Bio: Valhalla Rising

Foton copyright (c) Scanbox Entertainment

Visst är det märkligt att det gjorts så få vikingafilmer. Här uppe i Norden skulle ju vikingafilm kunnat bli vår motsvarighet till westernfilmer, men icke. Och inte har det blivit så mycket i utlandet heller. Överraskande få Hollywoodfilmer, en handfull italienska 60-talsraffel... Och det är ju konstigt.

När Nicolas Winding Refn började prata om VALHALLA RISING för några år sedan, förväntade jag mig att han skulle gå loss med ett frejdigt svärdsvingaräventyr, i synnerhet med en så pampig titel. Refn hade gjort ett par floppar som förlorat pengar, som PUSHER III, och BRONSON var ju en pretentiös arthousefilm.

VALHALLA RISING visades på Göteborgs Filmfestival i början av året och jag kunde inte närvara. Huvudrollsinnehavaren Mads Mikkelsen hade där sagt ett filmen är som att röka en imaginär joint, och rapporterna efter visningen handlade mest om vilket märklig, bisarr film det var.

Långt om länge nådde filmen Malmö, så nu har jag till slut sett den.

I denna dansk-engelska samproduktion, inspelad i Skottland, är Mikkelsen den enögde, ähum, Enöga - en karl som är så våldsam att han förvaras i en bur och när han slåss är han fastbunden vid en påle. Filmen öppnar med att Enöga, bunden vid sin påle, tar kål på några vikingar så att blod och gyttja stänker. Det är mycket blod. Det är ännu mer gyttja. Just den här scenen med pålen och gyttjan fick mig att tänka på en scen i CANNIBAL HOLOCAUST.

Det handlar visst om kristna vikingar mot hedniska vikingar med asatro. Riktigt vilka som är vilka uppfattar jag inte alltid, eftersom de flesta är täckta med gyttja och omöjliga att särskilja. Enöga lyckas döda hövdingen som äger honom och flyr tillsammans med slavpojken Are. De ger sig iväg i ett drakskepp och uppslukas av dimma. De kommer ut i vad som kanske är en ny värld.

VALHALLA RISING kan sammanfattas med två ord:

"Pretentious? Moi?"

Jag har inte den blekaste aning om vad Refn vill med den här filmen. Jag hade grava koncentrationsproblem under de 93 minuter filmen varar.

Vissa grejor är jättebra. Mads Mikkelsen, vars rollfigur dessutom är stum, är förstås bra som alltid. Han ser cool ut som skitig viking. Actionscenerna, främst slagsmål, är snaskigt blodiga, med krossade skallben och hjärna som rinner ut och blod som stänker åt alla håll.

Filmfotot är ibland riktigt bra; andra recensenter har jämfört med folk som Kurosawa, men själv kommer jag i första hand att tänka på klassiska, italienska gyttjewesterns som KEOMA och MANNAJA. Stämningen är ofta liknande; långa tagningar, ordfattigt, ödesmättad musik; en härjat ansikte i förgrunden och dramatiska landskap i bakgrunden.

Men VALHALLA RISING blir oengagerande och tråkig. Miljöerna är likartade. Ett gäng karlar går omkring. Det går inte att se vem som är vem. Ibland - och det är inte ofta - fäller de lite högtravande repliker. Ibland visas scenerna i slow-motion. Det hela blir mer och mer spejsat och pretentiöst. Vem är Enöga? Talar han verkligen genom Are? Är han ett överrnaturligt väsen? En gud? Hur fan ska jag kunna veta det? Men det spelar ingen roll. Filmen är fullkomligt späningsbefriad och oengagerande. Jag bryr mig inte.

Filmen är uppdelad i kapitel. Precis som Lars von Triers filmer brukar vara. Och på många sätt känns VALHALLA RISING som en von Trier-film. Hade Refn slängt in några omotiverade hårdporrklipp, hade det här definitivt blivit som en von Trier-film.

Nicolas Winding Refn är en trevlig kille med cool filmsmak. Jag förstår inte varför han envisas med att göra så märkliga, smala filmer. De hamnar mellan två stolar, de blir varken genrefilm/exploitation eller arthouse. De blir alldeles för arty genrefilm/exploitation. Jag hoppas att Refn inte kommer att förvandlas till en posör, som von Trier.

Häromdagen rapporterades det om att Refn nu vill filmatisera Wonder Woman.

(Malmöpremiär 21/5)