burit mig emot att köpa second hand kläder. Jag har aldrig gjort det. Det känns så ofräscht. Som om man får loppor på köpet. Men jag provade kavajen, som inte bara passade, den verkade dessutom vara helt oanvänd. Samtliga fickor osprättade, reservknapparna i sin lilla påse, och helt slät utan skavanker.
Så jag köpte den. För 140 spänn! Jag hade dödat mig själv om jag köpt den för 1800:- och sedan hittat den på Myrorna...
Hm. Var kommer dessa Myrornakläder från? Jag har ju sett deras insamlingstunnor på stan. Jag har sett skyltarna om inlämning av kläder och grejor i butikerna. Men - helt nya eller i det närmaste helt nya kläder? Är det stöldgods? Presenter mottagaren inte ville ha? Dårar som köper paltorna och genast lämnar in dem för att vara snäll mot Frälsningsarmén?

Jag skulle nog inte kunna tänka mig att köpa en skjorta på Myrorna, det känns fortfarande äckligt - i synnerhet som det heter just Myrorna, som om prylarna förvaras i myrstackar - men kavaj är ju lite annorlunda. För ett tag sedan köpte jag en till för 85:-. Kan ju vara bra att ha. Även om jag föredrar nya produkter.
Kanske borde jag starta en egen modekedja. Jag tror jag har rätt koncept. En kombination av Armani och Dressmann. Problemet med Dressmann är inte att deras kläder håller dålig kvalitet eller är särdeles fula, utan att kedjan har lite dålig klang. Inte lika illa som Kapp-Ahl. Men ändå. Några av de bästa kavajer jag haft kom från Dressmann. Häromåret kutade jag runt halva Malmö för att köpa ett par jeans, och tyckte att i princip alla var fula och illasittande, oavsett exklusiva eller coola märken. För vida, för lågt skurna, för fula dekorationer och sömmar. Och idiotiskt dyra. Till slut köpte jag ett par på Dressmann. Det var de enda som satt som ett par normala jeans ska sitta.
Men om man kombinerar de exklusiva herrklädernas approach, deras air av det vackra livet, med Dressmanns priser... "Om Dean Martin fortfarande vore vid liv, skulle han bära Herr Anderssons kostymer". Den kampanjen hade jag slukat om jag vore kund på jakt efter en snygg men billig kostym. "Ska din film premiärvisas i Cannes? Vi har din smoking!"
För jag blir ju inte lockad av någonting Joel Kinnaman har på sig.
Personalen i min kedja bör ha mustasch.