Michael Bay och hans Platinum Dunes ger sig inte. Trots att alla verkar protestera, fortsätter han att producera nyinspelningar av inte särdeles gamla skräckklassiker. Som om det inte vore nog, insisterar han på att kalla dem "lågbudgetproduktioner", gjorda med "guerilla film making". MOTORSÅGSMASSAKERN kostade $9200000. THE AMITYVILLE HORROR $19000000, vilket även FRIDAY THE 13TH gjorde. TERROR PÅ ELM STREET, som nu har sverigepremiär, gick loss på $27000000. Detta kan vi jämföra med svensk biofilm, vars normalbudget omvandlad till dollar ligger på runt tre miljoner. Och så kan vi ju jämföra med Wes Cravens originalfilm från 1984. Den kostade ... $1800000! Och med denna blygsamma budget byggde Craven samtidigt upp ett filmbolag...
Den brännskadade barnamördaren Freddy Krueger tillhör inte bara skräckfilmens, utan 1980-talets stora ikoner. Spelad av Robert Englund blev han, liksom Jason Vorhees i FREDAGEN DEN 13:E-filmerna, ett slags osannolik filmhjälte med enorma skaror fans.Fast själv var jag aldrig så förtjust i TERROR PÅ ELM STREET-filmerna. Självklart har jag DVD-boxen med allihop, men det är mest för att jag tycker att jag bör ha dem i samlingen. Jag tyckte alltid bättre om fredagsfilmerna, vilket egentligen är oförsvarbart. Filmerna om Jason var ju trots allt betydligt mer slätstrukna - men de kändes mer som skräckfilmer. Elm Street-filmerna blev med tiden ... något annat.
Ta dig en stol, sätt dig i soffan och häll upp en Irish Coffee, så tar vi och är ambitiösa och går igenom rubbet!
TERROR PÅ ELM STREET (A NIGHTMARE ON ELM STREET, Wes Craven, 1984) chockerade svenska folket. Inte på grund av dess innehåll, utan på grund av att Statens Biografbyrå släppte igenom filmen utan ett enda censurklipp. För första gången får vi träffa övre medelklassungdomarna på Elm Street; ett gäng tonåringar som
terroriseras av drömmar i vilken pizzanyllet Freddy Krueger karvar ihjäl dem med sin rakknivsförsedda högerhandske. Detta på grund av att ungarnas föräldrar flera år tidigare jagade tag på- och eldade upp barnamördaren Krueger. Nu hämnas han i folks drömmar.Det här är förstås en bra story, och om nu filmen är så populär, varför tycker inte jag om den? Tja, jag ogillar den inte - men den faller på några grejor. Dels har jag aldrig gillat Kruegers utseende - han ser inte ut som något annat än en kille i gummimask. Men framförallt faller detta första Elm Street-raffel på att skådespelarprestationerna oftast är under all kritik. Johnny Depp gör sin debut här; det är han som blir uppäten av en säng. Av hans insats här att döma är det svårt att föreställa sig att han senare skulle bli en av världens främsta skådisar. Men värst av alla är Heather Langenkamp i huvudrollen som Nancy. Hon är fullkomligt vedervärdig; så in i helvete jävla skitdålig att det kryper i kroppen. Tack och lov figurerar även John Saxon som hennes farsa.
Trots detta blev filmen en massiv succé. Ett fenomen hade sett dagens ljus. TERROR PÅ ELM STREET spelade in enorma summor pengar,
den genererade uppföljare och merchandise, och den såg till att det oansenliga lilla filmbolaget New Line Cinema växte och blev ett mäktigt företag som lyckades producera SAGAN OM RINGEN-trilogin (medan GULDKOMPASSEN nästan sänkte New Line).TERROR PÅ ELM STREET 2 - FREDDYS HÄMND (A NIGHTMARE ON ELM STREET 2 - FREDDY'S REVENGE, Jack Sholder, 1985) råkade illa ut i Sverige. Tjänstemännen på Biografbyrån tog fram stora saxen och gjorde hela åtta klipp på sammanlagt drygt fem minuter. Här kan jag kanske skjuta in att förutom den första filmen, såg jag inte de svenska utgåvorna när det begav sig, så jag har ingen aning om hur osebara de var. Numera är de ju oklippta på DVD.
Den här uppföljaren är allmänt hatad av skräckfans, detta är en film man inte får tycka om. Visst, jag kan hålla med om att manuset bryter mot alla regler som drogs upp i första filmen, bland annat kliver Freddy ut ur drömmarna och in i verkligheten och terrar folk. Men! Vad de flesta missar, är att FREDDYS HÄMND är bättre regisserad och bättre spelad än övriga delar i serien.
Den här filmen hade jag på en gammal engelsk ex-rental och när min kusin var i sju-åttaårsåldern, brukade han alltid plocka fram den och fingra på den när han var på besök. "När jag blir stor ska jag se den här om han med knivarna på handen!". Nu ligger min Elm Street-box hemma hos honom - sedan fem år tillbaka.Populäraste och mest respekterade uppföljaren är TERROR PÅ ELM STREET 3 - FREDDYS ÅTERKOMST (A NIGHTMARE ON ELM STREET 3 - DREAM WARRIORS, Chuck Russell, 1987). Den hur tyckte tjänstemännen i Stockholm inte alls om, så de totalförbjöd den. Två gånger. När filmbolaget själva saxat cirka fem minuter kunde den 1988 få premiär.
Riktigt varför alla tycker att just den här är så jävla bra har jag aldrig riktigt förstått. Patricia Arquette har en stor roll, och hon är mest irriterande och jobbig, så som Patricia Arquette ofta är. Och så är Heather Langenkamp tillbaka som Nancy. Hu!
Det är i denna film det så smått börjar spåra ur med drömmarna och Freddy börjar vitsa när han dödar tonåringar på kreativa sätt. Killen
som görs till en levande marionett gjorde visst intryck på publiken.Trots att vår finske vän Renny Harlin stod för regin av TERROR PÅ ELM STREET 4 - FREDDYS MARDRÖM (A NIGHTMARE ON ELM STREET 4 - THE DREAM MASTER, Renny Harlin, 1988), gjorde Biografbyrån tummen ner och letade upp elva otäckheter på sammanlagt drygt fem minuter de tyckte var nödvändiga att klippa bort,så att vi i publiken inte skulle få allvarliga psykiska men av jönserierna. För det var ju det det handlade om den här gången. Men ska jag vara ärlig minns jag ingenting alls av den här, mer än att John Saxon återvände, så låt oss istället titta på ett TV-program.
Nu hade Freddy Krueger gått och blivit något slags tonårsidol. Han var så populär att han fick sin egen TV-serie, FREDDY'S NIGHTMARES, som visades i 44 episoder mellan 1988 och 1990. Hur själva serien är och vad den går ut på kan jag inte uttala mig om, jag gissar att Freddy presenterar fristående rysare. Jag har bara sett pilotavsnittet "No more Mr. Nice Guy" som, hör och häpna,
regisserades av Tobe Hooper. Det var en långfilmslång TV-film skjuten på video och den var vad jag minns fruktansvärt dålig. Avsnittet släpptes på video i Sverige och jag vill minnas att man försökte få det att se ut som en del i bioserien.TERROR PÅ ELM STREET 5 - THE DREAM CHILD (A NIGHTMARE ON ELM STREET - THE DREAM CHILD, Stephen Hopkins, 1989) väckte en del rabalder i Amerika, deras censurinstans MPAA protesterade mot en del av effekterna. Självklart protesterades det även i Sverige, censuren såg till att fem klipp på 3,5 minuter försvann. Detta bör väl ha fått publiken att protestera.
Detta är också en del som många inte tycker om, men jag själv tycker allt att filmen är lite fräsig. Nu är det inte längre skräckfilm, utan bara någon sorts surrealistiska äventyrsfilmer där allt kan hända. Alla eventuella regler för Elm Street-filmernas universum bryts mest hela tiden. Just den här delen känns som en superhjälteserietidning på flera sätt, och jag gillar när en kille förvandlas till motorcykel. Jag uppskattar även flashbackscenerna där Freddys mor; en nunna, våldtas av hundra galningar på ett mentalsjukhus.FREDDY'S DEAD - THE FINAL NIGHTMARE (Rachel Talaley, 1991) är så dålig att tapeterna skiftar färg, något som inte hindrade Biografbyrån från att göra två klipp på 44 sek. Det var meningen att detta skulle bli den sista filmen i serien och några tonåringar - plus Yaphet Kotto (som inte är tonåring) - samarbetar för att döda Freddy. Det är bara dumt. Om alla sover samtidigt har de alltid samma drömmar och kan kliva in i varandras huvuden. Alice Cooper spelar Freddys fosterfar. Johnny Depp dyker upp på en TV-skärm. Slutet är i 3D. Hasse Wiklund gillade den här filmen. Det är en stinkbomb.
Trots dödsfallet var Freddy tillbaka tre år senare i metafilmen WES CRAVEN'S NEW NIGHTMARE (Wes Craven, 1994). Den här gick upp otextad - och oklippt - på ett fåtal svenska biografer. Denna sjunde film är nog den bästa av uppföljarna på grund av sin intressanta idé: huvudpersoner är skådespelarna från Elm Street-filmerna, de anställda på New Line Cinema, och Wes Craven - alla spelar de sig själva. Craven avslöjar att hans manus till den första filmen byggde på verkligheten. Freddy Krueger finns! Och han dyker upp i denna "verklighet", som dock inte är så realistisk som man vill påskina.Tyvärr är även Heather Langenkamp tillbaka - som Heather Langenkamp. Hon kan inte ens spela sig själv.
Under hela 80-talet tjatade fanboys om att de ville se en film där deras favoritmonster möter varandra. En sådan film var på gång länge, länge och jag fick en flyer i min hand i Cannes i mitten av 90-talet, men det dröjde tills 2003 innan FREDDY VS. JASON (Ronny Yu, 2003) slutligen fick premiär. Och tja, det var väl en premiär vi kunde ha varit utan.
Barnen på Elm Street har slutat tro på Freddy Krueger, så Freddy letar reda på Jason Vorhees för att få denne att skrämma ungarna. Det går väl så där, så Freddy och Jason börjar puckla på varandra istället i denna idiotiska, obegripliga film. Jag fattade ingenting, men den slutade med att Jason högg huvudet av Freddy - något som inte hindrade Freddy från att i slutscenen blinka åt oss i publiken.
26 år efter originalet kommer här nyinspelningen.
Kritiken i USA har inte varit nådig - och folk rent allmänt verkar tycka att filmen är hemsk. Dock har jag stött på ett par kritiker som faktiskt gillade filmen, så någonstans inbillade jag mig att remaken kunde vara rätt bra ändå. Jag gillade ju nya versionen av MOTORSÅGS-MASSAKERN.
Gissa om jag sket mig på tummen.
TERROR PÅ ELM STREET visade sig vara ännu sämre än jag trodde den skulle vara. Regissören Samuel Bayer har tidigare bara gjort rockvideor, detta är hans långfilmsdebut.
Filmen börjar helt okej med en prolog i vilken en kille somnar inne på ett fik och drömmer om Freddy, som tvingar honom att skära halsen av sig. Titeln dyker upp till ett par toner av den gamla filmseriens ledmotiv.
Därefter går det utför. Vi introduceras för Nancy (Rooney Mara) som jobbar på fiket, Kris (Katie Cassidy) och Quentin (Kyle Gallner). Kris är väldigt söt och verkar vara filmens huvudperson, men efter alldeles för få scener somnar hon och mördas av Freddy Krueger (Jackie Earle Haley). Pojkvännen Jesse (Thomas Dekker) grips, men somnar och mördas i sin cell.
Nancy och Quentin plågas även de av mardröm-mar om Freddy, och lyckas få reda på att han var en omtyckt kille som jobbade på ett dagis; han var alla barnens vän, tills det uppdagades att han lurade ner ungarna till sitt "lekrum" där han våldförde sig på dem. Då jagade föräldrarna tag på honom och eldade upp karln. Nancy och Quentin ifrågasätter att Freddy verkligen var skyldig till dåden - men visst var han det. Annars hade moralen inte funkat på den amerikanska marknaden. I Sverige hade han anlitat Silbersky.
Bayers film lider av tre enorma fel:
Huvudpersonerna är makalöst tråkiga. Heather Langenkamp må ha varit en hemsk aktris, men hon var ju inte pisstrist. Jag sket blankt i Nancy och Quentin.
Freddy Krueger dyker upp precis hela tiden. Det byggs inte upp till någonting, det skapas ingen spänning. Folk somnar var femte minut och attackeras. Till slut vet man aldrig vad som är dröm eller verklighet.
...Och detta leder fram till de tredje felet - att filmen är sövande tråkig. Något är fundamentalt fel när man ser en film i vilken blodet sprutar och kroppsdelar huggs av, och man känner att man är på väg att nicka till. Det blir rätt ironiskt med tanke på filmens tema: håll dig vaken annars dör du!
Och Jackie Earle Haley som Freddy, då? Tja... Hans mask är aningen annor-lunda, han har mer realistiska brännskador. Han skämtar långt ifrån lika mycket som Robert Englund gjorde, och jag har inget emot en mörk och allvarlig Elm Street-film, men Freddy personlighet har gått försvunnen. Han blir bara ännu en buseman. En kollega påpekade att filmen innehåller så många Freddy-attacker att filmen snarare känns som en FREDAGEN DEN 13:E-film, och det kan jag instämma med.
Jag satt några timmar och funderade på vilket betyg jag skulle sätta. Ska jag vara snäll och sätta en tvåa? Eller är det här så dåligt och trist att det trots allt blir en etta? Jag var först inne på tvåan, men ju mer jag tänker, desto sämre tycker jag om TERROR PÅ ELM STREET.
Michael Bay och de andra producenterna har förstås siktat in sig på premiärhelgen. Det räcker. Då hinner filmen dra in tillräckligt med pengar, så det spelar ingen roll om den dalar på topplistan därefter. Så har fallet varit med samtliga Platinum Dunes-produktioner.
Ett jävla sätt.
(Biopremiär 7/5)
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar