Bio: Mary & Max

Foton copyright © Folkets Bio

Exempel på saker man ser för jämnan:

Karateslagsmål

Robotdrabbningar

Omotiverade nakenscener

Skådespelare som heter Skarsgård

Exempel på saker man inte ser för jämnan:

Australiska leranimationer för en vuxen publik.

Claymation är idag nästan synonymt med Wallace and Gromit, och kanske även med Pingu. MARY & MAX är något radikalt annorlunda.

Adam Elliots (både manus och regi) film bygger på en sann berättelse om en åttaårig flicka i en australisk förort som kände sig ensam och utanför. När hon en dag var på stan med sin alkoholiserade och snattande morsa, fick flickan - Mary - syn på en amerikansk telefonkatalog och plockade en adress ur den på måfå. Hon bestämde sig för att skriva till denne okände New York-bo, och lärde så känna den 44-årige Max brevledes. Brevväxlingen forgick i tjugo år.

MARY & MAX är en fullkomligt fantastisk film. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig, och jag blev väldigt tagen av filmen. I princip består den bara av att dessa två individers brev läses upp av Philip Seymour Hoffman och Toni Collette, medan brevens innehåll förstås iscensätts. Om det handlar om de autentiska breven har jag dock ingen aning om. Mellan brevskrivandet agerar Barry Humphries (Dame Edna!) godmodig och exemplarisk berättare.

Det handlar om två rätt trasiga individer, i synnerhet vad gäller Max, som - visare det sig - lider av aspergers syndrom. Men denna tragikomiska historia är långtifrån sentimental och inställsam, eller vardagsrealistisk för den delen. Mina associationer går inte alltför långsökt till Harvey Pekar och dennes märkliga, underfundiga och underhållande grubblerier över vardagens mysterier. Elliot har även kryddat sin film med små bisarra humoristiska inslag - som de minst sagt udda sätten Max' guldfiskar med jämna mellanrum dör på (till exempel hamnar en av dem i brödrosten).

Animationsmässigt är MARY & MAX så imponerande att jag tappar andan. Jag vågar inte tänka på hur lång tid (ett år, enligt IMDb) och hur förbannat jobbigt det måste ha varit att bygga upp i synnerhet den storstadsdoftande, detaljerade kopian av New York, där det hela tiden händer något bakom gathörnen. Alla scener från Australien går i sepiatoner, medan New York-scenerierna är svartvita, och jag inbillar mig att modellerna hade dessa färger (eller avsaknad av färg), snarare än att Elliot sköt på svartvit film.

Under filmens gång kände jag att detta drama med raska steg var på väg emot en femma; högsta betyg, från mig. Tyvärr tycker jag dock att filmen blir aaaningen för lång. Inte mycket, men tillräckligt för att det ska kännas lite för segt mot slutet. Men detta är trots detta en underbar och varm film. Du kommer att hata dig själv om du inte går och ser den.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 7/5)