Bio: Greenberg

Foton: Wilson Webb © 2010 Focus Features LLC. All Rights Reserved. 
År 2005 kom det en komedi med Will Ferrell som heter KICKING AND SCREAMING. Detta gjorde mig lite förbryllad. 1995 såg jag en film med samma titel på marknaden i Cannes. Det enda jag minns av KICKING AND SCREAMING från '95, är att det var en liten independent dramakomedi med Olivia D'Abo i en av rollerna. Jag tyckte den var rätt okej, men jag har inte sett- eller hört talas om den sedan dess.

Tills nu. Ja, och då, 2005, när Ferrell-filmen kom.

Jag tänkte att jag borde kolla upp Noah Baumbachs karriär innan jag skriver den här recensionen av hans senaste film.

Tamme-
fan om inte 1995 års KICKING AND SCREA-
MING är Baum-
bachs regidebut! Där ser man. Det hade jag ingen aning om.

Noah Baumbach är en sådan där regissör som går hem hos felklippta killar, tjejer med fula kläder, och på tidningar som Dagens Nyheter. Själv tycker jag oftast att någon borde klubba Baumbach med ett trubbigt föremål. Han tillhör de där irriterande typerna som gör irriterande filmer. Wes Anderson och de där. Baumbach skrev till och med manuset till Andersons DEN FANTASTISKA RÄVEN; en film som gick hem hos felklippta killar, tjejer med fula kläder och på Dagens Nyheter.

Även GREENBERG lär gå hem hos felklippta killar, tjejer med fula kläder och på Dagens Nyheter. Jag missade pressvisningen i torsdags, eftersom jag var på ett pressmöte på konsthallen (rapport kommer) och åt sej (ännu en gång). Mina förväntningar på filmen var förstås inte alltför stora; trailern sa det mesta, och en av mina kollegor sa att han gissar att jag kommer att sätta en tvåa i betyg.

Först igår kom jag iväg att se filmen, som handlar om 41-årige Roger Greenberg (Ben Stiller) och Florence (Greta Gerwig), som är tjugonågonting. Florence är hemhjälp hos den välställda familjen Greenberg i Los Angeles, och när de ska åka på semester till Vietnam, flyttar herr Greenbergs bror Roger in för att passa huset. Roger bor i New York och har precis skrivits ut från ett sjukhus, där han suttit på grund av psykiska problem.

Roger återupptar kontakten med några gamla vänner, bland dem Ivan Schrank (Rhys Ifans), och så träffar han förstås Florence. Roger och Florence inleder ett väldigt märkligt förhållande. Eller, tja, förhållande är att ta i. Vänskap är också att ta i. Men de verkar göra sitt bästa för att starta ett förhållande, även om de båda två verkar rätt motvilliga.

...Och det här är väl i princip allt som händer i GREENBERG. Grå vardag i ett villaområde i LA.

Det här är en väldigt grå film. Färgerna är urtvättade och fotot är rudimentärt. Självklart är detta medvetet. Det blir ju mer independent om det är småfult och trist.

Florence är blek och har flottigt, tradigt hår. Något hon har gemensamt med de flesta i filmen. Hon är också en rätt osympatisk typ. Jag vet inte om jag stått ut med att umgås med henne. Hon är inte speciellt attraktiv vare sig till utseende eller som människa. Florence, inte Gerwig som spelar henne.

Och eftersom ju Roger har psykiska problem är inte han heller den mest lättsinnige muntergöken i kvarteret; han är väldigt oberäknelig, efter att ha varit trevlig och social en stund, kan han vända på en femöring och bli tvär och neurotisk, nästan direkt aggressiv.

Det här är en film om irriterande männi-
skor, en berättelse som egent-
ligen inte leder någon vart. Jag borde tycka att GREENBERG är totalt värdelös.

Men jag såg den alltså på en ordinarie visning med vanlig publik. En skrattande publik. Och det smittade kanske av sig. För jag tyckte inte att filmen var så pass hemsk som jag förutspått. Jag skrattade minsann till flera gånger jag också. Jag gillade Rhys Ifans' (Spike i NOTTING HILL) rollfigur och de besynnerliga konversationer han ibland för med Roger. Det dyker upp sjungande, mexikanska servitörer. Ett par pinsamma sexscener blir rätt skoj. I en scen spelas en väldigt cool låt med Serge Gainsbourg. Så jag plockar faktiskt fram en tredje dvärg. Men jag är tveksam när jag gör det. Om inte biopubliken fått med mig på noterna, hade jag säkert låtit den tredje dvärgen sitta kvar i sin skrubb.

För inte så längesedan skrev jag lite grann om Lea Thompson här i TOPPRAFFEL!. En annan skådespelerska som var lite stjärna på 1980-talet, är Jennifer Jason Leigh. Liksom Thompson försvann hon från de största strålkastarna under 90-talet. Men i GREENBERG har hon en liten roll. Inte nog med det, hon har även producerat filmen och skrivit storyn tillsammans med Baumbach. Driftig kvinna, det där. För den som undrar kan jag upplysa om att hon hunnit bli 48.

Personen som översatte GREENBERG lyckades få Leonard Maltin att bli Maitlin i den svenska texten, och "mullet" (hockeyfrilla) översattes med "raggarfrisyr".

 
 
 
 
(Biopremiär 21/5)