
måndag 31 maj 2010
DVD: Grotesque

Vinterskägg och Tintin
Men i lördags var jag hemma hos Johannes Jazz, och vad hade han i bokhyllan, om inte de fyra Bonnieralbumen. Johnny Månsson passade på att föreviga ögonblicket då jag för första gången någonsin vidrör albumen.
Notera att jag fortfarande bär vinterskägg eftersom sommaren vägrar infinna sig.
Efter fotograferingen spårade kvällen ur.
(Herregud, kan det verkligen stämma att vi tittade på videon till "Ullared" och skrålade med? Jag minns ingenting...)
Mrs. Callahans little Harry blir 80!
Mannen med oxpiskan, Harry Callahan, Josey Wales - Clint Eastwood fyller 80 idag. Och karln är fortfarande lika aktiv som han var för 40 år sedan.
Jag misstänker att jag tillhör den sista generationen som tyckte - och tycker - att Clintan är den tuffaste som finns. När jag växte upp var Clintan fortfarande Statens Biografbyrås ärkefiende och alla moralisters nemesis. Visst, då härjade ju även Bronson, men Clint Eastwood var större, han var larger than life.
Jag har träffat eller åtminstone sett en lång rad filmstjärnor de senaste decennierna och har kanske blivit lite avtrubbad. Men när jag en gång var på en presskonferens med Clintan, och han stod kanske två meter bort och såg glad ut innan han slog sig ner på sin plats, kände jag nackhåren resa sig. Herregud - det är ju Clint Eastwood som står där!
Den första Clintanfilm jag såg, var APACHEÖVERFALLET VID CIMARRON PASS från 1958. Fast då visste jag inte vem Clintan var. Jag visste inte ens att han var med i filmen, förrän jag som vuxen läste en artikel om Eastwood i vilken filmen, och hans första, större roll, nämndes. Den här billiga westernfilmen visades som matiné när jag gick på lågstadiet. Jag konstaterar att Clintans popularitet ledde till att filmen fick nypremiär med hans namn i stora bokstäver, även om han inte har huvudrollen. Jag har inte sett filmen sedan dess, och det är drygt 35 år sedan. Den lär vara väldigt dålig - men jag kan tänka mig att den är helt okej.
Här skulle jag kunna illustrera texten med en ikonisk bild på Clint Eastwood. Men det gör jag inte. I stället tar jag och lyfter fram vad som troligen är Clintans minst kända film! THE WITCHES/LE STREGHE från 1967. Märklig antologifilm.
Min gamle vän och kollega Stefan Lindqvist har förresten även han skrivit en liten hyllningstext, som kan läsas HÄR.
Bio: Kommissarie Späck
För femton år sedan eller något i den stilen pratade jag och några polare om att göra en parodi på svenska polisfilmer. Vi hade en titel - DEN UTSKRATTADE POLISEN - och några gags. Fast vi kom aldrig längre än så. När nu Fredde Granberg gör debut som långfilmsregissör är det med "filmen vi aldrig gjorde".
Jag har väl aldrig tillhört Granbergs främsta anhängare; jag tittade sällan på BYHÅLA (1991) med Ronny och Ragge, SNUTARNA (1994) var väl inte särdeles lyckad, och DR MUGG (2002) och HEM TILL MIDGÅRD (2003) har jag aldrig sett. Det är möjligt att jag dyrkat de här grejorna om jag vore yngre; jag var ändå hyfsat vuxen redan '91. Och jag är några år äldre än Fredde Granberg. De som var barn när BYHÅLA gick verkar älska serien. Granberg har jag bara träffat som hastigast en gång, han kom fram och skakade hand på Parkbaren i Göteborg för några år sedan. Han gav ett sympatiskt intryck.
KOMMISSARIE SPÄCK är ett försök att göra en svensk film i samma tradition som TITTA VI FLYGER, TOP SECRET och DEN NAKNA PISTOLEN - filmer som i sin tur var inspirerade av 1950-talets MAD med alla så kallade eyeball kicks. Det har aldrig tidigare gjorts i Sverige, vilket ju är lite märkligt.
Filmen öppnar med att Beckregissören Harald Hamrell spelar regissören Harald Hamrell, som blir brutalt mördad när han lagar middag. Polisen anländer till brottsplatsen och kommissarie Späck (Leif Andrée) misstänker genast att det handlar om ett självmord. Till saken hör att Hamrells kropp är genomborrad med ett stort antal knivar och köksredskap. Eftersom några andra lik också hittats, är Späck säker på att det är en seriesjälvmördare som härjar.

Den ständigt ätande Späck och hans alltid fly förban-
nade kollega Grünvald Karlsson (Johan Hedenberg) förses med en ny partner, den alltid muntra och våldsbenägna Irene Snusk (Cecilia Frode), som av någon anledning är baserad på Lara Croft från TOMB RAIDER - vilket är lite märkligt. Vad har TOMB RAIDER med svenska poliser som Beck och Wallander att göra?
Att försöka återge mer av handlingen är egentligen meningslöst. Det handlar bland annat om en liga som säljer piratkoperade filmer; filmer som inte gått upp på bio än, som DET SJUNDE INSEGLET 2, GÖTA KANAL 5 och VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET - ÄNNU EN GÅNG. Men detta är förstås sekundärt. KOMMISSARIE SPÄCK skulle kunna handla om vad som helst, det går bara ut på att spruta ut så många skämt per minut som möjligt.
Filmen börjar fantastiskt bra med en parodi på THX-loggan. "Denna film visas i ADHD". Därefter blir det svajigare. De senaste årens amerikanska filmer i genren har varit mer än lovligt usla; EPIC MOVIE och MEET THE SPARTANS och de där. De enda som riktigt kan stuket, är Zucker, Zucker och Abrahams, som skapade genren med TITTA VI FLYGER! 1980. Nej, Fredde Granberg är ingen Zucker eller Abrahams.
KOMMISSARIE SPÄCK satsar självklart på "hit or miss", om ett skämt inte funkar kommer det ett nytt några sekunder senare. Tyvärr blir med oftare miss än hit. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Ett problem är att jag inte tycker att Leif Andrée är rolig. Det är något med hans uppenbarelse och spelstil som gör att jag inte skrattar åt honom. Hedenberg som argsinte Grünvald funkar mycket bättre.

Tajming är A och O i sådana här filmer, och där brister det också en del. Men vad som är positivt, är att filmen håller bra tempo, den blir aldrig tråkig, och förutom Harald Hamrell, dyker flera kända ansikten upp: Ulf Malmros har en videobutik, Markoolio är en pundare, Dogge Doggelita är ett pizzabud, och Kjell Bergqvist är strikt polis. Späcks chef, Margareta Orehn, spelas av Per Morberg.
Nu såg jag filmen på en pressvisning, vilket innebar väldigt få personer i salongen och alla satt knäpptysta mest hela tiden. Det var inte precis partystämning. Och även om jag är kritisk till filmen, kan jag ge mig fan på att jag hade tyckt den var jätterolig om jag klämt ett gäng öl innan och satt i en fulsatt salong; eller om jag såg den på DVD med några polare och en back öl. Det är den typen av film. Kanske borde jag inte sett och recenserat KOMMISSARIE SPÄCK nykter.

KOMMISSARIE SPÄCK har granskats tre gånger. De två första gångerna saknade filmen för- och eftertexter och vissa effekter var ofullständiga. Den första granskade versionen fick åldersgräns 15 år (71 min). I den andra inlämnade versionen hade man tonat ned vissa våldsscener och filmen fick 11-årsgräns (74 min). Och slutligen lämnades en komplett 35:mm-kopia av filmen in. Åldersgräns: 11 år, Längd: 81 min.
Motiveringen till åldersgränsen är egentligen mycket roligare än filmen:
"Flera blodiga våldsscener, bl a en man som genomborras av en förskärare och en man som upprepade gånger hugger sig själv i torson medför att filmen bedöms kunna orsaka psykisk skada hos barn under 15 år."
Jodå! Tänk på det när du ser KOMMISSARIE SPÄCK! Du riskerar att drabbas av psykisk skada.
Själv fick jag psykiska men av SEX & THE CITY 2, och den var barntillåten.
Eftersom Granberg och hans bolag själva klippte i filmen innan omgranskning, innebär detta att KOMMISSARIE SPÄCK är den första film som självcensurerats för att få lägre åldersgräns sedan THE LEAGUE (2003).

Biopremiär 4/6
Åsa-Nisse Overload
TV4Play
Aschbergs blogg
Sveriges Radio
söndag 30 maj 2010
Dennis Hoppers kalas
Jag är glad att jag hann träffa och intervjua honom inför LAND OF THE DEAD. Mitt i alltihop blev han Frank i BLUE VELVET och låtsades inhalera lustgas.
...Och det pratas fortfarande om Hoppers födelsedagskalas jag var på i Cannes för drygt tio år sedan. Jag minns inte om Hopper själv var där, men alla andra var där. Jag pratade Fantomen med Billy Zane. När jag stod vid baren kom en storbystad brud och trängde sig förbi och pressade sin kropp mot min rygg. Upptäckte dagen efter att hon var en Playmate - det var en bild på henne i någon tidning. Playboy hade haft en fest i närheten.
Jag fick världens största whisky i baren; ett långdrinkglas nästan fyllt till bredden. Jag minns inte så noga vad som hände därefter.
Frid över Dennis Hoppers minne.
lördag 29 maj 2010
Ännu mer om Åsa-Nisse
fredag 28 maj 2010
DVD: I Sell the Dead

torsdag 27 maj 2010
Ska du köpa mors dagspresent? Födelsedagspresent? Julklapp? Här är bästa tipset:
onsdag 26 maj 2010
Bio: Sex & the City 2


skap, och filmen öppnar med ett kitschigt homo-
bröllop, under vilket Liza Minnelli medverkar som sig själv (hon ser ut att ha tillbringat de senaste tjugo åren med att dricka sprit och knapra piller). Det händer i stort sett ingenting under filmens första timme, det känns bara som ett ovanligt dåligt avsnitt av TV-serien. Och då ska den här filmen vara två timmar och 23 minuter! Men så springer Samantha på en sheik från Abu Dhabi i Mellanöstern, vilket leder till att de fyra kvinnorna reser dit för en superlyxig semester.

kanska kritiker har anklagat filmen för att vara sexistisk, de anser att huvud-
personerna är dumma, enfaldiga, ytliga dockor. Tja, jag vet inte om detta är sexistiskt, men jag håller med. Jag attraheras inte av de här kvinnorna, jag tycker de är irriterande. Jag kände för att ge dem smisk. Okej, det hade Samantha gillat, så henne hade jag fått straffa på ett annat sätt. Men jag hade inte stått ut tio minuter med de här damerna, de hade drivit mig till vansinne. Jag har svårt att tänka mig att Carrie är krönikör och skriver böcker, hon ger inte intryck av att kunna göra något annat än att shoppa.
Hawaii Five-O kommer tillbaka
tisdag 25 maj 2010
Bio: Blått Blod
Pang på pungen i parken!
Efter en kort introduktion, steg vi ombord på en av museets bevarade spårvagnar, just denna var tillverkad 1907. Oerhört trevlig sak. Just runt Slottsparken och slottet finns en bevarad spårväg man kan åka lördagar och söndagar sommartid.
Under färden bjöds det på smakprov ur några sommarscenföreställningar. Snutten ur operan "Mästersångaren" gjorde mig lite ställd tack vare dess amatörmässiga inramning, men nog var det ... annorlunda med en operasångare klädd som Kolingen och en lutaspelande kille ombord på en spårvagn.
Därefter spelade en skådespelare upp en snutt ur en enmanspjäs, och jag satt som ett frågetecken. Varför tog han på sig en Mireille Mathieu-peruk?
Men sedan hände det! Plötsligt stormade två WRESTLERS ombord! Hot Topic (iförd mexikansk wrestlingmask) och Anderson (iförd skägg) från Wrestling Syd pucklade på varandra mellan sätena, innan Hot Topic slutligen lyckades sparka ut Anderson genom dörren. Men Hot Topic var inte den som var den, hon hoppade efter och fortsatte att spöa upp Anderson i parken - och då inträffade dagens höjdpunkt:
Först stannade en bil och en gubbe klev ur för att se vad som stod på; det var ju misshandel på gång mitt på ljusa dan i parken!
Därefter blev det ännu bättre! Medan spårvagnen rullade vidare kunde vi se hur en civilklädd polis kom fram till de två brottarna och legitimerade sig. Av alla ställen man kunde hoppa av och wrestlas på, valde de att göra det framför en polis.
Vi anlände till slottet och innan vi kunde gå över bron, fick vi titta på två dansare som hoppade runt och viftade med pinnar. Tjejen hade vit mask och såg ut att vara hämtad ur en Jean Rollin-film. Efter gitarrspelande och historielektion på borggården, fick vi kaffe med mackor (ost, gurka, röd paprika) och morotskaka. Vi pratade med en av spårvagnsförarna. Det var intressant. Den sista spårvagnslinjen i Malmö lades ner 1973. Wrestlarna dök upp till kaffet. De hade inte blivit arresterade.
Synd - det hade onekligen blivit ännu roligare om deras performance avslutats med att de fördes bort i polispiket.
På Wrestling Syds hemsida hittade jag dessa bilder på Hot Topic och Anderson. Fotograf är av allt att döma Lisa Arfwidson.
måndag 24 maj 2010
DVD: Horsemen of the Apocalypse

RIP Udo Magazine
Var ska ni nu läsa mina gamla Kultfilmskrönikor ur NST? undrar ni med darrande underläppar.
Enkelt:
För två år sedan sammanställde jag ju boken SEX & VÅLD! Den innehåller de flesta krönikorna, dessutom är de uppsnofsade och korrigerade. Klicka på omslaget här intill för att beställa boken!
Nu har även Brittany Murphys make kolat
söndag 23 maj 2010
Bio: Greenberg
Tills nu. Ja, och då, 2005, när Ferrell-filmen kom.
Jag tänkte att jag borde kolla upp Noah Baumbachs karriär innan jag skriver den här recensionen av hans senaste film.
Tammefan om inte 1995 års KICKING AND SCREAMING är Baumbachs regidebut! Där ser man. Det hade jag ingen aning om.
Noah Baumbach är en sådan där regissör som går hem hos felklippta killar, tjejer med fula kläder, och på tidningar som Dagens Nyheter. Själv tycker jag oftast att någon borde klubba Baumbach med ett trubbigt föremål. Han tillhör de där irriterande typerna som gör irriterande filmer. Wes Anderson och de där. Baumbach skrev till och med manuset till Andersons DEN FANTASTISKA RÄVEN; en film som gick hem hos felklippta killar, tjejer med fula kläder och på Dagens Nyheter.
Även GREENBERG lär gå hem hos felklippta killar, tjejer med fula kläder och på Dagens Nyheter. Jag missade pressvisningen i torsdags, eftersom jag var på ett pressmöte på konsthallen (rapport kommer) och åt sej (ännu en gång). Mina förväntningar på filmen var förstås inte alltför stora; trailern sa det mesta, och en av mina kollegor sa att han gissar att jag kommer att sätta en tvåa i betyg.
Först igår kom jag iväg att se filmen, som handlar om 41-årige Roger Greenberg (Ben Stiller) och Florence (Greta Gerwig), som är tjugonågonting. Florence är hemhjälp hos den välställda familjen Greenberg i Los Angeles, och när de ska åka på semester till Vietnam, flyttar herr Greenbergs bror Roger in för att passa huset. Roger bor i New York och har precis skrivits ut från ett sjukhus, där han suttit på grund av psykiska problem.
Roger återupptar kontakten med några gamla vänner, bland dem Ivan Schrank (Rhys Ifans), och så träffar han förstås Florence. Roger och Florence inleder ett väldigt märkligt förhållande. Eller, tja, förhållande är att ta i. Vänskap är också att ta i. Men de verkar göra sitt bästa för att starta ett förhållande, även om de båda två verkar rätt motvilliga.
...Och det här är väl i princip allt som händer i GREENBERG. Grå vardag i ett villaområde i LA.
Det här är en väldigt grå film. Färgerna är urtvättade och fotot är rudimentärt. Självklart är detta medvetet. Det blir ju mer independent om det är småfult och trist.
Florence är blek och har flottigt, tradigt hår. Något hon har gemensamt med de flesta i filmen. Hon är också en rätt osympatisk typ. Jag vet inte om jag stått ut med att umgås med henne. Hon är inte speciellt attraktiv vare sig till utseende eller som människa. Florence, inte Gerwig som spelar henne.
Och eftersom ju Roger har psykiska problem är inte han heller den mest lättsinnige muntergöken i kvarteret; han är väldigt oberäknelig, efter att ha varit trevlig och social en stund, kan han vända på en femöring och bli tvär och neurotisk, nästan direkt aggressiv.
Det här är en film om irriterande människor, en berättelse som egentligen inte leder någon vart. Jag borde tycka att GREENBERG är totalt värdelös.
Men jag såg den alltså på en ordinarie visning med vanlig publik. En skrattande publik. Och det smittade kanske av sig. För jag tyckte inte att filmen var så pass hemsk som jag förutspått. Jag skrattade minsann till flera gånger jag också. Jag gillade Rhys Ifans' (Spike i NOTTING HILL) rollfigur och de besynnerliga konversationer han ibland för med Roger. Det dyker upp sjungande, mexikanska servitörer. Ett par pinsamma sexscener blir rätt skoj. I en scen spelas en väldigt cool låt med Serge Gainsbourg. Så jag plockar faktiskt fram en tredje dvärg. Men jag är tveksam när jag gör det. Om inte biopubliken fått med mig på noterna, hade jag säkert låtit den tredje dvärgen sitta kvar i sin skrubb.
För inte så längesedan skrev jag lite grann om Lea Thompson här i TOPPRAFFEL!. En annan skådespelerska som var lite stjärna på 1980-talet, är Jennifer Jason Leigh. Liksom Thompson försvann hon från de största strålkastarna under 90-talet. Men i GREENBERG har hon en liten roll. Inte nog med det, hon har även producerat filmen och skrivit storyn tillsammans med Baumbach. Driftig kvinna, det där. För den som undrar kan jag upplysa om att hon hunnit bli 48.
Personen som översatte GREENBERG lyckades få Leonard Maltin att bli Maitlin i den svenska texten, och "mullet" (hockeyfrilla) översattes med "raggarfrisyr".
(Biopremiär 21/5)
Guldpalmen utdelad i Cannes
Thai director Apichatpong Weerasethakul's "Uncle Boonmee Who Can Recall His Past Lives" won the Festival de Cannes' top honor the coveted Palme d'Or as the 63rd annual Festival de Cannes wrapped Sunday night.
Hela artikeln finns HÄR.
Mode: ...Och hur ska jag tolka detta?
På andra våningen ligger en massa modebutiker med konstiga namn. En heter G-Star Raw. G-Star Raw?! Vad är det för namn? Låter som porr. Eller science fiction. Eller som science fiction-porr. I vilket fall gick jag in i butiken, som inte verkade ha speciellt mycket anpassat för en man som jag.
En ung kille stod bakom disken. Han pratade med en kund, men i samma ögonblick jag kom in, vände han sig mot mig, gjorde tummen upp och ropade "Hallå!". Sedan återgick han till att prata med kunden.
Hur ska jag tolka detta? Tummen upp och ett frejdigt Hallå?
Visste han vem jag var? Han tillhör kanske mina läsare?
Eller var det en komplimang för mina kläder? Vilket vore märkligt, då jag var sedvanligt diskret.
Eller gör han tummen upp och ropar Hallå! till alla kunder?
Jag lämnade G-Star Raw och äntrade New Yorker. Herrejävlar! New Yorker har ju en reklamfilmskampanj just nu. Den ger intryck av en flott modekedja. Butiken på Entré ser ut som en nordafrikansk basar, eller något. Stor lokal, hundratals klädställ, tusentals plagg, nästan inget utrymme att röra sig på. Och nästan bara konstiga kläder. Finns den här kedjan i New York? Det har jag svårt att tänka mig. Det vilar ingen air av New York över det här billighetsgyttret.
Jag tittade på några T-shirts. En var knallblå och på bröstet stod det med gula bokstäver DEATH BY FUCKING. Intill låg en grön T-shirt, på vilken det stod ADDICTED TO BITCHES. Och alldeles i närheten en svart med texten PORN CASTING CREW. Fast den sista var riktigt snygg.
Sedan gick jag till Onoff och tittade på en 60-tums-TV.
...Jag lämnade Entré och gick bort och drack kaffe på kasinot.
En doft av kontinenten
Jag promenerade ner mot hamnen. Det ryggonda försvann ganska omgående.
Strålande solsken.
Så kom jag ner till hamnen, restaurangbåten Prins Bernhard och puben The Green Lion. Där stod det av någon anledning sex röda Ferraribilar! Två modeller, tre av av varje. Precis när jag kom dit klev det i folk, de startade motorerna och började rulla så nätt. De hade alla svenska nummerplåtar. En av dem hade registreringsskylten "BYE BYE". Kaxigt.
Vad hade de där att göra? En söndagsförmiddag?
Så här många Ferraris på en gång har jag bara sett i Cannes. Knappt ens där. De skänkte onekligen stil åt Malmö.
Jag vände och strosade på Stortorget. På hotellen satt folk och åt frukost. På en uteservering tillhörande ett hotell satt en ensam man i solen och åt frukost och läste en utländsk dagstidning. Det såg väldigt proffsigt och kontinentalt ut. Ingen linsgryta och loppbitna rastaflätor där, inte!
I stället för att återvända till bingen, gick jag till Kungsparken och slog mig ner på en bänk.
Solen var stekhet. Kanadagässen såg skojiga ut.
Plötsligt slog vädret om och det blev kallare.
lördag 22 maj 2010
När Sveriges Television bjöd till
Vad skulle jag få se?
Skulle det bli kändistätt?
Fast det chans att hamna i ett TV-program?
Och framför allt:
Skulle det bli giveaways och gratis kaffe?
Eftersom det sistnämnda är viktigast tar vi det först. De enda giveaways som delades ut, var Bolibompakrimskrams till barnen. Och inte bjöds det på kaffe. Det är för sorgligt.
När jag dök upp var det typ hundra meter kö för att komma in. Väl inne gick vi i stort sett i led längs en snitzlad bana, ungefär som turister på guidad tur.
Nackdelen med att besöka en TV-studio idag är att stället skulle kunna vara vad som helst. En väldigt massa kontor. Skrivbord med datorer på. Dessutom var de flesta rummen tomma. Sydnytts redaktion var helt öde. De anställda visade upp hur programmen redigeras och så vidare. Det hade varit roligt om det var "förr i tiden" - om det satt någon och klippte 16mm-film. Nu såg det ut som om de byggde en hemsida. Eller laddade upp film på YouTube. Den analoga magin är ju borta. Pensionärerna stånkade hänfört IIIOOOOUUUUH! åt moderniteterna. "Va di kan hitta pu!"
I en avdelning stod min gode vän Tommy och förklarade effekterna i VINTERGATAN; en barnserie jag aldrig sett. Och det var väl intressant för de små liven på besök. Tänk att om de stod framför den där duken såg det på TV-skärmen ut som om de var någon annanstans! Om man var med och tävlade i någonting fick man en tablettask.
I studion spelade man in nya frågesporten VÅGMÄSTARNA med Kalle Lind som domare. En utvecklingsstörd tjej kom in och skrek "Titta, vi e i ett TV-program!". Jag tittade en stund på inspelningen. Jag fattade inte om de tävlande var några av dagens besökare som anmält sig, eller om de var anmälda sedan tidigare. En av de tävlande verkade i alla fall vara utvecklingsstörd han med, han såg så ut och kunde ingenting, och han pratade konstigt. Så fort han fick en fråga, sa han "........JA!" eller "..........NEJ!". Programledaren såg lätt desperat ut. Jag gissar att någon kommit fram och frågat killen om han ville vara med, varpå han svarade "........JA!". Tjock var han också.
Vid utgången huserade ett trädgårdsprogram. Pernilla Månsson Colt (som jag inbillar mig att jag känner, vilket jag dock inte gör) slog in plantor eller vad det nu var i tidningspapper och delade ut till förbipasserande. Hennes kollega lagade något slags efterrätt som var rätt god. Man fick en snapsglasstor portion. På en scen spelade ett par unga tjejer rocklåtar. Var de ett känt band från ett barnprogram, kanske? De spelade bland annat en av The Sounds' hitlåtar. Alldeles intill fanns ett bord med info om ett ungdomsprogram om mens. Verkade inte vara någon höjdare.
När man gick ut ur byggnaden kom man in i ett tält. Där sålde man Bolibompadrakar i tyg och andra prylar, och så hade, öh, Karls fäktningsskola uppvisning. Tre ungdomar utklädda till alver fäktades lite. De såg jönsiga ut. Förutom en av tjejerna som var snygg och hade tuff läderoutfit.
Därefter kom jag åter ut på gatan.
Det var det hela.
I princip hade det lika gärna kunnat handla om hur SJ:s tågrafik övervakas. Eller vad som helst annat som görs i kontorslandskap.
Jag fick en tidning om SVT, den där efterrätten, och en sådan där plastgrej man kan stoppa i kundvagnar som kräver tiokronorsmynt eller en Euro. Det står Sydnytt på den.
Ingen goodiebag.
Och inget kaffe.
Kalle, varför bjöd inte du på kaffe?
Och var höll alla kändisar hus? Som Gunnar Bernstrup. Eller Kryddan Petersson.
En stund efter att jag lämnat SVT såg jag en blond tjej låsa fast sin cykel vid en stolpe. Det såg allt ut att vara Maja från The Sounds.
...Men det kan ha varit någon helt annan.
Bio: Valhalla Rising

(Malmöpremiär 21/5)
fredag 21 maj 2010
Megan Fox kallar Michael Bay Adolf Hitler, men svenskar vann i Cannes
Fox kommer att ersättas av en Real Doll.
Mer info HÄR.
Vidare kom idag en pressrelease från Film i Väst (och en nästan identisk från SFI):
Film i Västs sampro-
duktioner, den svensk långfilmen Sound of Noise och den danska kortfilmen Berik har fått pris vid filmfestivalen i Cannes. Sound of Noise av Ola Simonsson och Johannes Stjärne Nilsson prisas i Kritikerveckan och har utsetts till bästa film i klassen OFAJ (Very) Young Critic Award.
Och i Kritikerveckans kortfilmsklass tilldelas Berik av Joseph Borgman priset för bästa kortfilm.
-Jag är jätteglad över båda de här filmernas framgångar. Sound of Noise har också uppmärksammats mycket här nere och det är ju heller inte första gången Ola Simonsson och Johannes Stjärne Nilsson har framgångar i Cannes, säger Tomas Eskilsson, VD vid Film i Väst.
I rollerna ses bland andra Bengt Nilsson, Sanna Persson, Magnus Börjeson, Marcus Haraldson, Johannes Björk, Anders Vestergård, Fredrik Myhr och Sven Ahlström.
-Det är jätteroligt att filmen är inbjuden till Cannes och det ingår i en långsiktig strategi att producera högkvalitativa filmer med ambition att nå ut till den internationella marknaden, samt att lyfta fram och följa upp en ny generation av nyskapande regissörer, säger filmens producent Olivier Guerpillon vid produktionsbolaget DFM Fiktion.
Handlingen i korta drag:
En grupp excentriska trumslagare slår till mot staden, spelandes på allt annat än vanliga instrument. Polisen Warnebring ställs inför det bisarra fallet. Hans jakt på de musikaliska serieförbrytarna förvandlas snart till en personlig vendetta.
Sound of Noise är inspirerad av kortfilmen Music for one apartment and six drummers som deltog i huvudtävlan i Cannes 2001. Music for one apartment and six drummers räknas som en av de mest spridda kortfilmerna i världen med 30 internationella priser och över sex miljoner tittare på YouTube.
Det är fjärde gången som Ola Simonsson och Johannes Stjärne Nilsson är inbjudna till Cannes; Bakom Mahognybordet 1996, Music for one apartment and six drummers 2001, Kvinna vid grammofon 2006 och Sound of Noise 2010.
Även den danska kortfilmen Berik i regi av Daniel Borgmann är uttagen till kritikerveckan.
Det är andra året i rad som en kortfilm av Daniel Joseph Borgman valts ut till filmfestivalen i Cannes. Förra året deltog hans "Lars och Peter" i Short Film Competition, i år hans "Berik" som är en berättelse om vänskap och ensamhet.
Handlingen i korta drag:
Berik är främst en berättelse om vänskap och ömsesidig förståelse och utspelar sig i Kazakstan. Berik, 33, är blind och lider av skador efter att han utsatts för radioaktiv strålning. Han lever tillsammans med sin bror och tillbringar sina dagar i ensamhet, i väntan på att hans bror ska komma hem från jobbet. Men en dag förändras allt när elvaårige Adil, den minsta och minst populära av pojkarna i huset, blir av med sin fotboll och i sin jakt för att få tillbaka den, knackar på dörren till Beriks lägenhet...
Återigen har Borgman slagit sig ihop med producenten Katja Adomeit, som producerade filmen för Zentropa Productions.
*Den första svenska Film i Väst-samproduktionen som deltog i tävlan i Cannes var Ruben Östlunds De ofrivilliga som tävlade i kategorien Un Certain Regard 2008. Film i Väst har haft en lång rad internationella samproduktioner med i festivalen i Cannes under åren. Exempelvis vid förra årets Cannes-festival belönades Charlotte Gainsbourg med en Guldpalm för bästa kvinnliga huvudroll i Lars von Triers Antichrist och Kamen Kalevs Eastern Plays tävlade i kategorin Director's Fortnight.
Film i Väst skapar förutsättningar för filmproduktion genom att bidra till finansieringen av filmprojekt. Investeringen i den enskilda filmen gör Film i Väst till samproducent och delägare och i dag är Film i Väst en av de mest framgångsrika regionala filmfonderna i vår del av världen.
Budgetalternativet till iPad
Jag har därför låtit ta fram en konkurrerande produkt. Den är oändligt mycket billigare än en iPad, den är mycket snyggare, och man kan ha den till ungefär samma saker.
Eugene Klein, 25, har precis blivit popstjärna
Den gode Gene har uppenbarligen inte riktigt hittat sin stil och jargong än.
Det är ingen hejd på vad skam går på torra land!
Visst. Det är snyggt. Det är tufft.
Men det här är ju PREDATOR. Knappast Fantomen.
Eller?
...Och här har vi omslaget till nummer tre. Ganska neutralt och väldigt snyggt. Men går Fantomen omkring och målar dödskallar på sina offer? Eller doppar han ringen i rödfärg? Eller slår han så hårt att huden spricker och offren blöder?
torsdag 20 maj 2010
Bio: Youth in Revolt



(Biopremiär 28/5)