Bio: Sex & the City 2

Images: Craig Blankenhorn © MMIX New Line Productions, Inc.

Ålrajt, jag erkänner: jag har aldrig sett ett komplett avsnitt av SEX & THE CITY. Nix. Aldrig. Och jag såg aldrig den första långfilmen baserad på TV-serien. Jag var i Cannes när den hade premiär och brydde mig aldrig om att se den när jag kom hem. Och jag vill minnas att jag sålde DVD:n omedelbart efter att jag fått den.

Det är ju bara att inse fakta: Jag är en grabb! Jag läser inte chick-lit. Jag läser inte modebloggar. Jag ser inte på TV-serier som SEX & THE CITY. Jag gillar TV-serier som ... ROCKFORD TAR ÖVER. Och MANNEN FRÅN U.N.C.L.E. Riktig television.

Så varför ger jag mig då på att recensera den här filmen? Först och främst: det här är min blogg. Jag skriver om vad jag vill här. Och de som läser TOPPRAFFEL! är - förhoppningsvis! - inte bara intresserade av att veta om en film är "bra eller dålig", de vill veta vad jag tycker. Och ni skulle bara veta hur vanligt det är med olämpliga filmkritiker, i synnerhet i Europa och framför allt i Sverige. Ni tror väl inte att alla stofiler som recenserar STAR TREK-filmerna har ens funderat på att se TV-serierna? Och hur många kan relatera till alla de gamla B-filmer Tarantino hyllar för jämnan?

Så idag stegade jag in på pressvisningen av SEX & THE CITY 2 med alla mätare nollställda. Trots detta kändes allt så bekant, som om jag kände till samtliga rollfigurer, och det väl. Tja, det beror bland annat på att jag för en del år sedan var stammis på en bar där serien nästan alltid visades på TV:n i hörnet just när jag kom in. Och om jag inte hade någon att snacka med, såg jag de sista 10-15 minuterna. Utan ljud, förstås. Och sedan serien startade 1998 har dagstidningar och magasin varit fullproppade med artiklar om serien, dess persongalleri och skådespelare. Det är de än, trots att serien lades ner 2004. Det är jävligt svårt att undvika Carrie och hennes vänner.

Så. Vad tycker jag då om den här splitternya filmen med den originella titeln SEX & THE CITY 2?

Den är plågsam!

Jag kommer ihåg serien - det jag sett av den - som rätt okej. Jag tillhör inte målgruppen, men den gick att titta på. Och den var överraskande vågad för att vara amerikansk - jo, den gjordes för kabel-TV, men ändå. Sextidningen Screw Magazines utgivare Al Goldstein har sagt att om SEX & THE CITY hade handlat om ett gäng män som betedde sig som kvinnorna i serien, hade moralister och feminister gått i taket och fått serien stoppad.

Men det enda upprörande med den här nya filmen, är att den är dålig och korkad.

Carrie (Sarah Jessica Parker, som en brittisk kritiker tycker ser ut som en kokt häst) gifte sig med mr Big (Chris Noth) i förra filmen. Nu, två år senare, tycker de - i synnerhet Carrie - att äktenskapet har gått i stå.

Carrie hänger fortfarande med Charlotte (Kristin Davis), som har problem med att ta hand om sina små, skrikande, irriterande döttrar; med Miranda (Cynthia Nixon),som har sagt upp sig från sitt arbete, och med Samantha (Kim Cattrall) som fortsätter att ligga med halva New York City, trots att hon är (jag citerar henne) "fifty-fucking-two", något hon inte skäms över.

Carrie har skrivit en bok om äkten-
skap, och filmen öppnar med ett kitschigt homo-
bröllop, under vilket Liza Minnelli medverkar som sig själv (hon ser ut att ha tillbringat de senaste tjugo åren med att dricka sprit och knapra piller). Det händer i stort sett ingenting under filmens första timme, det känns bara som ett ovanligt dåligt avsnitt av TV-serien. Och då ska den här filmen vara två timmar och 23 minuter! Men så springer Samantha på en sheik från Abu Dhabi i Mellanöstern, vilket leder till att de fyra kvinnorna reser dit för en superlyxig semester. 

...Och så förvandlas filmen till HAREM HOLIDAY (1965), Elvis Presleys absolut sämsta film - och det säger en hel del.

SEX & THE CITY 2 blir nu en väldigt konstig komedi. Nya figurer introduceras, men utvecklas aldrig och glöms snabbt bort. Carrie springer på sitt ex Aidan (John Corbett), som bara råkar vara där av en ren slump. Samantha träffar en rik dansk (?!). De hamnar i en massa förutsägbara situationer, vad jag antar är försök att göra en lite gammaldags fars faller platt till marken; detta är direkt genant. Storyn är en enda röra och filmen håller inte riktigt ihop.

I Abu Dhabi attraheras våra hjältinnor av en massa karlar. Australier, amerikaner, en dansk, en indier - men deras värdar; araberna, porträtteras som fula och korkade män med förtryckta kvinnor i burka i släp. Det hela blir märkligt rasistiskt på ett skumt sätt.

Ameri-
kanska kritiker har anklagat filmen för att vara sexistisk, de anser att huvud-
personerna är dumma, enfaldiga, ytliga dockor. Tja, jag vet inte om detta är sexistiskt, men jag håller med. Jag attraheras inte av de här kvinnorna, jag tycker de är irriterande. Jag kände för att ge dem smisk. Okej, det hade Samantha gillat, så henne hade jag fått straffa på ett annat sätt. Men jag hade inte stått ut tio minuter med de här damerna, de hade drivit mig till vansinne. Jag har svårt att tänka mig att Carrie är krönikör och skriver böcker, hon ger inte intryck av att kunna göra något annat än att shoppa.

I USA har SEX & THE CITY 2 fått åldersgränsen "R" (från 17 år) på grund av "strong sexual content and language". Här i Sverige är den barntillåten. Den här filmen är egentligen ganska kysk, på ett hollywoodskt sätt. De tror att det är vågat och "vuxet", men i realiteten är det hela ganska barnsligt och det enda (ända?) vi får se i nakenväg, är några killars blänkande rövar när de stångar på Samantha. En storbystad tjej visas upp i våt T-shirt, och antalet "fuck" rollfigurerna får ur sig är väldigt lågt; de är amatörer på den fronten.

Det enda stötande med den här filmen är dess kvalitet - eller brist på sådan. Filmfotot är rudimentärt och TV-mässigt, dialogen ofta styltig och skådespeleriet är påfallande ofta överraskande dåligt.

I två scener tittar mr Big på TV. Han ser IT HAPPENED ONE NIGHT med Clark Gable och THE TALK OF THE TOWN med Cary Grant. Om du nu inte är en rabiat SEX & THE CITY-fanatiker, gör dig själv en tjänst: se de här två filmklassikerna istället!

(Biopremiär 27/5)